En riktig skithistoria

När det blev paus på 1700-talets teater beskrev någon hur publiken åt och drack – och så “togs pottor fram, och herrarna gick ut på gatan och urinerade”. Hade man ingen toalett på teatern? Och varför behövde man då pottorna? Bara i “rusningstid”? Var “satte man sig” i så fall med dem – för att få vara ostörd? Frågor, frågor…

Toalettbesök har inte alltid varit så privata.
I Magnus Erikssons stadslag från 1300-talet fanns instruktioner om hur man skulle bygga avträden och hantera avföring – ett försök att sätta få folk att sluta att uträtta sina behov lite varstans. Ändå kunde det ända in på 1900-talet finnas byar som inte hade några avträden: Man gick helt enkelt ut i skogen och satte sig under ett träd.

Fortsätt läsa “En riktig skithistoria”

På båda sidor om ridån i Kungliga teatern/Gamla Operan/Gustavianska operahuset

Innan elektriciteten fanns gjorde vaxljus, oljelampor och gas att de flesta teatrar förr eller senare brann ner. Två undantag är Drottningholms Slottsteater, som fortfarande står kvar, och Kungliga teatern i Stockholm, byggd 1782, som istället revs (och ersattes av Oscarianska operahuset) på 1890-talet, då byggnaden var sliten, liten och brandfarlig.

Den som vill veta hur Gamla Operan såg ut kan titta på kopian mittemot – Arvfurstens palats eller UD – som utformades för att torget skulle bli symmetriskt. En skillnad var dock att teaterns tak var högre på sidan närmast Strömmen, för att man skulle få plats att dra och lyfta upp kulisser och fonder.

Fortsätt läsa “På båda sidor om ridån i Kungliga teatern/Gamla Operan/Gustavianska operahuset”

Den spännande historien om djävulen i Humlegården

Djävulsbibeln, Kungl. biblioteket via Wikimedia

På Kungl Biblioteket finns en av världens märkligaste böcker – ibland kallad Världens åttonde underverk. Djävulsbibeln skrevs någon gång mellan år 1204 och 1230 av munkar i kungariket Böhmen – numera västra delen av Tjeckien. Handskriften omfattar 310 pergamentblad, antagligen gjorda av kalvskinn, och den är världens största samlade textverk från medeltiden. Den kallas även Codex Gigas (»stor bok«), väger 75 kilo och är nästan en meter hög och en halvmeter bred.

Och det sägs att djävulen själv medverkat vid dess uppkomst…

Fortsätt läsa “Den spännande historien om djävulen i Humlegården”

Flickor på uppfostringsanstalt runt förra sekelskiftet

Under andra hälften av 1800-talet fanns en stark tro på institutioner som lösning på fattigdom och sociala problem, och en rad barnhem grundades. Enligt en utredning från 1897 var ungefär vart fyrtionde barn placerat i fosterhem eller på barnhem och fattighus.

I arkiven finns berättelser om en del av dem som hamnade på uppfostringsanstalt. Först försökte man stävja barnens olater med den beprövade uppfostringsmetoden aga, både i hemmet och i skolan. Den som agade skulle göra det på rätt sätt: lugnt och metodiskt – aldrig i ilska. Om det ändå inte hjälpte tog man till anstalten.

Fortsätt läsa “Flickor på uppfostringsanstalt runt förra sekelskiftet”

Om Årsta Holmar och dem som bodde där

Bilden ovan visar Årstabron under byggnad 1927-29 (Picryl). Numera finns två parallella järnvägsbroar över Årsta holmar, men de tre öarna kan fortfarande bara nås med båt. Ändå har människor bott där ända sen 1700-talet, och en trädgårdsmästarfamilj lyckades försörja sig i ett halvt sekel.

Fram till 1730-talet hade Årsta holmar tillhört Årsta gård. Då såldes de obebyggda holmarna till en privatperson för 600 daler, och ett slags arrende betalades sedan till Årsta ända in på 1800-talet. Den timrade envåningsgården med orangeri och fruktträdgård byggdes i mitten av 1700-talet som bostad till Christer Robsahm, som också startade det första sockerbruket i Tanto. Snickarglädjeverandan mot norr och sjön tillkom dock senare.

