Bild: Rallarlag vid Årstabron (Picryl)

Den 25 november 1929 invigdes både Hammarbyleden och Årstabron. Den första järnvägsförbindelsen över Årstaviken hade byggts 1860 i samband med Västra stambanans sträckning till Södra station. Det var en låg järnvägsbank med en svängbro över viken. (Se bild nedan)

Den nya Hammarbyleden mellan Saltsjön och Mälaren krävde en högbro för att inte trafiken skulle hindras, och här hade man nu byggt Sveriges största bro, beskriven som magnifik.

Det stora järnvägsbyggandet i Sverige kunde betraktas som avslutat – även om det var först 1936 som SJ:s generaldirektör Axel Granholm drog åt bulten i den sista skarven i Inlandsbanan uppe vid byn Kåbdalis i Jokkmokks kommun.

DN gjorde ett bildreportage om rallarna som jobbat där.

Generaldirektör Granholms rallarveteraner från statens järnvägsbyggnader har lagt sista handen vid det stora Årsta brobygget och väntar nu, i brist på nya arbetsuppgifter, på att bli pensionerade efter en kvartssekellång tjänst med hacka och spade.

SJs generaldirektör Axel Granholm har entusiastiskt berättat personliga minnen av järnvägsbyggarlivet på 1890-talet, främst i nordligaste Norrland, där det ännu så sent som 1891 varken fanns några järnvägar i drift eller något järnvägsbyggande. Den första gången han åkte dit hade han, liksom många andra elever vid Tekniska högskolan, sökt sommarpraktik vid statsbanebyggnaderna, och hamnat vid uppstakningen av stigningen från Pite älv vid Älvsbyn till de höga myrplatåerna.

Redan året därpå var han tillbaka som ingenjörselev vid Älvsbyn, och 1898 bar det av till Torneträsk. Han mindes väl hur det var att vara med och röja mark för stambanan i Norrlands ödebygder, och några av hans gamla medkämpar fanns nu bland de gamla rallarna på Årstabron.

En av dem var den 60-årige ynglingen Per Sandberg, “Sala” benämnd, vilken var med år 90 ren.

Signaturen Kråkberg skrev i DN en nostalgisk artikel om veteranerna från Riksgränsen och Boden, spänstiga ynglingar i 60-årsåldern som troligen tvingas pensionera sig, eftersom man numera bygger landsvägar och startar nya omnibuslinjer istället för att bygga järnvägar.

De kan berätta om ett härligt yrke: Till rallare dög bara stora axelbreda karlar med upprättstående mustascher, som kunde hantera hacka och spett och bar dynamit i fickan, eftersom det sades vara bra mot lus.

O. forna tiders rallare! Ingen granithäll har rests som minnesmärke över er kulturgärning – bara några enkla träkors på en fjällsluttning vid Torne träsk. Det klappade ett varmt hjärta under den dubbelknäppta skinnvästen, och blev man arg kunde man säga som jätten Persson:

Ja vell ente slå dej, din lellle uschling, men håll käften, för annars kastar jag opp dej i luften så du ramlar ner o slår dig själv.

Det fanns en stark solidaritet och sammanhållning inom rallarkåren. Man tog hand om utslagna och skadade kamrater, och hade egna regler, för att inte skämma ut laget: “Sup dej inte full å slåss aldri förrän du blir tvungen, men slå då av bara fan”.

Nej, det är andra tider nu, säger rallaren Z. Inga järnvägsbyggnader längre, men Brattsystem. Jag tror inte jag gör om va jag gjorde i ungdomen, när jag fått den stora löningen i Kiruna och promenerade till fots därifrån till Stockholm, medan jag sjöng:

I Stockholms stora stad,
där ej dag, där är ej natt,
där går en solen ner.
Kan fröken växla 100 kronor?

Från mitten av 1800-talet och fram till 1930-talet arbetade tiotusentals rallare med att bygga järnvägen genom Sverige. Ursprunget till ordet rallare är lite oklart – det kan komma från “rallväg”, en försvenskning av det engelska railway, eller från “ralla”, skottkärra.

Till en början var beteckningen närmast ett skällsord, för rallarna var fruktade ute i bygderna på grund av sina vilda regellösa “rallarslagsmål” och våldsamma rallasvingar, sitt understundom hejdlösa drickande – och sina framgångar bland ortens unga kvinnor. I dag är rallare något av en hederstitel och många anläggningsarbetare har genom åren kallat sig för väg-, vatten- eller kärnkraftsrallare. Gemensamt är de rörliga arbetsplatserna långt hemifrån.

Dagen före invigningen skrev signaturen “Den blyge” på DNs Namn och nytt:

“Rallarens avsked” eller “Visa i mollton från järnvägsbyggarelägret“

Melodi: På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad. Omkvädet “Ho akado, akado akado… ska illustrera de snabbt framrusande hjulens entoniga och sorgmodiga sång mot skenskarvarna.

Ja, nu är det sistaste spadtaget klart på banan uppå Årsta bro!
Och nu slamra hjulen mot skarvarna snart,
akado, akado, akado!
Och nu borde rallarna sig hemåt begiva.
Men var är hans hem? Jo, hos Norrbottens driva,
på skåningens slätt och smålänningens mo,
akado, akado, akado!

Den 25 november 1929 var det alltså dags för den stora invigningen av både Hammarbyleden och den nya Årstabron. DN skrev om en fest till lands och sjöss från Hammarby till Årsta – en storslagen och värdig festllighet med kungligheter, invigningsflottilj samt festligheter på Årstabron.

Vid 10-tiden ångade de tre flaggprydda ångarna “Viking“, “Birger Jarl” och “Saltsjön” ut från Räntmästartrappan med tusentalet inbjudna dignitärer ombord: regering, riksdagsmän, landshövding etc. Färden gick in genom Hammarbyleden och till slussen vid Skanstull, där passagerarna steg av för den första festligheten. Dit anlände med bilar konungen, kronprinsparet, prinsessan Ingrid och prins Eugen samt statsminister Lindman.

Tal vidtog, och när konungen förklarat Hammarbyleden invigd tog de kungliga plats på “Viking” för färd genom Årstaviken. Framme vid Årstabron steg de iland vid Liljeholmens station för att följa med det väntande invigningståget, medan övriga båtar med passagerare fick vänta på brons invigning ute på leden.

Snart hade invigningståget backat upp till Älvsjö för att vända och på den nyanlagda järnvägslinjen komma in på den nya bron. Det stannade ett stycke från klaffbron mellan Årsta holmar och Södermalmslandet, och järnvägsmännens musikkår spelade medan gästerna steg av. Arbetarna och övrig personal vid brobygget var samlade på bron och uniformerade järnvägsmän paraderade. Generaldirektör Granholm erinrade om den nya farledens betydelse och framförde sitt tack till alla som medverkat, inte minst de många kroppsarbetets män som rest detta stolta byggnadsverk – ett monument över nutida svensk företagsamhet och framåtanda.

Konungen förklarade bron invigd och tackade alla som medverkat. Stambanans infartsväg söderifrån var nu öppnad.

Därefter tryckte konungen på en knapp, så att klaffbron sänktes. Generaldirektör Granholm utbragte ett leve för konungen, följt av hurrarop, Kungssången samt salut från Årsta holmar: 21 skott, på järnvägsmaner givetvis exekverade med dynamit.