I det gamla Stockholm levde människorna i ständig skräck för att elden skulle komma lös. Husen var oftast byggda i trä och stod tätt, och man behövde eld för både värme och belysning. Lite slarv eller otur – och katastrofen var ett faktum. En hel stadsdel kunde brinna ner, med dödsoffer och hemlösa som följd.

I de medeltida stadslagarna fanns föreskrifter för att stoppa bränder. År 1661 fick Stockholm sin första brandordning: Vid brand måste husets värd ”låta giva skri”. Då började kyrkklockorna ringa, Brunkebergsåsens vårdtorn signalerade med klockklang, lurblåsning, flaggor och lyktor, och Skeppsholmens brandsalutbatterier larmade med ett visst antal kanonskott om i vilken stadsdel det brann.

Fortsätt läsa “När Palinska huset brann 1873 fick Stockholm äntligen en riktig brandkår”

I slutet av 1600-talet började Sverige importera kaffe och de första kaffehusen öppnades i Stockholm i början av 1700-talet. På 1800-talet blev kaféerna allt populärare. Där serverades även alkohol (öl, vin och sprit var mycket billigare än kaffe). På 1880-talet fanns mer än 800 kaféer i Stockholm som serverade alkohol – och ett trettiotal där man bara kunde dricka kaffe.

I Nya Stockholm skriver Claes Lundin 1890 om Stockholms många kaféer.

Fortsätt läsa “Tysta Mari och Lagerlunden – och andra kaféer i 1800-talets Stockholm”

Ovan: fd Helvetesgränd, Larssons Ateljé 1902 (CC-BY)
Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan.

I Fogelbergs bok ”Ur det försvunna” kan man läsa om gamla gatunamn som under årens lopp ”snyggats till”: Dy- eller Sumpgränden ersattes med det mer storstadsmässiga namnet Biblioteksgatan, och där Träsket legat och Träskrännilen runnit fram anlades Jarlaplan och Birger Jarlsgatan. Katthavet (där kattor dränktes) blev Berzelii park och där Eldkvarn brann speglar sig nu Stadshuset i den forna Lortfjärdens renade vatten. På samma sätt blev Fyllbacken på Söder en del av Götgatan och Helvetesgränd i Gamla Stan försvann 1885 in i Prästgatan.

Men hur hade en gata kunnat få namnet Helvetesgränd, speciellt som den var en fortsättning av Prästgatan?

Fortsätt läsa “I Stockholms Helvete – där bödeln bodde 😨”

Helgeandsholmen 1867 ur Sv Familjejournalen
(PD) via Wikimedia Commons

Helgeandsholmen fick sitt namn av stadens första inrättning för fattiga och sjuka, som från slutet av 1200-talet till början av 1600-talet fanns på den plats där Riksdagshuset senare kom att ligga.
Helgeandshuset – Helige andes hus – var både sjukstuga och ålderdomshem för två grupper av människor. Förmögna åldringar betalade en engångssumma motsvarande värdet av ett stenhus för att få kost, logi och omvårdnad till sin död. Fattiga och sjuka lämnade sina eventuella tillgångar till Helgeandshuset och vårdades sedan där till sin död.

Fortsätt läsa “Helgeandsholmen – från medeltidens “Helige andes hus” via stall och bodar till Riksbyggena 1907″

Filmen ”Historien om Roslagsbanan” (2019) är fylld av möjligen onyttigt vetande, bland annat att smalspåriga järnvägar även kallas ”Swedish three-foot gauge”, eftersom det bara är i Sverige de funnits. Och den enda som fortfarande är i reguljär drift är just Roslagsbanan – det som finns kvar av den.

För banan har varit längre och mera vittförgrenad. I många år gick den dessutom ända in till Engelbrektsplan – och för att få gå in till stan blev den elektrifierad redan ungefär 30 år tidigare än övriga svenska järnvägslinjer.

Men historien började redan i slutet av 1800-talet.

Fortsätt läsa “Roslagsbanans stolta historia”

I det gamla Stockholm fanns mycket spöken och skrock – inte så konstigt i en så gammal stad. I de nya förorterna är det mera oväntat – framför allt i dess supermoderna, vardagliga tunnelbana.

Ändå finns där en spökstation och ett spöktåg (minst). När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet planerades en ny stadsdel söder om Kista, med främst myndighetskontor. Mellan Hallonbergen och Kista började man därför bygga stationen Kymlinge. Men planerna ändrades och bygget blev stående. Tunnelbanor i trafik dundrar förbi den övergivna perrongen utan att behöva sakta in.