Fortsätt läsa “Om Årsta Holmar och dem som bodde där”

“Danvikens mysterier” 1889 – en f d patients dramatiska avslöjanden inifrån hospitalet

Överbild: Danvikens hospital 1915,
Nacka digitala bildarkiv (PD) via Wikimedia Commons

I en skrift från 1889 berättar “en svensk medborgare” om sina två år på hospitalet, vars namn en tid var synonymt med “dårhus”. (Nedan på moderniserad svenska – och utan frakturstil):

En tid var Danviken samtidigt med hospital ett slags “asyl” för brottslingar, sjuka och konvalescenter. Därpå blev det en “inrättning” för s k hederligt folk som inte kunde betala för sig, alltså ett slags fattighus. Samma disciplin som under hospitaltiden tillämpades, inklusive prygelstraff – “patienterna” var rättslösa fångar.

Fortsätt läsa ““Danvikens mysterier” 1889 – en f d patients dramatiska avslöjanden inifrån hospitalet”

När Palinska huset brann 1873 fick Stockholm äntligen en riktig brandkår

I det gamla Stockholm levde människorna i ständig skräck för att elden skulle komma lös. Husen var oftast byggda i trä och stod tätt, och man behövde eld för både värme och belysning. Lite slarv eller otur – och katastrofen var ett faktum. En hel stadsdel kunde brinna ner, med dödsoffer och hemlösa som följd.

I de medeltida stadslagarna fanns föreskrifter för att stoppa bränder. År 1661 fick Stockholm sin första brandordning: Vid brand måste husets värd ”låta giva skri”. Då började kyrkklockorna ringa, Brunkebergsåsens vårdtorn signalerade med klockklang, lurblåsning, flaggor och lyktor, och Skeppsholmens brandsalutbatterier larmade med ett visst antal kanonskott om i vilken stadsdel det brann.

Fortsätt läsa “När Palinska huset brann 1873 fick Stockholm äntligen en riktig brandkår”

Tysta Mari och Lagerlunden – och andra kaféer i 1800-talets Stockholm

I slutet av 1600-talet började Sverige importera kaffe och de första kaffehusen öppnades i Stockholm i början av 1700-talet. På 1800-talet blev kaféerna allt populärare. Där serverades även alkohol (öl, vin och sprit var mycket billigare än kaffe). På 1880-talet fanns mer än 800 kaféer i Stockholm som serverade alkohol – och ett trettiotal där man bara kunde dricka kaffe.

I Nya Stockholm skriver Claes Lundin 1890 om Stockholms många kaféer.

Fortsätt läsa “Tysta Mari och Lagerlunden – och andra kaféer i 1800-talets Stockholm”

Planschen Norrbro 1840, med politisk dynamit i noblessens snobbränna

Norrbro 1840. En skenbar idyll baserad på Ferdinand Tollins teckning. Stenbroarna, som binder samman Helgeandsholmarna med Lejonbacken och Gustav Adolfs Torg invigdes 1807. Hela 19 meter bred och var ännu 1840 stadens enda gata med huggen sten. Därför populärt strög där fint folk visar upp sig i senaste mode. Kanske inköpt i nybyggda bazaren, som löper längs denna snobbränna på Helgeandsholmen – som sin tids … Fortsätt läsa Planschen Norrbro 1840, med politisk dynamit i noblessens snobbränna

I Stockholms Helvete – där bödeln bodde 😨

Ovan: fd Helvetesgränd, Larssons Ateljé 1902 (CC-BY)
Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan.

I Fogelbergs bok ”Ur det försvunna” kan man läsa om gamla gatunamn som under årens lopp ”snyggats till”: Dy- eller Sumpgränden ersattes med det mer storstadsmässiga namnet Biblioteksgatan, och där Träsket legat och Träskrännilen runnit fram anlades Jarlaplan och Birger Jarlsgatan. Katthavet (där kattor dränktes) blev Berzelii park och där Eldkvarn brann speglar sig nu Stadshuset i den forna Lortfjärdens renade vatten. På samma sätt blev Fyllbacken på Söder en del av Götgatan och Helvetesgränd i Gamla Stan försvann 1885 in i Prästgatan.

Men hur hade en gata kunnat få namnet Helvetesgränd, speciellt som den var en fortsättning av Prästgatan?

