Brudvisning på Söder, Fritz von Dardel (PD) via Wikimedia

Fram till 1870-talet var brudskådning ett populärt folknöje i Stockholm, och förekom inom alla samhällsklasser. Brudskådning – även kallat brudvisning eller brudlysning – var en gammal svensk sed, som gick ut på att bruden visades upp för gratulanter och andra intresserade.

Det ansågs helt enkelt vara var mans rätt att beskåda en brud varhelst det var bröllop på gång. Att avstå från brudvisning kunde leda till protester, det hände till och med att brudens barndomshem fick sina fönster krossade. Dessutom ansågs ett stort antal oinbjudna brudskådare vara ett tecken på högt socialt anseende.

I boken Det gamla Stockholm levde 1882 ännu minnet av brudvisningarna, och hur munterheten ej sällan slog över i bullersamma upptåg: “Även vid de fredligaste brudvisningar fanns det något störande och sårande för den sanna bröllopsglädjen, ofta något motbjudande för den kvinnliga blygsamheten.”

Ändå verkar de flesta brudar ha tyckt att det inte var något riktigt bröllop utan en sådan förevisning. Och när medlemmar av de bildade och förmögnare folkklasserna inte drog sig för att springa och se brudar här och där i staden, så kunde de inte gärna själva undandra sig den gamla seden.

Det var faktiskt ofta just från s k “bättre herrar” bland dem som trängdes i dörrarna vid brudvisningen som den värsta kritiken utgick. De flesta av de gamla kvinnorna och unga tjänstflickorna uttryckte sin beundran över brudens skönhet och präktiga utstyrsel, och ansåg sig lyckliga över att ha fått se härligheten, utan att betala den ringaste avgift.

Men från de “bättre herrarna” hördes det ena speordet efter det andra, sårande anmärkningar och stundom ganska plumpa yttranden. Och den manliga ungdomen instämde och lade till, vare sig de kom från skolsalen eller gatan, från verkstaden eller rännstenen. Kritiken gällde inte bara bruden, utan även marskalkarna och tärnorna.

Fogelström skriver i Vita Bergens barn: Brudvisningen var något av en skärseld som få brudar kunde undgå. Man fick räkna med speord och närgången granskning, sårande och stötande kommentarer.

Hon är för stor och bullig, enligt min smak, sa en av herrarna. Pattor som kålhuvuden och rumpa som en grävling.

Även bröderna Selander minns i Två gamla stockholmares anteckningar 1920 den gamla seden med brudvisning: Det var nog inte alltid frivilligt, som den unga bruden strax före bröllopsceremonien åtlydde de rop av “bruden ut!”, som hördes från gatan. Men det var inte rådligt att inte lyda uppmaningen. Då uppstod missnöje, med skrän och oväsen, kanske bråk.

Eskorterad av två marskalkar som bar brinnande kandelabrar, trädde bruden i full stass fram till ett fönster i familjens största rum åt gatan, eller ännu hellre utanför porten på trappan eller på en balkong. Här kunde hon få stå dödstrött ända till en timme och underkasta sig granskning. Ibland fick hon applåder, men ofta kritiserades hon högt av den ej alltför finkänsliga publiken.

Familjens högre eller lägre ställning var likgiltig, överallt måste bruden ut. Enda sättet att undgå obehaget var att inte på förhand utannonsera bröllopet, utan gifta sig nästan i smyg.

Grevinnan Charlotta Posse, dotter till Arvid Posse av den grevliga ätten Posse, for den 18 november 1845 till kungliga slottet för att få den sista myrtenkvisten fäst i sin krans av prinsessan Eugenie. Därefter stod hon i två timmar i salongen i sitt föräldrahem, belyst av kandelabrar som hölls av hennes två marskalkar, och lät sig beskådas, först av släkt och vänner, sedan av hovdamer och personer ur societeten, ofta i maskeraddräkt för att kunna göra skabrösa skämt, och slutligen av allmänheten.

Omkring 1880 upphörde brudvisningen inom Stockholms överklass. En förklaring var att man då började hålla bröllopen i kyrkan istället för hemma i salongen, vilket gjorde att allmänhet i stället såg på bruden vid kyrkporten.

Så sent som 1905 finns det notiser om brudvisningar i Stockholm, men nu har traditionen i stort sett utslocknat i Sverige. På Gotland förekommer den dock ofta. En bröllopsbloggare skriver att brudvisning är ett måste på gotländska bröllop. Då kommer sockenfolket som inte är bjudna på festen och vill “se brud” vid ungmansstången på gården. En lång rad tärnor och marskalkar går med i brudföljet. Man dansar polonäs, ett slags ringdans med både festfolk och sockenbor. Vid en riktig brudvisning smäller skott och hurras till brudparets ära, och gotlandsdricka (hembrygd öl) och salta kringlor bjuds till alla som kommer för att se brud.

I DN hittar man 1968 en notis om en kontorist i Halland som krävde skadestånd för att ha skadats under en brudskådning 12 år tidigare(!). Han hade då fått en komplicerad fraktur på lårbenshalsenvar, var nu 50 år och halvt invalidiserad. Vid bröllopet hade han i sällskap med ortsbor tågat till bröllopsgården för att ropa ut bruden. Då sällskapet gick runt huset föll han i kvällsmörkret ned i en oupplyst garagenedfart och skadade sitt ben.

Nu krävde han brudens far på drygt 100.000 i skadestånd: 20.000 för sveda, värk och lyte, 5.000 om året fram till pensioneringen och därefter 2.500 årligen till sin död. Han ansåg nämligen att garagenedfarten borde ha varit upplyst och försedd med räcken. Brudens far tyckte att han fick skylla sig själv, eftersom han kommit objuden, och HD fastställde underrätternas friande domslut med kommentaren:

Brudskådning går normalt till så att man väntar framför bröllopsgården tills brudparet visar sig. Lantbrukaren hade alltså ingen anledning att sätta upp skyddsräcken vid garagenedfarten.