Fortsätt läsa “Förortsspöken av mångahanda slag”

Några välkända PUB-historier: 1917 var Lenin på väg hem till Ryssland för att göra revolution. Vid ett uppehåll i Stockholm köpte han en kostym för 100 kronor på varuhuset PUBs herrekipering. Expeditens barnbarnsbarn har berättat. Några år senare anställdes tonåriga Greta Gustafsson på hattavdelningen. Hon hade tidigare jobbat på en frisersalong på Götgatan, men på PUB fick hon även medverka som mannekäng i reklamfilmer. Filmerna visades på Stockholms biografer – och Greta Gustafsson blev småningom Greta Garbo.

Fortsätt läsa “PUB vid Hötorget: Varuhuset försvann – men namnet lever kvar”

1724 ville kung Fredrik I förbättra den svenska ekonomin genom tobaksodling. Mest tog det fart i städerna, och ännu på 1890-talet skördades hela 300 ton tobak i Stockholm. Mellan husen vid Stureplan växte två meter höga tobaksplantor och där Spy Bar nu ligger fanns tobaksfält, liksom över hela Östermalm – för att inte tala om Söder, där odlingarna kantade stora delar av Hornsgatan och Ringvägen. I Götgatsbacken låg långsmala torklador och Hammarbyhamnen var full av matsnus och cigarrer.

På stans malmar gömde sig många tobakstäppor bakom röda träplank, och “Skinnarvikshavannan” blev ett känt begrepp för en dålig cigarr. Svensk tobak lämpade sig nämligen mindre väl för cigarrer, därför blev det mest snus.

Fortsätt läsa “När stockholmarna odlade tobak – och snusade”

Spårvagnen introducerades i Stockholm 1877 och ända fram tills tunnelbanan öppnade på 50-talet var det stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel. Men det var inte helt riskfritt – ens om man lät bli att hoppa av och på i farten…

1911 rapporterar Stockholmtidningen: “Spårvagnskonduktör misshandlad af passagerare i  Sundbyberg”. Två ”tämligen snyggt klädda” passagerare (varav en dock troligen utan biljett) hade slagit en spårvagnskonduktör i huvudet med ett tillhygge så att blodet rann.

Fortsätt läsa “Spårvagnsdramatik: Det stora hattnålsbråket”

När Tor Hedberg 1888 skrev om den onödiga nymodigheten telefon gick han även igenom för- och nackdelar med de nya (häst)spårvagnarna. Sammanfattningsvis: 

Hästarna har nog svårt att se några fördelar med en uppfinning som tvingar dem att alla dagar dra runt på tunga tingestar i oändlighet – knappt har de kommit upp i fart förrän de måste stanna. (Man verkade inte riktigt hålla sig till bestämda hållplatser.) 

Kuskarna och konduktörerna betraktar nog sin spårvagn på samma sätt som snickaren sin hyvelbänk – och undertecknad denna uppsats: inte särskilt roliga, men med vissa förmåner. För allmänheten kan de ha sina fördelar, åtminstone för dem som inte har egen vagn att åka i.

Fortsätt läsa “Moderna påfund: De möjligen farliga spårvagnarna”

I Sveafolkkalender 1888 funderar Tor Hedberg om för- och nackdelar med moderniteterna spårvägstrafik och telefoni. Behövdes de verkligen?

Går mänskligheten framåt? För den opartiske granskaren ställer sig saken väl närmast så, att går den framåt på ett håll så går den ock en smula bakåt på ett annat; återstår att hoppas att steget framåt må vara en smula längre än steget bakåt. I så fall kan vi vara mer än belåtna. De mänskliga kommunikationerna har nu tagit ett ofantligt steg framåt: Stockholm har fått både spårvagn och telefon.

Fortsätt läsa “Moderna påfund: När Stockholm fick telefon”

“Gamla Stockholm” var en av de stora attraktionerna på 1897 års Stockholmsutställning: En kopia av 1500-talets Stockholm i trä och gips – som även innehöll Stockholms första biograf (kinematograf) och visade “experiment med röntgenstrålar”. Med mera.

Intresset verkar långlivat: När Historiska museet 2008 bjöd in allmänheten till utgrävningar på den lilla konstgjorda holmen som föreställde miniatyrstadens Helgeandsholme (se nedan) kom under två veckor 4 850 besökande, varav cirka 400 grävde själva. Ytterligare ett par tusen besökare följde på distans från Historiska museets entréhall som var uppkopplad online med utgrävningsplatsen.

