Svensk tandvård – några generationers minnen

När jag efter den årliga tandkollen gick ut i vårsolen hade jag fått beröm för min goda tandhygien (tack, moderna tiders eltandborste!) och inga hål hade jag – bara en liten antydan som inte förändrats sen förra året. Men eftersom jag har så många (gamla) lagningar är den årliga kollen viktig. Och motiverad är jag ju, efter skolårens fruktansvärda tandläkarbesök med åtföljande tandläkarskräck.

Femtio- sextiotal

Karius och Baktus tandtroll
Thorbjørn Egner, (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons

Som barn på femtiotalet hade jag JÄTTEMÅNGA hål, fast jag inte åt särskilt mycket godis och gjorde mitt allra bästa med tandborstningen – särskilt som jag var så rädd för skoltandläkaren. Inte heller hade mamma doppat nappen i socker eller honung som en del andra mammor på den tiden. Så varför hade jag så många hål? Senare har jag läst att det kan ha med salivens sammansättning att göra. Hursomhelst så lugnade det plötsligt ner sig när jag blivit vuxen.

Bakom den fördragna gardinen längst ner till höger på bilden nedan låg väntrummet, där man först under stor vånda fick vänta, medan skrik ibland trängde ut från behandlingsrummet. Jag tror där fanns bilder av tandtrollen Karius och Baktus på väggen. Det var aldrig någon vuxen med, åtminstone för årets första undersökning blev man bara plötsligt kallad från en lektion.

Nytorp skoltandläkare
Nytorpsskolan av Ankara (CC BY-SA 3.0), Wikimedia Commons

När jag väl satt i stolen tittade tandläkaren in i munnen, suckade tungt, skällde på mig, bedövade, drog ut och borrade. Jag minns aldrig att hon yttrade något annat till mig än förebråelser, däremot pratade hon gärna med sin sköterska, och så luktade hon apelsin. Ibland fick man vänta VÄLDIGT länge på att bedövningen skulle verka – fikapaus?

Jag blev lättad för varje tand som skulle dras ut, för det gjorde (med bedövning) inte så ont. Det var den fruktansvärda vibrerande BOR-R-REN som gav hemska ilningar längst med ryggraden och ända ner i tårna. Inte konstigt man blev rädd. Fortfarande minns jag det ljuva knarret när amalgamen trycktes ner, för då var det över. Trots att borrandet gjorde så ont satt bedövningen sen kvar hela dan.

På bilden från skoltandläkaren i Örby skola 1952 skymtar den fruktade borren längst till vänster, och många jämnåriga har kommenterat sköterskans sataniska(?) leende.

Skoltandläkare Örby 1952
Skoltandläkare i Örby 1952 (CC-BY) via Stockholmskällan

När jag efter dessa erfarenheter slapp ur skoltandvården lät jag bli att gå till tandläkaren i flera år, ständigt plågad av mitt dåliga samvete. Till slut tvingade jag mig iväg till en privat tandläkare – och märkte att det inte alls gjorde ont om det var bedövat. Kan verkligen skoltandläkaren ha lagt bedövningen fel? Varje gång? För att straffa mig? Eller?

Nu läser jag dessutom att man idag avvaktar med att borra upp tänderna, medan man förr ”för säkerhets skull” borrade upp minsta hål till en krater som fylldes med amalgam. Av en del tänder fanns bara “skalen” kvar.

Sjuttiotal

På sjuttiotalet var min arbetskamrat om möjligt ännu räddare än jag. Hon avbeställde sina tandläkartider och funderade desperat på att låta sig sövas (eller kanske hypnotiseras) och laga alltihop på en gång.

I huset där vi jobbade fanns räddningen: En snäll och tålig tandläkare, som reserverade tider åt henne utan att tala om när. Sen ringde han: “Nu är det dags!” Hon hann varken gruva sig sömnlös eller avboka. Själv försökte jag först hålla färgen, men han genomskådade mig (kallsvettiga händer!) och talade lugnande till mig, berättade vad han tänkte göra, la in små vattendrickar-pauser. Nu återstår av min nervositet bara kräkreflexerna. Jag har tacksamt fortsatt att gå till samme tandläkare, efter hans pension till hans efterträdare, och nu är jag inne på efterträdarens efterträdare.

