Ur “Gamla Stockholm” av Claës Lundin och August Strindberg: På det tredje årtiondet efter Bellmans bortgång 1795 började man tänka på någon synlig minnesgärd helgad åt “den som i toner och ord så mästerligt skildrat en för det svenska, synnerligen det stockholmska lynnet egendomlig del av vårt folkliv och som så hänförande sjungit om stockholmstraktens, särdeles Djurgårdens sköna natur”.

1823 startades en insamling för upprättandet av en minnesstod åt Bellman. Den skulle givetvis ligga på Djurgården, och konung Karl Johan upplät genast en plats på Rosendals ägor i Djurgårdsparken samt skänkte själv 200 rdr banko, medan kronprinsen bidrog med 100 rdr.

Stockholmarnas kärlek till sommarnöjen uppstod inte (bara) för att de ville tillbaka till naturen. Främst ville de bort från den lortiga stan. Ända tills vattenledningarna anlades på 1860-talet var Stockholm en av Europas snuskigaste städer, och värst blev det förstås på sommaren. I Nationaencyklopedin läser vi:

Sommarsjuka, sommardiarré, i allmänt språkbruk benämning på akuta magbesvär med kräkningar.

Myriader av flugor steg i moln från ”flugmötet” vid nuvarande T-banestationen i Gamla Stan där man tömde dassen i ett plankomgärdat område i vattnet. Sopor och orenhet hälldes direkt i vattnet kring stadens alla öar. Är det då konstigt att man längtar bort nån gång?

Idén med små odlingslotter i städerna kom från Tyskland, där de kallades “Schrebergärten”. Läkaren Daniel Schreber hade egentligen velat skapa lekplatser för arbetarbarn, men när den första anläggningen stod klar 1865 började den snart användas för odling av grönsaker och frukt. Till Sverige kom odlingslotterna vid sekelskiftet 1800/1900, kallades koloniträdgårdar och blev snabbt en succé.

Stockholmspolitikern Anna Lindhagen engagerade sig i många frågor: kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering, barns rättigheter – och koloniträdgårdar, som hon såg som en möjlighet för stadens arbetare att få “leva lite lantliv och dryga ut sin försörjning genom att själva odla nyttiga livsmedel”.

Den 30 september 1875 skrev DN under rubriken “Hemlighetsfullt mord”: “När den 12-åriga tjänsteflickan kom för att städa hittade hon sin matmor mördad i sin imperialsäng, endast iklädd ett mycket kort linne. Ansiktet var nedborrat i kudden, i vänster tinning hade blodet runnit från ett svårt sår, och hon hade blivit strypt.”

Några dagar senare hade femtio personer förhörts utan att man visste så mycket mer än att offret inte hade försökt försvara sig, utan troligen sovit när hon blev anfallen: först strypt med ett segelgarnssnöre, som fortfarande var hårt åtdraget om halsen, därefter slagen i vänstra tinningen med en yxa eller hammare.

När det blev paus på 1700-talets teater beskrev någon hur publiken åt och drack – och så “togs pottor fram, och herrarna gick ut på gatan och urinerade”. Hade man ingen toalett på teatern? Och varför behövde man då pottorna? Bara i “rusningstid”? Var “satte man sig” i så fall med dem – för att få vara ostörd? Frågor, frågor…

Toalettbesök har inte alltid varit så privata.
I Magnus Erikssons stadslag från 1300-talet fanns instruktioner om hur man skulle bygga avträden och hantera avföring – ett försök att sätta få folk att sluta att uträtta sina behov lite varstans. Ändå kunde det ända in på 1900-talet finnas byar som inte hade några avträden: Man gick helt enkelt ut i skogen och satte sig under ett träd.

Innan elektriciteten fanns gjorde vaxljus, oljelampor och gas att de flesta teatrar förr eller senare brann ner. Två undantag är Drottningholms Slottsteater, som fortfarande står kvar, och Kungliga teatern i Stockholm, byggd 1782, som istället revs (och ersattes av Oscarianska operahuset) på 1890-talet, då byggnaden var sliten, liten och brandfarlig.

Den som vill veta hur Gamla Operan såg ut kan titta på kopian mittemot – Arvfurstens palats eller UD – som utformades för att torget skulle bli symmetriskt. En skillnad var dock att teaterns tak var högre på sidan närmast Strömmen, för att man skulle få plats att dra och lyfta upp kulisser och fonder.

