Likvisningar var bland gamla Stockholms mest omtyckta gratisnöjen, och allra förnämast var förstås kungliga lik. Den sista kungliga likvisningen som åstadkom en folkrörelse av det gamla slaget var Karl XIV Johans. Visningen pågick en hel vecka, 17—24 april 1844, två gånger om dagen: klockan 11 – 2 och 5 – 8 på eftermiddagen.

Trängseln var enorm. Både på yttre borggården och på angränsande platser rådde den vildaste oordning, folkmassorna bröt igenom soldaternas led och åtskilliga av åskådarna blev skadade eller förlorade kläder eller andra tillhörigheter.

När situationen var som svårast tillkallades ståthållaren på Stockholms slott, Grefve C. Ch. Horn, för att lugna massorna. Han lyckades dock bara delvis få bukt med de armbågsknuffande stockholmarna, och röt i sin vrede till folket:

Ni bär er åt så förbannat, att ni inte är värda att man ställer till något roligt åt er!

Den andra visningsdagen hade man för att undvika en upprepning satt upp stängsel, men det hjälpte inte stort. Vilket delvis kan ha berott på att ståthållaren inte sett till att åskådarna passerade likrummet i en jämn ström under kontrollerade former, utan de släpptes in flockvis, vilket gjorde att stockningar ideligen uppstod.

Till slut trampades en kvinna ihjäl, enligt uppgift av en grupp sjömän. Kvinnan hette Kristina Pahlin, var vaktmästareänka och 64 år gammal. Hennes begravning var inte särskilt ståtlig, men dödsfallet erbjöd ändå allmänheten ytterligare en likvisning.

Man kunde då gå raka vägen från slottet till den utbod på en gård vid en fattig gata, där änkans lik visades. På så sätt fick man på samma dag se både högtsalig kungens och den vid hans likvisning ihjältrampade gummans jordiska kvarlevor. Ett dubbelt gratisnöje.

Efter dessa olyckor började de stockholmare som sett sig om i världen att yrka på “queue“ – ett dittills okänt begrepp i Sverige. För att om möjligt vända de inträffade olyckorna till någon nytta för det allmänna publicerade Aftonbladet en uppsats om det i Paris brukliga sättet att arrangera sig – “formera queue” – vid sådana fall som det ifrågavarande.” Tidningen hoppades att försöket skulle lyckas så väl, att “samma mojeng kunde en gång för alla vinna burskap även härstädes”.

I Paris behövs numera i allmänhet inga stängsel vid teatrarna, eftersom allmänheten blivit så van vid att respektera helgden av en “queue“. Så fort någon gör min av att på ett fint sätt försöka ta sig in i kön går det som en löpeld genom hela raden: “A la queue!” “A la queue!” Och så skjutsas den som gör försöket tämligen våldsamt från den ena till den andra ända till slutet av den långa svansen.

Om någon försöker lyfta benet över barriären, om sådan finns, gör han i nästa ögonblick en kullerbytta ner i gatan. Och stadssergeanterna lägger inte två strån i kors för att skaffa honom upprättelse – även om han skulle råka knäcka ett ben eller ett par på kuppen.

Detta agerande, som man på svenska kallade “gåsrader“, tyckte tidningen borde gå att genomföra även här, om bara publiken kom underfund med att den själv kan hålla ordning och skicka alla intrångsmakare “åt ändan”. Frågan är bara hur man lär upp allmänheten.

Aftonbladets förslag var att någon allmänt känd och aktad person, exempelvis Stockholms kommendant överste Daevel, skulle låta en samling anständigt folk ordna sig ledvis förslagsvis på Mynttorget, och därifrån marschera till slottet. Om en sådan linje var späckad med unga män, och polisbetjäningen och andra ordningsintresserade personer uppmanades att genast tillrättavisa och gripa den som under vägen söker tränga sig in i ledet, skulle man nog snart bliva oordningen övermäktig.

Artikeln väckte uppmärksamhet, och queue gjordes verkligen, för första gången i Stockholm. Under de sista dagarne av den kungliga likvisningen gick det därför ganska ordentligt till. Att köbildning alltsedan dess så ofta hindrat trängsel och upprätthållit ordningen, har man alltså Karl Johans likvisning samt Aftonbladet att tacka för.

Redan vid Karl Johans begravning, den 26 April 1844, visade folket mycket större benägenhet att själva upprätthålla ordningen. Där queue kunde bildas, gjorde man det frivilligt, och för övrigt stod man i ordentliga led och såg den högtidliga processionen skrida förbi, allt från det kompani av Svea gardet som öppnade tåget till de sista av de 64 olika avdelningarna som tillsamman utgjorde den kungliga begravningsvandringen.

Där marscherade uniformerade kadetter, barnhusgossar i uniform sjungande: “O Jesu, när jag hädan skall”, och stånddrabanter, uttagna bland invaliderna på Ulriksdal, som marscherade med stolta steg och med sin korporal i spetsen såsom i gamla tider vid de kungliga begravningarna.

Fast vid Slottsbacken uppstod ändå viss kalabalik när allmänheten slogs om de utkastade begravningspenningarna.

Bruket att “gå och se lik” höll länge i sig i Stockholm. Ju “schangtilare” lik desto bättre. Men folk gick också gärna till ett lik som stod i ett lusthus i en av malmarnas trädgårdar och icke hade det finare än en enkel svepning i en tarvlig, illa svartlackerad furukista, med bleckplåtar vid huvud och fötter som enda prydnad, i ett litet rum med lakan framför fönstret och granris på golvet. Och dit kom de oftare stilla och tysta. Vilket inte hindrade att kritiken efteråt ofta lät höra sig: ibland hade utstyrseln varit för ståtlig, men oftast räckte inte ögonfägnaden till.

Detta var en egendomlig sida av gamla Stockholm.