Fortsätt läsa “Om Stockholmsutställningen 1897 – när ett medeltida Stockholm låg på Djurgården”

Inför årets nyårsfirande kan det vara intressant att veta hur stockholmarna firade i slutet av 1800-talet. Det verkar i alla fall inte ha varit som nu. Strindberg avslutar kapitlet om julfirande i boken “Gamla Stockholm” från 1882: ”Nyårets ingång har icke just någonsin blivit firad på något annat sätt än med visiters avläggande eller korts kringskickande.”

Strindbergs medförfattare till “Gamla Stockholm”, Claës Lundin, skrev tio år senare en egen bok: ”Nya Stockholm” om ”vad som under 1880-talet kunde kallas nytt i stadens yttre och inre.” I kapitlet ”Högtider o fester” står det: ”På nyårsaftonen äter man gröt i familjerna och stannar ofta uppe efter midnatt för att önska varandra gott nytt år.”

Fortsätt läsa “Nyårsfirande i det gamla Stockholm”

I julmånaden kan man roa sig med att läsa om gamla tiders julseder – sett från Strindbergs 1880-tal. Sista året August Strindberg arbetade på Kungliga Biblioteket, 1882, skrev han tillsammans med Claës Lundin boken ”Gamla Stockholm: anteckningar ur tryckta och otryckta källor / framletade, saml. och utg. af Claës Lundin och August Strindberg”. (Boken finns på Stockholms stadsmuseum, via Stockholmskällan).

Bland mycket annat kan man där läsa om äldre julseder och följa julfirandet hos en välbeställd Stockholmsfamilj. (Här på något moderniserad svenska.)

Fortsätt läsa “Julseder: Lussigossar inför rätta, julbocken som djävulsgestalt. Och vad är det egentligen vi bakar?”

I “Gamla Stockholm- Anteckningar ur tryckta och otryckta källor” skrev August Strindberg om sägner och skrock i Stockholm.

En av dem handlar om stadens tillblivelse: När Sigtuna i slutet av 1100-talet förstördes av esterna berättas det att Sigtunaborna gömde skatter av silver och guld i en ihålig stock och kastade den i sjön, för att anlägga en ny stad där stocken flöt iland.

Det gjorde den på Riddarholmen, och i det gamla Stockholm troddes allmänt, att stocken förvarades i det torn som ansågs vara den äldsta byggnaden i huvudstaden och där nu (på Strindbergs tid) en del av Allmänna pantlånekontorets (Assistansens) säkerheter är magasinerade.

Fortsätt läsa “Sägner, spöken och skrock i gamla Stockholm”

I kyrkböckerna kallades det även bröstsjukdom, tvinsot, trånsjuka, håll och styng, och ännu vid sekelskiftet 1900 var det näst efter ålderssjukdomar den vanligaste dödsorsaken. Så sent som på 1930-talet dog årligen nära 10.000 personer i sjukdomen. Det verkligt effektiva botemedlet kom först med antibiotikan på 1940-talet.

Eftersom sjukdomen även spreds via smittad komjölk började man 1937 pastörisera mjölk, dvs hetta upp den så att bakterierna dör. Och på 1920-talet lyckades man framställa ett vaccin mot tuberkulosbakterien, BCG-vaccinet. Innan dess gällde mest vila och frisk luft – ibland vidskepelse.

Fortsätt läsa “Lungsot, bröstilska och lungröta – när tuberkulos var Sveriges dödligaste sjukdom”

Den 29 maj 1890 annonserade Mosebacke Etablissement i tidningarna: “OBSERVERA! Sista uppstigandet med fallskärm”. Luftseglaren var 19-årige Viktor Rolla, som kallade sig kapten Rolla och av källarmästare Qvintus Mellgren engagerats för att i pausen mellan uppträdanden göra ballonguppstigningar från Mosebacke nedre terrass.

Hängande i linorna under en gasfylld ballong skulle han stiga högt ovan Stockholm, klättra över till en i ballongen fasthakad fallskärm, och sedan sakta singla ned mot staden för att ta emot publikens jubel.

Så var det tänkt. De två första försöken hade inte gått så bra, nu var det dags för det tredje och sista.

Fortsätt läsa “Kapten Rollas dramatiska sista luftfärd – och vad som hände sen”