Djävulsbibeln, Kungl. biblioteket via Wikimedia

På Kungl Biblioteket finns en av världens märkligaste böcker – ibland kallad Världens åttonde underverk. Djävulsbibeln skrevs någon gång mellan år 1204 och 1230 av munkar i kungariket Böhmen – numera västra delen av Tjeckien. Handskriften omfattar 310 pergamentblad, antagligen gjorda av kalvskinn, och den är världens största samlade textverk från medeltiden. Den kallas även Codex Gigas (»stor bok«), väger 75 kilo och är nästan en meter hög och en halvmeter bred.

Och det sägs att djävulen själv medverkat vid dess uppkomst…

Överbild: Danvikens hospital 1915,
Nacka digitala bildarkiv (PD) via Wikimedia Commons

I en skrift från 1889 berättar “en svensk medborgare” om sina två år på hospitalet, vars namn en tid var synonymt med “dårhus”. (Nedan på moderniserad svenska – och utan frakturstil):

En tid var Danviken samtidigt med hospital ett slags “asyl” för brottslingar, sjuka och konvalescenter. Därpå blev det en “inrättning” för s k hederligt folk som inte kunde betala för sig, alltså ett slags fattighus. Samma disciplin som under hospitaltiden tillämpades, inklusive prygelstraff – “patienterna” var rättslösa fångar.

I det gamla Stockholm levde människorna i ständig skräck för att elden skulle komma lös. Husen var oftast byggda i trä och stod tätt, och man behövde eld för både värme och belysning. Lite slarv eller otur – och katastrofen var ett faktum. En hel stadsdel kunde brinna ner, med dödsoffer och hemlösa som följd.

I de medeltida stadslagarna fanns föreskrifter för att stoppa bränder. År 1661 fick Stockholm sin första brandordning: Vid brand måste husets värd ”låta giva skri”. Då började kyrkklockorna ringa, Brunkebergsåsens vårdtorn signalerade med klockklang, lurblåsning, flaggor och lyktor, och Skeppsholmens brandsalutbatterier larmade med ett visst antal kanonskott om i vilken stadsdel det brann.

I slutet av 1600-talet började Sverige importera kaffe och de första kaffehusen öppnades i Stockholm i början av 1700-talet. På 1800-talet blev kaféerna allt populärare. Där serverades även alkohol (öl, vin och sprit var mycket billigare än kaffe). På 1880-talet fanns mer än 800 kaféer i Stockholm som serverade alkohol – och ett trettiotal där man bara kunde dricka kaffe.

I Nya Stockholm skriver Claes Lundin 1890 om Stockholms många kaféer.

Ovan: fd Helvetesgränd, Larssons Ateljé 1902 (CC-BY)
Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan.

I Fogelbergs bok ”Ur det försvunna” kan man läsa om gamla gatunamn som under årens lopp ”snyggats till”: Dy- eller Sumpgränden ersattes med det mer storstadsmässiga namnet Biblioteksgatan, och där Träsket legat och Träskrännilen runnit fram anlades Jarlaplan och Birger Jarlsgatan. Katthavet (där kattor dränktes) blev Berzelii park och där Eldkvarn brann speglar sig nu Stadshuset i den forna Lortfjärdens renade vatten. På samma sätt blev Fyllbacken på Söder en del av Götgatan och Helvetesgränd i Gamla Stan försvann 1885 in i Prästgatan.

Men hur hade en gata kunnat få namnet Helvetesgränd, speciellt som den var en fortsättning av Prästgatan?

Helgeandsholmen 1867 ur Sv Familjejournalen
(PD) via Wikimedia Commons

Helgeandsholmen fick sitt namn av stadens första inrättning för fattiga och sjuka, som från slutet av 1200-talet till början av 1600-talet fanns på den plats där Riksdagshuset senare kom att ligga.
Helgeandshuset – Helige andes hus – var både sjukstuga och ålderdomshem för två grupper av människor. Förmögna åldringar betalade en engångssumma motsvarande värdet av ett stenhus för att få kost, logi och omvårdnad till sin död. Fattiga och sjuka lämnade sina eventuella tillgångar till Helgeandshuset och vårdades sedan där till sin död.

Filmen ”Historien om Roslagsbanan” (2019) är fylld av möjligen onyttigt vetande, bland annat att smalspåriga järnvägar även kallas ”Swedish three-foot gauge”, eftersom det bara är i Sverige de funnits. Och den enda som fortfarande är i reguljär drift är just Roslagsbanan – det som finns kvar av den.

För banan har varit längre och mera vittförgrenad. I många år gick den dessutom ända in till Engelbrektsplan – och för att få gå in till stan blev den elektrifierad redan ungefär 30 år tidigare än övriga svenska järnvägslinjer.

Men historien började redan i slutet av 1800-talet.