I det gamla Stockholm fanns mycket spöken och skrock – inte så konstigt i en så gammal stad. I de nya förorterna är det mera oväntat – framför allt i dess supermoderna, vardagliga tunnelbana.

Ändå finns där en spökstation och ett spöktåg (minst). När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet planerades en ny stadsdel söder om Kista, med främst myndighetskontor. Mellan Hallonbergen och Kista började man därför bygga stationen Kymlinge. Men planerna ändrades och bygget blev stående. Tunnelbanor i trafik dundrar förbi den övergivna perrongen utan att behöva sakta in.

Fortsätt läsa “Förortsspöken av mångahanda slag”

Några välkända PUB-historier: 1917 var Lenin på väg hem till Ryssland för att göra revolution. Vid ett uppehåll i Stockholm köpte han en kostym för 100 kronor på varuhuset PUBs herrekipering. Expeditens barnbarnsbarn har berättat. Några år senare anställdes tonåriga Greta Gustafsson på hattavdelningen. Hon hade tidigare jobbat på en frisersalong på Götgatan, men på PUB fick hon även medverka som mannekäng i reklamfilmer. Filmerna visades på Stockholms biografer – och Greta Gustafsson blev småningom Greta Garbo.

Fortsätt läsa “PUB vid Hötorget: Varuhuset försvann – men namnet lever kvar”

1724 ville kung Fredrik I förbättra den svenska ekonomin genom tobaksodling. Mest tog det fart i städerna, och ännu på 1890-talet skördades hela 300 ton tobak i Stockholm. Mellan husen vid Stureplan växte två meter höga tobaksplantor och där Spy Bar nu ligger fanns tobaksfält, liksom över hela Östermalm – för att inte tala om Söder, där odlingarna kantade stora delar av Hornsgatan och Ringvägen. I Götgatsbacken låg långsmala torklador och Hammarbyhamnen var full av matsnus och cigarrer.

På stans malmar gömde sig många tobakstäppor bakom röda träplank, och “Skinnarvikshavannan” blev ett känt begrepp för en dålig cigarr. Svensk tobak lämpade sig nämligen mindre väl för cigarrer, därför blev det mest snus.

Fortsätt läsa “När stockholmarna odlade tobak – och snusade”

Spårvagnen introducerades i Stockholm 1877 och ända fram tills tunnelbanan öppnade på 50-talet var det stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel. Men det var inte helt riskfritt – ens om man lät bli att hoppa av och på i farten…

1911 rapporterar Stockholmtidningen: “Spårvagnskonduktör misshandlad af passagerare i  Sundbyberg”. Två ”tämligen snyggt klädda” passagerare (varav en dock troligen utan biljett) hade slagit en spårvagnskonduktör i huvudet med ett tillhygge så att blodet rann.

Fortsätt läsa “Spårvagnsdramatik: Det stora hattnålsbråket”

När Tor Hedberg 1888 skrev om den onödiga nymodigheten telefon gick han även igenom för- och nackdelar med de nya (häst)spårvagnarna. Sammanfattningsvis: 

Hästarna har nog svårt att se några fördelar med en uppfinning som tvingar dem att alla dagar dra runt på tunga tingestar i oändlighet – knappt har de kommit upp i fart förrän de måste stanna. (Man verkade inte riktigt hålla sig till bestämda hållplatser.) 

Kuskarna och konduktörerna betraktar nog sin spårvagn på samma sätt som snickaren sin hyvelbänk – och undertecknad denna uppsats: inte särskilt roliga, men med vissa förmåner. För allmänheten kan de ha sina fördelar, åtminstone för dem som inte har egen vagn att åka i.

Fortsätt läsa “Moderna påfund: De möjligen farliga spårvagnarna”

I Sveafolkkalender 1888 funderar Tor Hedberg om för- och nackdelar med moderniteterna spårvägstrafik och telefoni. Behövdes de verkligen?

Går mänskligheten framåt? För den opartiske granskaren ställer sig saken väl närmast så, att går den framåt på ett håll så går den ock en smula bakåt på ett annat; återstår att hoppas att steget framåt må vara en smula längre än steget bakåt. I så fall kan vi vara mer än belåtna. De mänskliga kommunikationerna har nu tagit ett ofantligt steg framåt: Stockholm har fått både spårvagn och telefon.