Tjugotal

Tandprotes Annons DN 1955
Annons i DN 1955

Mamma föddes i tjugotalets Norrbotten men slapp löständerna hon var så rädd för hela sitt liv att hon nästan nötte ner tänderna med borstning. En brygga fick hon som hon aldrig kunde förlika sig med eftersom hon (med viss rätt) tyckte den såg ut som en lång kritvit plastbit. Ändå gjorde hon aldrig om den – det var nog för dyrt.

I hennes barndom kom löständerna tidigt och självklart. Och kanske inte alltid så välsittande… När min morfar äntligen fått ett garnityr efter att ha varit tandlös medan tandköttet läkte, gick han omedelbart runt hörnet för att äta knäckebröd – något han länge längtat efter. Men upptäckte att det var svårt att känna skillnad på vad som var knäckebröd och vad som var tänder…

I en artikel läser jag att det i början av 1900-talet hände att konfirmander fick löständer i present. Tonåringar kunde få sina tänder utdragna och ersatta med lösgom, dels för att bli av med de tänder som redan var dåliga, dels för att förekomma all tandvärk och andra problem som man ju visste förr eller senare skulle komma.

I mitten av 1920-talet beslöt riksdagen att tillsätta en utredning om tandvård för hela befolkningen och i slutet av 1930-talet fattades beslut om att införa folktandvård, i första hand för barnen.

Åttiotal

På åttiotalet, när det var dags för nästa generation att gå till tandläkaren, var jag rädd att ha överfört min gamla tandläkarskräck till sonen. Vid första tandläkarbesöket fick jag sitta vid en stol vid fotändan av behandlingsstolen och följa hur tandläkaren tåligt visade sina instrument för sonen och talade om vad han skulle göra. Jag såg bara de strumpklädda små fötterna – och plötsligt började han knorva med tårna. Mammas hjärta darrade förstås: “Lilla gubben, nu är han rädd! Jag vet hur det är.” När vi gick därifrån sa han glatt: “Såg du att jag vinkade åt dig med tårna, mamma?”

En (hel) del var faktiskt sämre förr.

Vi som upplevde gamla tiders skoltandläkare har många upplevelser att dela med oss av. På Facebook ser man att de flesta tandläkare verkar ha kallats ”Bergsprängaren” och lämnat ruskiga minnen efter sig:

  • ”Det var två som höll fast och en som drog.”
  • “Efter mer än 60 år fortfarande förbannad på skoltandläkare och har problem med hans s.k rotfyllning utan bedövning. Inte undra på att jag bet honom. T.o.m barnpsykologen begrep varför.”
  • ”På Eastman satt 50 barn i en sal och skrek till ljudet av borrar som gick på remdrift.”
  • En del hade starkare självbevarelsedrift: ”Man skulle sitta i väntrummet uppåt en timme för att bedövningen skulle ta. Alla var så elaka så jag drog iväg med bedövad käft.”
  • “Mig band dom fast med läderremmar.”
  • “Jag skulle få tandställning när jag var 12. Men tackade nej för jag var så rädd för tandläkaren. Så jag har gått med sneda tänder hela livet.”
  • “Tandläkaren var en stor manhaftig kvinna som var mycket hårdhänt och hängde sig över en med hela sin tyngd för att borren skulle ta lite extra!”
  • “När flera i klassen skulle få tandreglering fick man först lyssna till skriken från dem som stått före i kön och sen gå förbi dem som satt på rad i korridoren med utdragna tänder.”

Och en kvinna funderar:

Nog är det märkligt hur viktiga reformer slarvades bort. Tandvård till alla barn – fantastiskt! Men på köpet fick massor av människor tandläkarskräck. Ett mål lagad mat till alla barn – suveränt! Men serverad av barnhatande tanter som tvingade en äta upp jätteportioner av ens värsta mat som de hällde upp ett berg av när man försynt bad om “bara lite”.
Aldrig mer pölsa!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.