I sin bok “Skolpojksminnen med flera glada hågkomster från flydda dagar af En gammal skådespelare” berättar Adolf Hellander även om “ett hemskt Stockholmsminne”. Bilden ovan (från Wikipedia) visar hur gardisten Pehr Victor Göthe 1861 mördade Mamsell Anna Sofia Forssberg.
År 1861 bodde familjen Hellander på Götgatan 3, i ett hus ägt av fru Sauret, som en gång varit kammarfru hos drottning Desideria. Mitt emot låg ett av de största husen i huvudstaden: Schönborgska huset, även kallat Ebba Brahes palats, upptog hela kvarteret mellan Götgatan, S:t Paulsgatan, Repslagaregatan och Mariagatan.
I dess många irrgångar och gårdar lekte traktens barn, allra helst på det de kallade “borggården”: den stora gården med sin dubbla slottstrappa upp till huvudportalen, prydd med både De la Gardieska och Braheska vapensköldarna. Huset byggdes nämligen av Jakob De la Gardie, som gav det till sin hustru Ebba Brahe som änkesäte.
Påskdagen 1861 gick tolvårige Adolf inte i kyrkan, utan var med några vänner på “borggården” för att reparera sin smältande snöfästning. Han berättar vad som hände:
Plötsligt hördes skrik och rop från de mörka gångarna inne i den gamla huvudbyggnaden och snart urskilde vi det gälla ropet: “Tag fast tjuven!”
I den stora trappan dök en ung gardist upp, stannade upp ett ögonblick innan han störtade nedför trappan till vänster och vidare över gården mot stora ingångsporten åt Götgatan. Ropen “tag fast! tag fast!” ljöd alltjämt och snart var trappan full av förföljare.
Vi pojkar kastade våra spadar och gnodde efter, instämmande av alla krafter i ropen. I själva portöppningen greps den unge gardisten av en karl, som man senare fick veta var en plåtslagaregesäll vid namn Blomberg. Han högg tag i den flyendes arm: “Vad har du gjort?” Svar: “Det angår dig icke!” I detsamma gick en rysning genom den växande människomassan: Man hade upptäckt den flyendes blodiga händer.
Polis anlände, och det bar av till Hornsgatan 7, där det enligt det tidigare nämnda fruntimret hade begåtts ett brott – hon visste ännu icke vilket.
Vi pojkar följde med folkhopen uppför Mariabacken och nedför Repslagaregatan. I hörnhuset vid Hornsgatan hördes en kvinnoröst snyftande och skrikande: “Mord, mord! Gräsligt mord!” Efter en kort stund öppnades porten för ett ögonblick och brottslingen fördes ut, blek men lugn. Han sa inte ett ord på väg till polisstationen.
Senare fick vi veta att ett förskräckligt mord var begånget på butikförestånderskan i Hylins tvålbod, mamsell Anna Sofia Forsberg.
Per Viktor Göthe var rekryt vid Andra livgardet. Vid 21 års ålder hade han redan dömts flera gånger för snatteri, fylleri och slagsmål.
Efter högvakten på påskaftonen hade han vandrat uppför Hornsgatan och genom fönstret till Hylins tvålbod sett bodmamsellen räkna pengar och lägga i ett skrin. De pengarna ville han ha, för att kunna köpa civila kläder och rymma från regementet där han vantrivdes.
På påskdagsmorgonen bad han om permission, och tog med sig en skarpslipad kniv till tvålboden, där han knackade på dörren till bodkammaren, trängde sig in och högg den arma förestånderskan gång på gång i halsen och huvudet. Han letade efter skrinet, tog sedan den stora tvålkniven från disken och skar halsen av sitt offer, varefter han upptäckte penningskrinet under sängen.
Då bultade det på dörren. Det var en väninna, mamsell Almgren, som kom för att hämta Sofia Forssberg ut på en promenad. När hon gick runt för att se genom fönstret smet Göthe ut med sitt byte under kappan. Han sprang uppför Repslagargatan och vidare – tills han alltså greps.
Göthe dömdes till döden, och det var nog bara han själv som trodde att han kunde få nåd. Han bad att få tala med kungen själv, och Karl XV besökte honom också i cellen, men endast för att beröva honom sista hoppet.
Vi pojkar beslöt oss att olovandes titta på avrättningen – vi hade ju varit med och “huggi’n”. Klockan halv 9 på morgonen den 8 januari 1862 skulle fången föras från rannsakningshäktet. På Rådhusgården stod vakt uppställd för att hålla folket på avstånd och Göthe såg märkvärdigt lugn och väl beredd ut. Man satte sig upp i den väntande öppna vagnen, och så bar det av i sakta trav mot Galgbacken i Hammarby.
Vi pojkar var redan på väg och gnodde på allt vad vi orkade. Vid Galgbacken var redan mycket folk samlat, men pojkar är sällan rådlösa: Vi klättrade upp i ett gammalt träd, och därifrån såg vi förträffligt.