Fortsätt läsa “Moderna påfund: När Stockholm fick telefon”

“Gamla Stockholm” var en av de stora attraktionerna på 1897 års Stockholmsutställning: En kopia av 1500-talets Stockholm i trä och gips – som även innehöll Stockholms första biograf (kinematograf) och visade “experiment med röntgenstrålar”. Med mera.

Intresset verkar långlivat: När Historiska museet 2008 bjöd in allmänheten till utgrävningar på den lilla konstgjorda holmen som föreställde miniatyrstadens Helgeandsholme (se nedan) kom under två veckor 4 850 besökande, varav cirka 400 grävde själva. Ytterligare ett par tusen besökare följde på distans från Historiska museets entréhall som var uppkopplad online med utgrävningsplatsen.

Fortsätt läsa “Om Stockholmsutställningen 1897 – när ett medeltida Stockholm låg på Djurgården”

Inför årets nyårsfirande kan det vara intressant att veta hur stockholmarna firade i slutet av 1800-talet. Det verkar i alla fall inte ha varit som nu. Strindberg avslutar kapitlet om julfirande i boken “Gamla Stockholm” från 1882: ”Nyårets ingång har icke just någonsin blivit firad på något annat sätt än med visiters avläggande eller korts kringskickande.”

Strindbergs medförfattare till “Gamla Stockholm”, Claës Lundin, skrev tio år senare en egen bok: ”Nya Stockholm” om ”vad som under 1880-talet kunde kallas nytt i stadens yttre och inre.” I kapitlet ”Högtider o fester” står det: ”På nyårsaftonen äter man gröt i familjerna och stannar ofta uppe efter midnatt för att önska varandra gott nytt år.”

Fortsätt läsa “Nyårsfirande i det gamla Stockholm”

I julmånaden kan man roa sig med att läsa om gamla tiders julseder – sett från Strindbergs 1880-tal. Sista året August Strindberg arbetade på Kungliga Biblioteket, 1882, skrev han tillsammans med Claës Lundin boken ”Gamla Stockholm: anteckningar ur tryckta och otryckta källor / framletade, saml. och utg. af Claës Lundin och August Strindberg”. (Boken finns på Stockholms stadsmuseum, via Stockholmskällan).

Bland mycket annat kan man där läsa om äldre julseder och följa julfirandet hos en välbeställd Stockholmsfamilj. (Här på något moderniserad svenska.)

Fortsätt läsa “Julseder: Lussigossar inför rätta, julbocken som djävulsgestalt. Och vad är det egentligen vi bakar?”

I “Gamla Stockholm- Anteckningar ur tryckta och otryckta källor” skrev August Strindberg om sägner och skrock i Stockholm.

En av dem handlar om stadens tillblivelse: När Sigtuna i slutet av 1100-talet förstördes av esterna berättas det att Sigtunaborna gömde skatter av silver och guld i en ihålig stock och kastade den i sjön, för att anlägga en ny stad där stocken flöt iland.

Det gjorde den på Riddarholmen, och i det gamla Stockholm troddes allmänt, att stocken förvarades i det torn som ansågs vara den äldsta byggnaden i huvudstaden och där nu (på Strindbergs tid) en del av Allmänna pantlånekontorets (Assistansens) säkerheter är magasinerade.

Fortsätt läsa “Sägner, spöken och skrock i gamla Stockholm”

I kyrkböckerna kallades det även bröstsjukdom, tvinsot, trånsjuka, håll och styng, och ännu vid sekelskiftet 1900 var det näst efter ålderssjukdomar den vanligaste dödsorsaken. Så sent som på 1930-talet dog årligen nära 10.000 personer i sjukdomen. Det verkligt effektiva botemedlet kom först med antibiotikan på 1940-talet.

Eftersom sjukdomen även spreds via smittad komjölk började man 1937 pastörisera mjölk, dvs hetta upp den så att bakterierna dör. Och på 1920-talet lyckades man framställa ett vaccin mot tuberkulosbakterien, BCG-vaccinet. Innan dess gällde mest vila och frisk luft – ibland vidskepelse.

Fortsätt läsa “Lungsot, bröstilska och lungröta – när tuberkulos var Sveriges dödligaste sjukdom”

Den 29 maj 1890 annonserade Mosebacke Etablissement i tidningarna: “OBSERVERA! Sista uppstigandet med fallskärm”. Luftseglaren var 19-årige Viktor Rolla, som kallade sig kapten Rolla och av källarmästare Qvintus Mellgren engagerats för att i pausen mellan uppträdanden göra ballonguppstigningar från Mosebacke nedre terrass.

