När det blev paus på 1700-talets teater beskrev någon hur publiken åt och drack – och så “togs pottor fram, och herrarna gick ut på gatan och urinerade”. Hade man ingen toalett på teatern? Och varför behövde man då pottorna? Bara i “rusningstid”? Var “satte man sig” i så fall med dem – för att få vara ostörd? Frågor, frågor…

Toalettbesök har inte alltid varit så privata.
I Magnus Erikssons stadslag från 1300-talet fanns instruktioner om hur man skulle bygga avträden och hantera avföring – ett försök att sätta få folk att sluta att uträtta sina behov lite varstans. Ändå kunde det ända in på 1900-talet finnas byar som inte hade några avträden: Man gick helt enkelt ut i skogen och satte sig under ett träd.

När utedasset kom på 1700- och 1800-talen hade det vanligen flera sitthål. Det kallades inte “hemlighus” för att det man gjorde där var hemligt, utan för att det var ett ställe där man kunde ha privata samtal, vilket var svårt i de trångbodda stugorna. Även i Romarrikets offentliga toaletter fanns långa bänkar, försedda med många runda hål – en perfekt plats att prata affärer på.

Den osignerade akvarellen nedan från 1800-talets början visar folklivet på Packartorget (senare Norrmalmstorg). Bakom planket till höger (som soldaterna verkar använda till urinoar) låg ett latrinupplag, och de kvinnliga ”pudrettkärringarna” i bakgrunden bär en latrintunna mellan sig. “Pudrettkärring” kom av  “Parispudrett” som man kallade latrinen när den torkats och malts till ett fint pulver (franskans “poudre”).

Så hur har man gjort genom tiderna?
På 1300-talet kunde man i Gamla Stan kasta allt man ville bli av med rakt ut på gatan, inklusive döda hundar o katter. På 1400-talet var det s k rackare som forslade avfall och latrin till två pråmar som sen fördes en bit från stan innan lasten dumpades. Fram till slutet av 1700-talet skulle hushållen själva tömma dasset när det blev fullt. Det gick väl olika bra.

1774 la staden ut dasstömningen på entreprenad. Systemet fungerade inget vidare, och en rad farsoter härjade. Entreprenörerna pressade kostnaderna genom att göra ett halvdant jobb med personal från de fattigaste av de fattiga – det var ofta straffade kvinnor som blev skitbärarkärringar. De var (eller blev?) ofta ganska alkoholiserade, vilket inte blev bättre av att tidens vanligaste form av välgörenhet var brännvin: ”Man kunde se dem med sin tunna ragla framåt gatorna” skriver en samtida.

Och då ska man veta att dasstunnorna hämtades inte bara från gårdarna, utan även från vindar… Tömningsplatser (”flugmöten”) fanns på Kornhamnstorg, i Fatbursjön, Träsksjön, Katthavet vid nuvarande Berzelii park.

En del av avfallet användes som gödsel på odlingar, och det fanns kreativa försök att ta tillvara skiten. 1887 kunde stockholmarna således köpa det ”hastigt och kraftigt verkande” gödningsmedlet ”Folk-guano”, döpt efter det högeffektiva gödsel sydamerikanska havsfåglar producerar. Men det mesta måste tas om hand på annat sätt.

1859 tog staden över hela hanteringen, ett kommunalt renhållningsverk inrättades och budkontoren hamnade också under stadens paraply. ”Budare” kallade stockholmarna därefter dem som kom och tömde dassen. Rikare lägenheter i städerna utrustades från 1860-talet med torrdass inomhus, där kärlen diskret byttes nattetid. För övriga gällde dasslängor på gården. 1889 startade verksamheten vid Lövsta, där man tog hand om latrin från stadens egna fastigheter.

SvD skriver om 1800-talets Kungsgatan, som då hette Lutternsgatan och var en undanskymd backe från Brunkebergsåsen ner till Stureplan. En tidigare hyresgäst minns hur han sprang nerför en smutsig och ruskig kullerstensgata för att lämna port- och dörrnyckel till latrintömmarna. På budningskontoret satt en äldre dam “vars standardsvar med gravlik stämma alltid var:  Di kommer i natt.” 

När Walther och Wilhelmina von Hallwyl lät uppföra Hallwylska palatset i Stockholm i slutet av 1800-talet installerades torrklosetter på parets privata våning. På sovrumsvåningen låg de två klosetterna för familjen, fint inredda med mahognyboasering, medan tjänarna och kontorsfolket hade varsin klosett i gårdsflyglarna. För middagsgäster och andra tillfälliga besökare fanns inga toaletter – det var inte brukligt att gå på toaletten när man var bortbjuden. Ibland fanns en skrubb på sällskapsvåningen där man kunde få gå in med en potta, men det var bara i yttersta nödfall, exempelvis gravida kvinnor.

1913 bytte man till vattenklosetter i Hallwylska palatset, men en torrklosett lämnades kvar i gästrumsvåningen.

Utedassen levde länge kvar i Sverige, i synnerhet i mindre välbeställda miljöer och områden. 1895 fanns det vattenklosett bara i ett 40-tal hus i Stockholm. Stadsfullmäktige förbjöd länge användandet av kommunalt vatten till WC-anläggningarna, eftersom det dyrbara vattnet skulle användas till att dricka och att tvätta sig i. Ända fram till 1950-talet var det vanligare med torrdass än med vattentoalett i Stockholm, och de sista torrdassen försvann från Stockholm på 1970-talet.

Här kan man läsa mera om toalettens historia och se en  film från 1940, där ett långt avsnitt skildrar den fortsatta latrinhanteringen.

Om inte vattentoan redan var uppfunnen hade man kanske idag valt en annan lösning. Det känns ju principiellt dumt att inte använda gödslet där det gör nytta som en del av naturens kretslopp, utan istället spola ner det i vattnet, som vi sedan måste försöka rena för att kunna dricka av.

Dessutom har det hänt att vattentoaletter inte funkar. 2015 upptäckte man att det som spolades ner i en fastighet vid Strandvägen ända sen 1930 gått rakt ut i vattnet vid Djurgårdsbron. Troligtvis beror det på från början felkopplade rör, och att felaktiga kartor sen under alla år har lurat experterna. Det kan alltså finnas fler liknande problem i staden…

Som någon sa:

Tokiga stockholmare, äta ute och skita inne!