Den 30 september 1875 skrev DN under rubriken “Hemlighetsfullt mord”: “När den 12-åriga tjänsteflickan kom för att städa hittade hon sin matmor mördad i sin imperialsäng, endast iklädd ett mycket kort linne. Ansiktet var nedborrat i kudden, i vänster tinning hade blodet runnit från ett svårt sår, och hon hade blivit strypt.”

Några dagar senare hade femtio personer förhörts utan att man visste så mycket mer än att offret inte hade försökt försvara sig, utan troligen sovit när hon blev anfallen: först strypt med ett segelgarnssnöre, som fortfarande var hårt åtdraget om halsen, därefter slagen i vänstra tinningen med en yxa eller hammare.

Polisen sökte nu alla som besökt Södra teaterhuset efter klockan 9 på kvällen och ännu inte hörts: “Om de inte anmäler sig hos polisen kan misstanke mot dem ovillkorligen uppstå. Det finns dock möjlighet att anmäla sig enskilt och diskret hos polismästare eller intendent.”

Inte långt efter mordet utannonserades för 25 öre en skrift om det gräsliga mordet. I den fanns även ett porträtt av offret och hennes levnadsteckning:

För omkring 15 år sedan hitkom från trakten av Gränna för att söka sin lycka en torparedotter vid namn Johanna Sofia Andersson Dahlberg. Hennes föräldrar var fattiga men hederliga hemmansägare och hon hade sju syskon. De två äldsta flickorna var gifta och utflyttade till Amerika, där de klarade sig bra. Tre av pojkarna hade jämförelsevis goda anställningar i Stockholm.

På sin första tjänst hos en officersfamilj i Gränna stannade Sofia i två år, och man hade där inga anmärkningar mot henne. Men Stockholm lockade henne, liksom mången av hennes jämnåriga, med en underlig makt.

18 år gammal begav hon sig till huvudstaden. Där blev hon alltför snart stockholmiserad, vilket framgår bland annat av att hon inte kvarstannade i någon tjänst mer än ett halvår.

“Friarna” blev småningom allt förnämare, slutligen blev hon förförd av en handlande, och när “fästmannen” sedermera flyktade från Stockholm var det slut med all stadig tjänst. Sofia hade börjat beträda det sluttande planet. Ännu räknades hon dock ej bland de olyckliga som “står på listan”, kanske mest för att tillsynen då ej var så noga som nu.

(Enligt den s k ”reglementeringen” som gällde mellan 1847 och 1918, skulle alla kvinnor som polisen ansåg leva ett ”sedeslöst leverne” registreras vid Prostitutionsbyrån, även kallad Besiktningsbyrån, följa ett antal förhållningsregler samt minst en gång i veckan infinna sig på Besiktningsbyrån för gynekologisk kontroll.)

När föräldrarna hörde talas om dotterns leverne hämtade de hem henne till Gränna, men efter bara 8 månader återvände hon, nu som “sömmerska” – utan arbete och utan att kunna sy. Den 22 juli 1869 inskrevs hon bland de fallna kvinnorna, och månaden efter fick hon i poliskammaren “första varningen”. Det behövdes bara ytterligare en för att hon skulle skickas till spinnhuset. Hon bytte nu namn till Dahlberg.

I januari 1876 fanns hela polisrapporten om mordet att läsa i tidningen: Den 28 september hade prostituerade Johanna Sofia Andersdotter Dahlberg hittats mördad i sin säng i Södra teaterhuset, där hon bodde på översta våningen, omgiven av för tillfället tomma bostäder. Dahlberg låg i sin imperialsäng hopkrupen på höger sida. Hon var klädd som hon brukade vara klädd på natten och det fanns inga tecken på att någon annan legat i sängen. Om halsen hade hon en hårt åtdragen snara av segelgarn, och i hårfästet över vänstra tinningen fanns ett sår, orsakat av en hammare eller liknande, varur blodet runnit ned i sängen och till golvet.