Fortsätt läsa “I Stockholms Helvete – där bödeln bodde 😨”

Helgeandsholmen – från medeltidens “Helige andes hus” via stall och bodar till Riksbyggena 1907

Helgeandsholmen 1867 ur Sv Familjejournalen
(PD) via Wikimedia Commons

Helgeandsholmen fick sitt namn av stadens första inrättning för fattiga och sjuka, som från slutet av 1200-talet till början av 1600-talet fanns på den plats där Riksdagshuset senare kom att ligga.
Helgeandshuset – Helige andes hus – var både sjukstuga och ålderdomshem för två grupper av människor. Förmögna åldringar betalade en engångssumma motsvarande värdet av ett stenhus för att få kost, logi och omvårdnad till sin död. Fattiga och sjuka lämnade sina eventuella tillgångar till Helgeandshuset och vårdades sedan där till sin död.

Fortsätt läsa “Helgeandsholmen – från medeltidens “Helige andes hus” via stall och bodar till Riksbyggena 1907″
Smoking club

Det enorma fornfyndet – Vad gör man med 700 000 kritpipor?

Bild: Smoking Club av Frederick William Fairholt
(PD) via Wikimedia Commons

När Hotell Hilton 1984 skulle byggas vid Slussen fick arkeologerna möjlighet att undersöka marken vid byggplatsen. Vid Södermalmstorg låg en gång Pontus Fredrik de la Gardies eleganta 1600-talspalats – tills det förstördes i den katastrofala branden i juli månad 1759, tillsammans med stora delar av bebyggelsen i Maria församling.

När golvnivån i palatsets östra flygel nu skulle fastställas upptäckte man ett ca 34 kvadratmeter stort källarrum, fyllt med uppskattningsvis sex ton(!) kritpipor, som alltså i över 200 år legat dolda under stockholmarnas fötter. Det visade sig vara det gamla kritpipelagret hos “Dufwenberg & Nordström, som hålla öpna Bodar uppå Södermalms torg “.

Fortsätt läsa “Det enorma fornfyndet – Vad gör man med 700 000 kritpipor?”

Roslagsbanans stolta historia

Filmen ”Historien om Roslagsbanan” (2019) är fylld av möjligen onyttigt vetande, bland annat att smalspåriga järnvägar även kallas ”Swedish three-foot gauge”, eftersom det bara är i Sverige de funnits. Och den enda som fortfarande är i reguljär drift är just Roslagsbanan – det som finns kvar av den.

För banan har varit längre och mera vittförgrenad. I många år gick den dessutom ända in till Engelbrektsplan – och för att få gå in till stan blev den elektrifierad redan ungefär 30 år tidigare än övriga svenska järnvägslinjer.

Men historien började redan i slutet av 1800-talet.

Fortsätt läsa “Roslagsbanans stolta historia”

Förortsspöken av mångahanda slag

I det gamla Stockholm fanns mycket spöken och skrock – inte så konstigt i en så gammal stad. I de nya förorterna är det mera oväntat – framför allt i dess supermoderna, vardagliga tunnelbana.

Ändå finns där en spökstation och ett spöktåg (minst). När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet planerades en ny stadsdel söder om Kista, med främst myndighetskontor. Mellan Hallonbergen och Kista började man därför bygga stationen Kymlinge. Men planerna ändrades och bygget blev stående. Tunnelbanor i trafik dundrar förbi den övergivna perrongen utan att behöva sakta in.

Fortsätt läsa “Förortsspöken av mångahanda slag”

PUB vid Hötorget: Varuhuset försvann – men namnet lever kvar

Några välkända PUB-historier: 1917 var Lenin på väg hem till Ryssland för att göra revolution. Vid ett uppehåll i Stockholm köpte han en kostym för 100 kronor på varuhuset PUBs herrekipering. Expeditens barnbarnsbarn har berättat. Några år senare anställdes tonåriga Greta Gustafsson på hattavdelningen. Hon hade tidigare jobbat på en frisersalong på Götgatan, men på PUB fick hon även medverka som mannekäng i reklamfilmer. Filmerna visades på Stockholms biografer – och Greta Gustafsson blev småningom Greta Garbo.

