Den 3 augusti 1886 kunde man för första gången läsa ”För damerna” med introduktionen: Idén att damerna hädanefter skola i Svenska Dagbladet finna en afdelning, som  är afsedd för dem och i hvilken de kunna begära och ge hvarandra upplysningar och råd lika ogeneradt som om de vore i en salong der alla äro bekanta, tyckes ha slagit an, att döma av breven från när och fjärran.

Insända brev skulle tills vidare adresseras  till ”Södertelge”.” Fast det visade sig snart att svaren är signerade Johan Grönstedt. Mer om honom nedan.

Här får man tips av många olika slag .Oväntat få handlar om hjärtesorg, desto flera är av mycket praktisk natur. Nedan följer några frågor och svar (med moderniserad stavning).

– Hur ska man välja droska vid en åkarestation? Ta en, vars körsven har en piska, som ser ut att vara obetydligt begagnad (alltså varken ny eller utsliten). I de flesta fall gör ni då det bästa valet av hästar.

– Andtruten i trappor? Andas genom näsborrarna. Bästa sättet att undvika att bli andtruten då man går uppför en trappa är att gå baklänges.

-Hur ska man bäst stiga av en spårvagn? Ställ er baklänges på fotsteget och då ni lämnar det böj kroppen något bakåt. Ni kommer då ned på gatan utan löpa risk att falla.

Därefter handlar det alltmer om “det som alltid intresserat damer”: mode och skönhet.

Klädråd  till äldre dam: “Ett äldre fruntimmer bör i sin klädedräkt undvika allt som kan upptagas som en tävlan med yngre personer. I annat fall anställas jämförelser mellan dem och henne, och av helt naturliga skäl kan ju dessa ej utfalla till hennes fördel.”

“Det är ju självklart att en äldre intelligent dam icke väljer samma glada färger som tex sin dotterdotter.” Detsamma gäller snittet: Klädningen bör vara lång och endast nedtill garnerad. Och så bör en äldre dam “försmå tuniken, som ej lämpar sig för andra kvinnor än dem som är unga och smidiga.”

-Hur skall fruntimmer hålla upp sin klädning då gatan är smutsig? undrar “En oskuld från landet”. “Parisiskan samlar ihop alla våderna i jämnhöjd med högra knäet. Så fattar hon alla veck med högra handen och håller högra armen rakt ned. Då hållas kjolarna några centimeter från gatan.”

-Vilka korsetter anses vara de minst skadliga? ”Jag är ingen vän av snörliv i allmänhet, men jag anser dem vara oumbärliga för ett fruntimmer då hon tar häftig motion, såsom t ex dansar eller rider.”

Korsetten “tillägger vad som felas eller döljer överflödet: smalt liv, yppiga höfter och hög barm”. Men “Alla läkare är ense om att en quinnas hälsa skadas om hon snör sig hårt.” och “Mödrar gör sig skyldiga till ett stort misstag då de sätter snörliv på sina späda flickor för att rätta till ofullkomligheter eller giva dem tillfälle att därigenom få styrsel på sin kropp, som lutar framåt eller bakåt, till höger eller vänster.”

“Om ett tu tre det blev mode att ej längre bära snörliv tror jag att de flesta damer skulle draga en djup suck av lättnad. De som anser sig omöjligt kunna få styrsel på sin kropp utan att begagna snörliv, bör endast bära sådana förfärdigade av elastisk väv och utan valfiskben och planchett.”

Redaktören rekommenderar alltså inte snörliv – åtminstone inte dem med valfiskben. Men “för en snörlivsreform måste vackra och välväxta quinnor stå i spetsen.” (Alltså de som inte behövde korsett…) ”Hur ofta ser vi icke att en quinna som märker att hon nalkas de 30 åren genom att hårt snöra sig försöker hejda denna fyllighet, varigenom hon bereder sig en kvalfull tillvaro, ja mången gång en för tidig död?” ”Korsett-träning från tidiga barnaår (ibland från 18 månaders ålder) skapar om bröstkorg från oval till rund form.”

Den 5 oktober ändrades spaltens karaktär: Red Grönstedt skriver att så många frågor handlar om hur kvinnan ska bli vackrare och mera älskad att han tänker ägna sig åt att avslöja det.

Och så skriver han en följetong om en bedragen hustru som återfick sin man från en” varietédiva” genom att, med hjälp av redaktörens tips. bli vacker och charmerande. “Och nu, mina damer, ska jag berätta för er hur min elev bar sig åt för att bli förförisk och älskad av sin man.” Det gör han i flera nummer av tidningen.

Det var mycket att tänka på för kvinnan som ville bli  älskad av sin man, exempelvis: Visa aldrig svartsjuka, smickra honom alltid, var alltid fullkomlig behärskad (aldrig mer än möjligen en liiiten tår gnistrande i ögonvrån). Gör det äktenskapliga hemmet till ett kärlekens tempel, ”vars gudinna hustrun är”. Och: ”Förbli lika söt och förförisk som under förlovningstiden”.

Ingen av makarna bör kommendera, varken mannen, ”som är familjens huvud, eller hustrun, som är dess hjärta”. Men om de är av olika mening och ej kan enas, så är det fördelaktigast för hustrun att ge efter: ”Med sin smidigare karaktär låter hon istället sina behag, sin mildhet och undergivenhet verka som mycket säkrare medel att behärska en man.” Hustrun bör också uppodla sin intelligens så att hon kan tala med sin man – eller åtminstone se ut som om hon tänker som han…

Sen  fördjupar sig (den manlige) redaktören i skönhetsråd för kvinnan – såsom att aldrig låta mannen se henne i en smaklös och obehaglig(!) negligé, att noga smörja in händer och putsa naglar, samt  exempelvis ”icke hålla ihop handen då ni sover, så att länkbenen i fingrarna ej få så stora veck.”