Ingenting verkade ha stulits, trots att där fanns bland annat en guldbrosch och att i klänningsfickan låg 2 kronor. Dahlberg brukade vara noga att låsa dörren med dubbla slag, men nu hade nyckeln vridits om endast en gång, och sedan avlägsnats. Mördaren verkade alltså vara en person hon kände och själv släppt in, varefter hon lagt sig att sova.

Tjänsteflickan Lönn, som hittat henne, var dotter till en änka som bodde i vedboden på gården. Hon berättade att kvällen innan hade tre för henne obekanta män kommit på besök och Dahlberg hade skickat henne för att även bjuda in ogifta Sofia Olsson, som dock inte ville komma. Två av männen hade gått när Lönn gick för dagen, och Dahlberg som vanligt noggrant låste efter henne.

När Lönn nästa morgon hittade henne mördad sprang hon och hämtade sin mor. Denna låste dörren till lägenheten och gick till grosshandlare Perrault på Lilla Nygatan för att berätta vad som hänt. Hon visste nämligen att han stått på förtrolig fot med Dahlberg. När hon kom tillbaka var en poliskonstapel redan på plats.

På onsdagen förhördes även de tre männen som varit på besök hos Dahlberg och bekräftade Lönns uppgifter. Eftersom han inte fått stanna över natten hade den tredje mannen gått tio minuter efter de andra, och återsett sina kamrater på ett schweitzeri i närheten. Till honom hade Dahlberg sagt att hon inte väntade någon mer besökare den kvällen, och hon hade också nämnt att hon var rädd för att grosshandlare Perrault skulle få kännedom om männens bekantskap med henne.

Grosshandlare Alexander Perrault bodde sedan 17 år på Lilla Nygatan 27, där han även hade sitt kontor. Han åt alla måltider hos sin mor som bodde på samma gata med sina två döttrar och två dottersöner. I sexton år hade han underhållit en ogift kvinna Högström, som han hade fyra barn med, vilka han adopterat. Hon hade nu flyttat till Värmdön, och han hade inte träffat henne på två år, “på grund av hennes oordentlighet”.

Under den tiden hade han istället umgåtts med Dahlberg. Han hade inte underhållit henne, men givit henne pengar och gåvor, samt på senare tid betalt hennes hyra. Han hade fått nyckel till porten (men inte till tamburen) och utgick ifrån att Dahlberg inte umgicks närmare med någon annan karl. På sistone hade hon ibland hotat med att hon skulle lämna Stockholm, och han hade då beslutat att gifta sig med henne och låta henne uppfostra det yngsta av barnen han hade med Högström, som skulle få 5000 kronor om hon avstod från alla anspråk på honom och barnen. De två äldsta hade han redan inackorderat på annat håll och tänkte göra detsamma med det tredje.

Perrault hade vittnen på när han kommit hem och gått ut vid mordtillfället. Bland annat hade pigan som vanligt innan hon gick och lade sig tittat in genom nyckelhålet och sett att hans nyckel satt i från insidan. Det hade hon fått i uppdrag av Perraults systrar “med anledning av Perraults under försommaren 1875 iråkade sinnessjukdom”.

Det var förstås naturligt att misstänka Perrault, som stod offret nära och kunde ha anledning till svartsjuka. Han hade dock alibi och beskrevs “vanligen vara av ett välvilligt sinnelag”. Men sedan 1875 års början hade han tidvis lidit av sinnesförvirring, för vilket han fortfarande var under behandling. Man kunde därför inte veta vad som stämde i hans vittnesmål.

Hela polisrapporten om mordet hade överlämnats till andre stadsläkaren för att han tillsammans med den sjukes egen läkare skulle bedöma om Perraults sinnesförfattning var sådan att man skulle kunna fortsätta att förhöra honom.