På den låga schavotten promenerade mästermannen Hjort, iklädd tulubb, fram och tillbaka. Bredvid stupstocken lågo några granriskvistar, som dolde bilan. Den dödsdömde anlände, gick med säkra steg uppför de få trappstegen och började kläda av sig. Därpå lade han sig ned och —
KRASCH! Trädgrenen vi hängde i brakade ned – och där låg vi grinande och stötta och fick aldrig se ett dugg.
4000 personer såg Per Viktor Göthes avrättning, och det lär vara Göthes eget regemente, andra livgardet, som i uppfostringssyfte fick bilda spetsgård vid avrättningen. Han blev den siste mördaren som avrättades offentligt i Stockholm, de följande avlivades på Långholmens fängelsegård.
Bilden nedan visar Galgbacken 1856. Högst upp, väl synligt från alla håll, stod galgarna där de avrättade fick hänga kvar i dagar – ibland veckor – “androm till varnagel”. Längre ner fanns stupstocken för halshuggningar.
Mordet väckte stor uppmärksamhet i Stockholm och ett antal häften trycktes om den hemska händelsen. Tolvårige Hellander nämner inte att mördaren även våldtog liket, och i det häfte som innehåller mördarens egen bekännelse – “Pehr Victor Göthes sista och uppriktiga Sjelfbekännelse öfwer sitt å Mamsell Anna Sophia Forssberg föröfwade mord” – har den texten strukits och ersatts med en fotnot:
… torkade af mig blodet med hennes kjortlar, hwilka jag sedan uppdrog på henne samt såg och …[1],
hwarefter jag åter drog ned dem och gick till penninglådan, som war uti disken och drog ut den…
[1] Hwad härefter följer hafwa wi för anständighens skull måst utesluta. Nog af, han skändade den af honom mördade qvinnan!!!
I ett annat av häftena skildras mordet detaljerat, men våldtäkten nämns inte. I “Beskrifning öfver det ohyggliga mordet å mamsell Anna Sofia Forssberg med mördarens porträtt, tecknadt i fängelset fyra dagar efter mordets begående.” beskrivs däremot kort Göthes bakgrund.
På Hornsgatan 7 förestod 34-åriga Mamsell Anna Sofia Forssberg Hylins ljus-, tvål- och såpförsäljning. Hon bodde i ett rum innanför boden, och kl 10 på Påskdagen skulle en väninna, mamsell Almgren, hämta henne till gudstjänsten i Slottskapellet.
Eftersom Forssberg inte var färdigklädd skulle väninnan återkomma – och hon lämnade hon dörren olåst. Göthe trängde sig in i bodkammaren, högg Forssberg flera gånger i huvudet med sin kniv, varvid han även skar sig själv, eftersom kniven inte hade något skaft.
Medan Göthe letade efter pengar kvicknade Forssberg till. Då grep han från disken en tvålkniv, nära en halv aln (30 cm) lång, och skar halsen av henne, varefter han fortsatte att leta efter penningar.
Efter en stund kom mamsell Almgren tillbaka, ropade på sin väninna – och hörde en karlröst svara. Hon gick då ut och tittade in genom bodfönstret – där hon såg en gardist ta till flykten vid hennes åsyn. Han flydde bakvägen (åt Repslagaregatan), mamsell Almgren ropade “Ta fast tjuven!”, en skräddaregesäll Jonsson följde honom in i Schönborgska huset, och vidare ut på Götgatan, där även plåtslagararbetaren Blomberg och en fabrikör S-s gemensamt grep honom.
När Göthe på vaktkontoret visiterades hittade man den blodiga kniven samt 332 riksdaler 99 öre. Han verkade varken nedslagen eller ångerfull, och till en av poliskonstaplarna lär han ha sagt:
“Det var dumt att jag blev fast så fort, annars hade jag på samma sätt trakterat korpral Eriksson på kompaniet.”
“Nya Dagligt Allehanda” skrev om Göthes bakgrund. Några dagar före mordet hade han fyllt 21 år. Han föddes i Göteborg av en okänd moder, fadern okänd. Sedan vet man bara att han från 3-årsåldern vårdades i olika fosterhem i Stockholm. Vid 11 års ålder togs han in på “Prins Carls uppfostringsanstalt för vanvårdade barn” där han stannade i drygt två år.
Han var anställd hos en stålarbetare, flyttade en tid till Arboga, fick åter i Stockholm plats hos instrumentmakaren Ponsbach, där han arbetade november 1857-juni 1859 och enligt sitt betyg uppfört sig “nyktert och ärligt” tills han frivilligt lämnat tjänsten för att anställas vid regementet.
Regementet godkände honom, eftersom han kunde uppvisa både prästbetyg och vitsorden från Ponsbach – trots att han under tiden där dömts två gånger för snatteri, och häktats för att ha rymt från arbetshuset samt för slagsmål. Och några dagar efter att han slutat hos Ponsbach häktades han för fylleri och gatufredsbrott, stöld och lösdriveri.
Skriften avslutas: “En fullkomlig moralisk indifferentism synes hos honom vara förhärskande. Hans förestående öde torde dock komma att skaka honom upp ur denna dvala.”
Här kan man läsa mera om Galgbacken i Hammarby – och dess spöken…