Hängande i linorna under en gasfylld ballong skulle han stiga högt ovan Stockholm, klättra över till en i ballongen fasthakad fallskärm, och sedan sakta singla ned mot staden för att ta emot publikens jubel.

Så var det tänkt. De två första försöken hade inte gått så bra, nu var det dags för det tredje och sista.

Fortsätt läsa “Kapten Rollas dramatiska sista luftfärd – och vad som hände sen”

Sommaren 1893 stod landskapsmålaren Axel Fahlcrantz i en bergig utkant av stan, ungefär vid nuvarande Eriksbergsplan, och tittade norrut över det obebyggda Träsket – en utfylld sjö mellan Odengatan och hörnet av Tegnér- och Birger Jarlsgatan.

Ovan syns tavlan han målade. ”Öster om Eriksberg” finns på Stockholms stadsmuseum. (Bild via Stockholmskällan , CC-BY). Kyrkan är Sankt Georgios kyrka i hörnet Odengatan–Birger Jarlsgatan, och på höjden till vänster om den syns Vanadislundens första vattenreservoar, som togs i drift 1879.

Fortsätt läsa “Stockholms Stora Träsk: Först fiskrik insjö, sen dynghög, till sist en del av stan”

I sin bok “Ur det försvunna” skriver Per Anders Fogelström att det från början inte verkade vara någon ordning alls på Stockholms gatunamn och -nummer. Exempelvis var 1494 den officiella benämningen på Götgatan “Allmänningsvägen som löper från yttre södra port och upp till korset och kapellet och näst östan reparbanan.” Inte särskilt användbart för den som ville hitta dit.

Men det verkade heller inte vara meningen, för när ett förslag kom 1723 att sätta upp namnskyltar på husen och göra en förteckning över husen varnade många för att en främmande då snabbt “kunde räkna ut hur många hus som fanns i staden”. Vilket ansågs olämpligt ur försvarssynpunkt.

Fortsätt läsa “Stockholms mödosamma väg mot storstad – med riktiga gator och trottoarer!”

Kungsträdgården är Stockholms äldsta bevarade trädgård. På 1400-talet var det en kunglig köksträdgård och i slutet av 1500-talet hovets egen (inhängnade) lustpark, men på 1700-talet började trädgården öppnas även för andra. Det fanns dock förbehåll när “folket” släpptes in. Ordningsreglerna ändrades något under åren.

Enligt 1802 års “Ordning För dem, som wilja Promenera uti Kongl. Maj:ts Trägård wid Jacobi Kyrka” var det förbjudet att röra växtligheten, man fick bara promenera på de anlagda gångstråken och det var inte tillåtet att använda parken som en genväg. Hundar var förbjudna och dessutom:

förbjudas pojkar, drängar och pigor samt sämre folk, at taga wägen igenom Kongl. Trägården enär de, uti ärender utskickade, bära med sig knyten och andra saker.

Fortsätt läsa “Kungsträdgården: När folket släpptes in i kungens köksträdgård”

När Lindgrenska trasskolan för hemlösa och vanartiga gossar 1910 lades ner, efter 40 års verksamhet, övertog Stockholms stad det 30-tal barn som fanns kvar, och Malmqvistska barnuppfostringsanstalten tog hand om anstaltens tillgångar (och skulder). Bland annat fick man tillgång till trasskolans nya sommarhem på Koholmen. Förut hade barnen på Malmqvistska tillbringat sommaren i en hyrd bostad vid Stafsnäs.

Fortsätt läsa “Malmqvistska barnuppfostringsanstalten – “En gammaldags hemskola för fattiga och värnlösa flickebarn””

Så skrev Nya Dagligt Allehanda 1910, med anledning av att “Föreningen till upprätthållande av Lindgrenska trasskolan” kallat till extra möte angående föreningens upplösning. Och så berättar man hela historien.

När den unge landsbygdsläraren Johan Olof Lindgren (i artikeln kallad Hr Lindgren) kom till Stockholm chockades han av alla vanvårdade barn han såg. De som överhuvud taget hade hem och föräldrar blev redan som små utsända för att tigga och ta hem rusdrycker. Hemma fick de så mycket stryk att de ofta föredrog att sova i en port, under en trappa eller ombord på en pråm.

Fortsätt läsa ““Trasskolans öde – Skall ett 40-årigt arbete i barmhärtighetens tjänst nedläggas?””