Fortsätt läsa “PUB vid Hötorget: Varuhuset försvann – men namnet lever kvar”

När stockholmarna odlade tobak – och snusade

1724 ville kung Fredrik I förbättra den svenska ekonomin genom tobaksodling. Mest tog det fart i städerna, och ännu på 1890-talet skördades hela 300 ton tobak i Stockholm. Mellan husen vid Stureplan växte två meter höga tobaksplantor och där Spy Bar nu ligger fanns tobaksfält, liksom över hela Östermalm – för att inte tala om Söder, där odlingarna kantade stora delar av Hornsgatan och Ringvägen. I Götgatsbacken låg långsmala torklador och Hammarbyhamnen var full av matsnus och cigarrer.

På stans malmar gömde sig många tobakstäppor bakom röda träplank, och “Skinnarvikshavannan” blev ett känt begrepp för en dålig cigarr. Svensk tobak lämpade sig nämligen mindre väl för cigarrer, därför blev det mest snus.

Fortsätt läsa “När stockholmarna odlade tobak – och snusade”

Om damers velocipeddräkt och kvinnliga cykelpionjärer

I Svenska Dagbladet från 1897 skriver Mary Ekeblad om Damernas velocipeddräkter: ”Jag som skrifver dessa rader var en af de första damer, som började cykla i detta aflånga land.” En gång när Mary gick i Normalskolans högsta klass och kom rullande utåt Strandvägen i sällskap med en manlig kusin, tillika nybliven student, mötte hon sin klasslärarinna: “Jag fick naturligtvis nedsatt sedebetyg. Men tiderna förändras, och lärarinnorna med dem.”

Nyligen hade hon stött på samma lärarinna, på samma plats, men nu tillsammans med kristendomsläraren, och båda satt på ”velocipeder av nyaste konstruktion”. Mary anser dock att lärarinnan ”kunde varit trefligare klädd”.

Fortsätt läsa “Om damers velocipeddräkt och kvinnliga cykelpionjärer”

Spårvagnsdramatik: Det stora hattnålsbråket

Spårvagnen introducerades i Stockholm 1877 och ända fram tills tunnelbanan öppnade på 50-talet var det stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel. Men det var inte helt riskfritt – ens om man lät bli att hoppa av och på i farten…

1911 rapporterar Stockholmtidningen: “Spårvagnskonduktör misshandlad af passagerare i  Sundbyberg”. Två ”tämligen snyggt klädda” passagerare (varav en dock troligen utan biljett) hade slagit en spårvagnskonduktör i huvudet med ett tillhygge så att blodet rann.

Fortsätt läsa “Spårvagnsdramatik: Det stora hattnålsbråket”

Moderna påfund: De möjligen farliga spårvagnarna

När Tor Hedberg 1888 skrev om den onödiga nymodigheten telefon gick han även igenom för- och nackdelar med de nya (häst)spårvagnarna. Sammanfattningsvis: 

Hästarna har nog svårt att se några fördelar med en uppfinning som tvingar dem att alla dagar dra runt på tunga tingestar i oändlighet – knappt har de kommit upp i fart förrän de måste stanna. (Man verkade inte riktigt hålla sig till bestämda hållplatser.) 

Kuskarna och konduktörerna betraktar nog sin spårvagn på samma sätt som snickaren sin hyvelbänk – och undertecknad denna uppsats: inte särskilt roliga, men med vissa förmåner. För allmänheten kan de ha sina fördelar, åtminstone för dem som inte har egen vagn att åka i.

Fortsätt läsa “Moderna påfund: De möjligen farliga spårvagnarna”

Moderna påfund: När Stockholm fick telefon

I Sveafolkkalender 1888 funderar Tor Hedberg om för- och nackdelar med moderniteterna spårvägstrafik och telefoni. Behövdes de verkligen?

Går mänskligheten framåt? För den opartiske granskaren ställer sig saken väl närmast så, att går den framåt på ett håll så går den ock en smula bakåt på ett annat; återstår att hoppas att steget framåt må vara en smula längre än steget bakåt. I så fall kan vi vara mer än belåtna. De mänskliga kommunikationerna har nu tagit ett ofantligt steg framåt: Stockholm har fått både spårvagn och telefon.

Fortsätt läsa “Moderna påfund: När Stockholm fick telefon”