Barnens Dag firades för första gången 1905, till förmån för alla de barn som var, eller riskerade att bli, sjuka i TBC (“lungsot” som man sa då) – en sjukdom som då skördade ca 1 miljon människors liv årligen i Europa.

1910 anordnades för första gången liknande välgörenhetsdagar för de gamla. De Gamlas Dag startade på söndagen den 6 november, och pågick i två veckor, med de största festligheterna på söndagarna: musikalisk soaré på Grand Hotel och stor kyrkokonsert. För planeringen stod välgörenhetsföreningarna Ljusglimt och Genom eget arbete, och en kommitté hade bildats, ledd av pastor primarius dr J Fr Håhl,

Föreningen Genom eget arbete hade några år tidigare grundats av fru Malvina Bråkenhielm med syfte att hjälpa “gamla nödställda kvinnor som sett bättre dagar”. Man köpte deras handarbeten mot kontant betalning för att på så sätt ge dem möjlighet att själva bidra till sitt uppehälle. Föreningen Ljusglimt skulle hjälpa dem som var helt oförmögna att försörja sig med eget arbete.

Medlen från De gamlas dag skulle delas i tre delar; en till vardera av de två föreningar, och en till kommittén, för tillfällig hjälp åt gamla av båda könen.

I stora tidningsartiklar uppmärksammades De gamlas dag och de gamlas situation som ofta var svår. I Stockholm bodde 1908 mer än 30.000 personer över 60 år. Av dessa drog sig 13.000 nödtorftigt fram på högst 700 kronor, och 7.000 skulle svälta ihjäl, om inte fattigvården räckte dem sitt nådebröd.

Barnets århundrade skapade Barnens dag, nu var det dags för De gamlas dag.

Staden kunde självklart inte härbärgera alla fattiga och gamla. Man visste inte ens exakt hur många de var eftersom ingen tillförlitlig statistik fanns. När man nu försökte skaffa statistiskt underlag var det bara hälften av det beräknade antalet som anmälde sig på stadens statistiska kontor. Många av dem som kom hade drivits av hoppet att få understöd – genast eller åtminstone till jul – och vägrade ofta att lämna ut sina privata omständigheter till statistiken.

En utomordentligt stor del av de gamla hade pensioner på 2-300 kr, lagom för att varken svälta ihjäl eller tryggt överleva. Det rörde sig oftast om änkor med döda eller emigrerade barn. Här måste naturligtvis det allmänna gripa in och det gjorde man, även om hjälpen i många fall inte blev mottagen eftersom förödmjukelsen ibland kan såra djupare än nöden.

Man hoppades nu att när föreningarna Ljusglimt och Genom eget arbete tillsammans ordnade De gamlas dag många gamla skulle våga sig fram med en bön om hjälp.

Den 6 november var en strålande vacker dag, och klockan 2 på eftermiddagen blåstes den in i Kungsträdgården av folkskolegossarnas sammanslagna orkester under anförande av hr Bergqvist från Katarina folkskola.

Redan tidigt på förmiddagen hade uniformerade boy-scouter med penninggrytor fattat posto vid stadens broar för att samla in “bropengar”.

Klockan 2 tågade de 100 folkskolegossarnas hornorkester in med en blågul fana i täten och tog plats mellan fontänen och Carl XIII. “Konsertlokalen” var full av folk, Lantmäteribacken tjänstgjorde som läktare med plats för hundratals människor och på barriären kring Molins fontän hade en del fått en upphöjd utsiktspunkt. Företagsamma pojkar skaffade sig utsikt från diverse lyktstolpar.

Som utlovat hölls inledningstalet av “en av våra mest populära skådespelare”. Det visade sig vara Axel Ringvall från Oscarsteatern, som denna gång undantagsvis var helt allvarlig, och möjligen något rörd. Medan orkestern spelade “Finska rytteriets marsch”, “Du gamla du fria”, “Hör oss Svea” etc gick damer omkring med sparbössor och samlade in pengar. Tyvärr hade endast ett fåtal av ett par hundra beställda bössor hunnit levereras, ändå samlade de unga damerna på den stunden in 500 kr.

Efter konserten drog större delen av publiken till Strandvägen där många stannade vid De gamlas dags byrå för att köpa lotter i det stora amerikanska lotteriet. Utanför byrån stod även en av insamlingsgrytorna, övriga 12 fanns vid stadens broar.

Staden präglades hela dagen av att man firade både De gamlas och Gustaf Adolfs dag, med hissade flaggor och mycket folk i rörelse på gatorna. Och nästa söndag skulle festen upprepas, då med matiné i Berns och soaré på Grand Hotell, samt bössinsamling och bropengar. Och då skulle ett par hundra sparbössor vara igång.

Efter avslutad insamling vidtog fördelningen av pengarna. Två tredjedelar gick till de arrangerande föreningarna Ljusglimt och Genom eget arbete, medan en tredjedel fördelades mellan Stockholms församlingar för utdelning bland behövande församlingsbor.

Hur den sista tredjedelen skulle fördelas bestämde församlingarna själva. I en del gick man hem till de gamla med pengarna, i andra skulle de avhämtas vid angiven tid och plats, ibland under festliga former, med tal och sång.

Adolf Fredriks församling hade fått 1.000 kronor, och ett 50-tal åldringar fick hjälp – av de 250 ansökningar som kommit in. I Katarina fanns de flesta fattiga gamla och man hade därför fått 2.000 kr. Av dem delade Skyddsföreningen ut hälften och församlingssystrarna resten. Även här var ansökningarna många, och för att ge åt så många som möjligt lämnade man här understöd underskridande de 20 kr, som egentligen var den stadgade minimisumman. Två tredjedelar fick alltså nöja sig med 10 kronor, och var något missnöjda. I Storkyrkoförsamlingen fick ungefär hälften av de sökande hjälp.

30 november 1910 kritiserade Aftontidningen under rubriken Orättvisa mot de gamla hur insamlade pengar från De gamlas dag fördelades bland de äldre.

Hela 30 000 kronor hade samlats in, och säkert väckt ett hopp hos alla yrkeslösa som lever på svältens gräns efter att ha slitit ut sig i livets hårda kamp. Men nu visar det sig att de som fördelar medlen har gjort det på ett sådant sätt att stora delar av de verkligt behövande gamla blir utan.

Det måste betecknas som i högsta grad omdömeslöst att de insamlade pengarna i första hand går till gamla “som sett bättre dagar” – medan verkligt nödställda kunde avspisas med orden:

“Ni kan hålla er till fattigvården.”