Enligt utlåtandet från de båda läkarna hade Perraults hjärnsjukdom börjat hösten 1874 när han blivit upprörd för att han riskerade att bli av med en av hans firmas viktigaste agenturer. Trots att han fått behålla agenturen betedde han sig fortfarande stundtals virrigt, talade ibland osammanhängande och kunde känna sig förföljd, särskilt på kvällarna. Diagnosen var en begynnande “paralysie générale” (allmän förlamning). Efter behandling med smörjkur och bad hade tillståndet förbättrats, men efter mordet och alla förhör hade han blivit mycket sämre.

Perrault bedömdes inte vara i stånd att besöka poliskammaren för förhör utan stor risk för att sjukdomen snabbt skulle förvärras.

En bok om Gunnar Holm, en av de första svenska romandetektiverna, skriver om mordet i Södra teaterhuset:

Efter tidningsartikeln och en lång tid framöver var mordet på Sofia Dahlberg huvudtemat för skvallret i huvudstaden och långt ut på landsbygden. Och man enades allt mer om, att ett så mystiskt mord icke blivit förövat på långliga tider.

Ju längre tiden gick utan att mördaren hittades desto större blev spänningen. Sammanlagt 400 personer hade blivit hörda i fallet och en belöning om 300 kronor utlovats till den, som kunde lämna sådana upplysningar, att mördaren blev fast. Allt utan resultat.

Utan att riktigt kunna leda det i bevis utpekade den allmänna opinionen (och många av tidningarna) en man som skyldig: grosshandlaren Alexander Perault!

Under tiden tilltog Peraults sinnessjukdom alltmer. Den 19 oktober blev han sängliggande, och strax därefter bröt vansinnet ut på allvar. Men trots att man fortsatte att noggrant observera honom ända fram till hans död några månader senare tydde ingenting i hans förvirrade ord på att det skulle ha varit han som bragte Sofia Dahlberg om livet.

När hans “paralysie générale” hade tagit hans liv ansågs allmänt att den “skyldige” drabbats av en högre rättvisa än den jordiska, och mordet på Sofia Dahlberg föll allt mer i glömska.

Men historien var inte slut där. Fyra år efter Perraults död skriver DN att “den allmänna åsikten att Perault var mördaren stärktes av att han efter några månader i ett utbrott av vansinne berövade sig livet”. MEN: “nu meddelas att från Amerika till utrikesdepartementet kommit en skrivelse som bringar ljus i denna sak. Grannlagenheten förbjuder t v att avslöja mera, men detta lär rentvå Perraults minne.” En senare notis har en rättelse: “Perrault tog ICKE tog livet av sig”.

Och några dagar senare kom den utlovade informationen: Ett utdrag ur “The Chicago Tribune” med erkännanden från två svenskar vid namn Hilding och Robertsson. De hade tagits i förvar för en smärre förseelse, när de började berätta att de, när de var 18 och 15 år av Perrault fått i uppdrag att döda en prostituerad som han hade två barn med, men tröttnat på. Hon ville inte lämna Sverige trots att han hon skulle få 4000 kr, därför erbjöd Perrault Hilding 500 kronor för att röja henne ur vägen. Efter dådet reste ynglingarna till Norge, men återvände snart till Sverige för att fyra år senare åka till Amerika. De anklagade skyllde på varandra för själva mordet, och Robertson försökte två gånger taga sig av daga, innan han blev belagd med handbojor.

Polismyndigheten hyste dock vissa tvivel på bekännelserna och småningom visade fortsatta undersökningar att allt var hopdiktat. Ingen av de båda KUNDE ens ha begått brottet: Vid tidpunkten för mordet satt den ene häktad för stöld, medan den andre då aldrig varit i Stockholm. Männen hette inte ens Robertsson och Hilding utan (troligen) Nilsson och Lind, och tog snart tillbaka sina erkännanden. Tidningen avslutar:

Troligen hade de slipade skälmarna genom sin bekännelse bara velat få fri resa hem till fosterlandet.