Sedeslösheten i Stockholms nöjesliv 1850 – och dess ruggiga följder

I Ny svensk historia 1810-1872 skriver Söndagsbladet om huvudstadens ”syndaflod av allmänna nöjen” – och hur man skulle få bukt med sedeslösheten:

Överståthållarämbetet har nyligen utfärdat en kungörelse, varigenom alla personer som anställer offentliga nöjen ovillkorligen skall anmäla detta till myndigheterna och få deras tillstånd. Detta för att försöka hejda den flod av nöjen som strömmar över allmänheten.

Nöjesbegäret är stort hos ungdomen. Den tjänande klassens — synnerligast den kvinnligas — ställning i huvudstaden är som bekant högst beklagansvärd. Husbondefolkets ringa omsorg för sina tjänsteflickors utkomst och moraliska bildning, är i främsta rummet orsaken därtill. Den vanliga årslönen för en tjänsteflicka är 35 à 40 R:dr, och räcker alltså ej till ens en tarvlig finklänning, än mindre mindre till nöjen och lustbarheter. Ändå ser man att många tjänsteflickor ägnar sig åt dessa nöjen. Förklaringen måste vara att de skaffar medel på andra vägar: Sedeslösheten har växt till en förvånande höjd inom den tjänande klassen.

På de senaste månaderna har den veneriska smittan i huvudstaden blivit så spridd, att utrymmet vid Kurhuset lär vara otillräckligt att kunna emottaga patienter i denna sjukdom. Därför planeras ytterligare ett, provisoriskt, kurhus.

Kurhuset Eira 1955
Kurhuset Eira 1955, av Lennart af Petersens, (CC BY 4.0) via Wikimedia Commons

Kurhuset Eira fanns sedan 1816 på Hantverkargatan 13 och det var där man behandlade könssjukdomar under den s k ”reglementeringen” (reglementerad prostitution),
som gällde mellan 1847 och 1918.

Enligt denna skulle alla kvinnor som polisen ansåg leva ett ”sedeslöst leverne” registreras vid Prostitutionsbyrån, även kallad Besiktningsbyrån. När de skrevs in fick de en uppsättning regler att hålla sig till. Bland annat måste de klä sig anständigt, och de fick inte vara ute efter klockan 11 på kvällen, gå flera i sällskap, ta emot besökare av personer ”i gosseåldern”, eller försöka locka sexköpare genom öppna fönster(!).

Och minst en gång i veckan måste de genomgå gynekologisk kontroll på Besiktningsbyrån. Mot en avgift på 1 krona kunde ”ordentliga” kvinnor få enskild besiktning, annars var besiktningarna allmänna. De som häktats för lösdriveri besiktades i häktet, och de som var smittade tvångsintogs på kurhuset tills de bedömdes smittfria.

Reglementerad kvinna prostituerad 1860
Reglementerad kvinna, fotograf okänd (Public domain), via Wikimedia Commons

I Polismuseets samlingar finns ett fotoalbum med Sedlighetspolisens bilder på några av de kvinnor som var reglementerade. Kvinnan på den här bilden var inskriven vid Prostitutionsbyrån mellan 1863 och 1881 då hon dog på ett sjukhus på Södermalm.

Det var alltså tillåtet både att sälja och köpa sex, det officiella skälet till reglementeringen var att myndigheterna ville hindra spridningen av könssjukdomar. Vilket måste ha försvårats av att sexköparna inte behövde gå på några läkarundersökningar. Dessutom fanns inte något riktigt botemedel innan Salvarsan kom 1910, och framför allt antibiotikan på 1940-talet. De kurer som sjukhusen fram till dess erbjöd var jod och kvicksilver, vilket kunde orsaka kvicksilverförgiftning.

Från 1859 hade Stockholmspolisen en särskild prostitutionsavdelning, med uppgift att se till att prostituerade kvinnor anmälde sig vid Besiktningsbyrån och kom till besiktningarna. Prostitutionspolisen fick många brev från allmänheten, med tips på kvinnor som sålde sex. Ofta var det sexköparna som tipsade, men det kunde även vara misstänksamma grannar eller ovänner. Det förekom misstag.

I oktober 1909 skriver DN om ett ”Övergrepp av sedlighetspolisen”: En 26-årig “oförvitlig finsk tjänarinna” hade arresterats av sedlighetspolis när hon väntade på spårvagnen hem efter en namnsdagsbjudning på Djurgården. Eftersom poliserna var civilklädda trodde hon först att hon blivit överfallen och ropade på polis. När en uniformerad polisman kom följde hon med, fick tillbringa natten på polisvaktkontoret och fördes nästa dag till Besiktningsbyrån. Först efter nio timmar upptäcktes att det rörde sig om en förväxling.

Till DN förklarar kommissarien de civilklädda poliserna med att man för att komma tillrätta med ”slöddret” i ”Staden mellan broarna” uppmanat konstaplarna att några gånger per år spana på sin fritid, alltså civilklädda, för att inte varna de misstänkta.

Annonser nöjen i Stockholm 1850

I Ny svensk historia 1810-1872 finns även annonser om 1850 års brusande nöjesliv i huvudstaden.

Och så berättar man om två granna damer som “i visitkappor och parasollett i går besökte poliskammaren, angivna för att vara vådliga för sundheten. Den ena vandrade, convoyerad av en »siffrationskarl»*) till Kurhuset, den andra, som även var misstänkt för stöld, till häktet.”

*) ”Siffrationskarl” enligt SAOB (Sv Akademiens ordbok): = separationskarl i stockholmskt folkspråk, dvs karl tillhörande ”separationsvakten”, vilket 1722—1875 var en vaktstyrka i Stockholm särskilt avdelad för att arrestera tiggare och omhänderta lösaktiga kvinnor.

Artikeln om sedeslösheten i Stockholm avslutas med ”skrämmande siffror”:

“Knappt från någon av världens stora städer visar mortalitets-tabellerna ett för moralens tillstånd sorgligare resultat, än de från Sveriges huvudstad; ty 1850 var av 2 746 födda barn 1 100 “oäkta”, och de under året dödas antal översteg de föddas med 715 personer.”

Många av de “oäkta” barnen var dock födda i fasta relationer, så kallade stockholmsäktenskap, som man kan läsa mera om här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.