De goda råden innehåller en hel del reklam om skönhetsprodukter, alla svenska trots redaktörens svärmeri för det utländska, speciellt “det franska”.

Och i annonsen från november 1886 blir sambandet tydligare: Skönhetsmedlen från Hylin & K:ni är ”rekommenderade och närmare beskrifne i Svenska Dagbladet af Herr Johan Grönstedt”.

Kanske hjälpte det Hylin & K:ni, som tydligen hade stora problem med plagiat. Annonsen om Opoponax-Tvål innehåller en enda mening, möjligen världens längsta för en radannons:

”Att denna af oss i handeln först införda, så mycket omtyckta tvålsort fortfarande af oss tillverkas efter samma metod och försäljes i lika förpackning såsom hitintills och således ej bör förvexlas med andra i handeln förekommande fabrikat under denna benämning, få vi härmed på förekommen anledning tillkännagifva.”

Även i Barnängens annons om Helsotvål varnas för ”billigare qvaliteter och efterapningar” av deras äkta balsamiska aseptintvål. ”Begär således alltid Aseptintvål med björnstämpel.” De verkar dock inte ha anlitat red Grönstedt.

Fina damer fick ju inte sminka sig på den tiden – men det verkade inte ha gjort saken enklare, tvärtom.

Bara för att fixa läppar och tänder var det mycket att tänka på, bland annat: Läpparna kan göras fylligare med en närande diet – tala med läkaren. Vitare tänder kan man få om man gnider dem med askan av bränt bröd, och man bör använda tandborstar av grävsvinsborst och tandpetare av gåspennor. Tänderna verkar väldigt känsliga: Det är inte bra för dem om man sitter  i drag, och man måste torka håret omsorgsfullt efter tvätt, annars blir även tänderna lidande(!).

Slutligen kompletteras munfixandet med det viktigaste: “ett förföriskt och ljuvt småleende, som mellan rosenröda svällande läppar låter oss se två rader små vita pärlor.” Och detta småleende förväntas damerna ta med sig ända in i sömnen: ”I de fashionablaste flickpensioner utomlands lär man de unga pensionärerna att de måste vänja sig när de gå till vila att tänka på något angenämt. När de somnat gör en underlärarinna en rond i sovrummen och  om hon då finner någon flicka som i sömnen ser bister ut, så väcker hon henne och tillsäger henne allvarligen att tänka på något angenämt, så att hennes ansikte skall få ett graciöst och intagande utseende.”

Flera tips: “Det finns läkare som kunna förbättra och försköna både ögon, öron, näsa, mun, kindben och haka.” Långa ögonfransar (“som  irländskorna”) får man genom att klippa dem några gånger, större ögonbryn genom att antingen raka eller klippa dem så korta som möjligt och sedan hålla en isbit på det rakade eller klippta stället. Alla medel för att avlägsna hår under näsan och på armarna sägs vara skadliga: ”Fransyskorna bränna bort det med en liten spritlampa.” Och så betonas vikten av att ha “bländande vita händer, hals och armar”.

-Hur ska man gå? Det låter ju enkelt, men inte för damer: ”Parisiskorna föra tåspetsarne något utåt och sätta först tåspetsen ned på marken och omedelbart därefter hälen. Höfterna förblifva orörliga, men den smidiga midjan följer bålens rörelser. Den ena armen hålles i jämnhöjd med  midjan, den andra hänger ner vid sidan.” (Samtidigt som man håller upp kjolen på parisiskt sätt på de smutsiga gatorna.)

Frågorna till frågespalten verkar ha tagit slut efter följetongen om frun som med hjälp av redaktörens tips återerövrade sin man från varietédivan. Men i annonserna för skönhetsmedel återkommer red Grönstedt ett tag till.

Redaktör Grönstedt verkar ha varit en man med många talanger och intressen. Han tituleras redaktör och författare, och är 1888 en av dem som fått 24 kr i extrapris för ”delvis förtjänstfulla arbeten” i skrifter om hönsskötsel(!).

I småannonser hittar man böcker av honom, 1913 bland annat om Carl XV och ”Huru  man roade sig i Stockholm 1863”. 1923 upprepas småannonser: ”Handstilen röjer karaktären” – skicka några rader till författaren Johan Grönstedt.” 1926 är redaktören kontaktperson för den som vill bli ombud för en gammal fransk parfymerifirma.

1928 slår den gamle (83 år) marknadsföraren, till med följande erbjudande:

”Om Ni  prickar tre kvinnoansikten i detta porträtt och sänder det med läsligt skrivet namn och adress till red Johan Grönstedt erhåller ni gratis och franko såsom prov N:o 1 av “Nu: Svenskt Läsebibliotek”, som innehåller början av sex välskrivna, intressanta arbeten  av nu levande svenska författare – tills vidare anonyma.”

En av de anonyma författarna heter troligen Grönstedt, speciellt med tanke på ämnena. Förutom drottning Christina, Konung Gustaf Adolph och stölden i  Commercebanken handlar det om: “Karaktären, röjd av handstilen och utseendet”, samt ”Astrologi – vad män, kvinnor barn födda i olika månader böra göra och icke göra för att kunna leva lyckliga. För att vara älskad!”

Och 1929 läser jag i SvD att författaren Johan Grönstedt har avlidit, nära 84 år gammal. Han var redaktör för åtskilliga publikationer av skiftande karaktär, teaterförfattare samt utgav även flera noveller och romaner.

“Sin största insats gjorde han på det kulturhistoriska området och han behandlade sin födelsestad Stockholm i flera arbeten. Ämnen som ekonomi och bankrörelse, gastronomi och grafologi voro honom ej heller främmande.”