Ur “Gamla Stockholm” av Claës Lundin och August Strindberg: På det tredje årtiondet efter Bellmans bortgång 1795 började man tänka på någon synlig minnesgärd helgad åt “den som i toner och ord så mästerligt skildrat en för det svenska, synnerligen det stockholmska lynnet egendomlig del av vårt folkliv och som så hänförande sjungit om stockholmstraktens, särdeles Djurgårdens sköna natur”.

1823 startades en insamling för upprättandet av en minnesstod åt Bellman. Den skulle givetvis ligga på Djurgården, och konung Karl Johan upplät genast en plats på Rosendals ägor i Djurgårdsparken samt skänkte själv 200 rdr banko, medan kronprinsen bidrog med 100 rdr.

Ursprungligen hade man tänkt sig en väldig bröstbild i marmor, placerad i ett storartat tempel, men även om insamlingens 4,000 rdr banko var en stor summa för sin tid, räckte det inte till mer än en bronsbyst på en hög granitfot, omgiven av, inte ett tempel, utan träd.

På granitfoten står endast namnet Carl Michael Bellman under en inristad bild av en lyra. Förebild till skulpturen var Johan Tobias Sergels medaljong från 1787 och Per Krafft d.ä.s porträtt av skalden.

Den 26 Juli 1829 skedde den högtidliga avtäckningen, och huvudstadens allmänhet betraktade detta som en verklig folkfest, med flera åskådare än “ögat kunde överse”.

Man var icke så snabb i nyhetsförmedlingen på den tiden, först på andra dagen började tidningarna rapportera. Mest ambitiös var Heimdall, ett litterärt kritiskt veckoblad, utgivet av J. E. Rydqvist åren 1828—1832. Den 28 juli hade man ett välfyllt extranummer, helt och hållet ägnat åt en utförlig beskrivning av festligheterna.

Redan tidigt på eftermiddagen började mängder av människor samlas kring monumentet, tills de blev uppskattningsvis dubbelt så många som vid den årliga Djurgårdsfesten den 1 maj. Enligt Dagligt Allehanda kunde folkmängden endast jämföras med den enorma uppslutningen sex år tidigare vid kronprinsessan Josefinas landstigning vid Manilla 1823.

Den kungliga familjen med hela dess hovstat och allt vad huvudstaden ägde av nobless var närvarande när avtäckningen skedde, bokstavligt talat med pukor och trumpeter, samt kanonsalut från Strömmen.

Mellan sex och sju på eftermiddagen samlades de nära 300 subskribenterna innanför stängslet som omgav bysten. En av Bellmans efterlevande vänner, den berömde skådespelaren Lars Hjortsberg, förde hans änka till den för henne utsedda hedersplatsen på läktaren. Enligt den bellmanska mytologin ska änkan när drottningen lyckönskade henne till att ha fått så många lustiga minnen av den store skalden, svarat:

Säg inte det, ers majestät, salig människan var mycket tråkig när han var hemma!

Tidningen påpekar dock att uppgiften är obestyrkt.

Skaldens ende då levande son, kramhandlaren Adolf Bellman, var naturligtvis också närvarande. Han ägde en för alla stockholmare välkänd bod på Västerlånggatan, i hörnet av Tyska Brinken, och var själv åtminstone inom Bellmanska sällskapet en framstående poet. Senare föll han dock i en obotlig sinnessjukdom och avled 1834.

På läktaren där Bellmans änka satt fanns också en av skaldens personliga vänner, professor Anders Blad – den doktor Blad som Bellman tillägnade Fredmans epistel, N:o 81, “Märk hur vår skugga — märk, Movitz, mon frère”.

När släkt och vänner intagit sina platser på läktaren anlände konungen och kronprinsen till häst och stannade strax intill inhägnaden. De syns till höger på bilden högst upp på sidan, iförda plymagerade hattar. (Bild ur Gamla Stockholm, av Hjalmar Mörner (PD), via Wikimedia Commons.) Drottningen och kronprinsessan betraktade högtidligheten från grevinnan Bakers byggnad.

Festen öppnades med att valthorn från berget till höger uppstämde melodien till “Opp Amaryllis”, vilket från vänstra sidan besvarades av Svea gardes regementsmusik. Därefter sjöng 40 sångare från Harmoniska sällskapet fyrstämmigt en specialskriven prolog till samma melodi: “Näckar ur vassen undrande stiga”.

Efter ett tal om festens mening och betydelse föll slutligen täckelset från bysten – “liksom en gnista av hänryckning for genom församlingen, och kören stämde ånyo upp.”

När så den officiella invigningsceremonien var avslutad red konungen och kronprinsen innanför skranket runt bysten, besåg denna och, skriver Dagligt Allehanda: “hälsade nådigt på några utmärktare bland de närvarande, samt lät för sig presentera den odödlige skaldens son. Det sant humana sätt, varpå H. M. Konungen här visade sitt deltagande i firandet av denna verkliga folkfest, ökade ej ringa det allmänna nöjet.”

Därefter begav sig subskribenterna till några stora tillfälligt uppsatta tält. I det största fanns en minnesvård med Sergels bekanta Bellmansmedaljong, omsluten av en rik lagerkrans. Ovanpå detta syntes en gyllene lyra, kransad av friska druvor och lagerblad, och vid minnesvårdens fot låg Bellmans egen mandolin, omvirad av murgröna.

Glädjen, som “stundom ökades av musik, sång och druvans safter”, fortfor till långt in på natten. Enligt Heimdall sågs aldrig en större samling av utmärkta män i litteratur och konst. Kammarherren von Beskow föreslog på vers konungens skål, och skålade även för direktionen och för Bellmans änka och son. En ledamot av sällskapet sjöng “Ulla Winblads epistel till Fredman samma dag då Bellmans minnesstod avtäcktes”.

Vid midnatt gick sällskapet med gardesmusiken i spetsen tillbaka till bysten, slog ring omkring denna och “tog avsked af Bellman”.

Men den stora folkskaran på Djurgården fortsatte långt in på natten att fira Bellmans minne, dels i den fria naturen, dels på värdshus och andra förfriskningsställen. Stockholms Dagblad skrev:

Ända till långt på natten var samlingen talrik och levernet muntert, men anständigt.

Detta var ursprunget till den Bellmansfest som sedan årligen återkommit.

1872 avtäcktes en Bellmanstaty intill Bellmanseken vid Hasselbacken på Djurgården. En kopia finns vid Kräftriket, där Bellman blickar ut över Brunnsviken.

Men det är en heelt annan historia.