I Svenska Dagbladet från 1897 skriver Mary Ekeblad om Damernas velocipeddräkter: ”Jag som skrifver dessa rader var en af de första damer, som började cykla i detta aflånga land.” En gång när Mary gick i Normalskolans högsta klass och kom rullande utåt Strandvägen i sällskap med en manlig kusin, tillika nybliven student, mötte hon sin klasslärarinna: “Jag fick naturligtvis nedsatt sedebetyg. Men tiderna förändras, och lärarinnorna med dem.”

Nyligen hade hon stött på samma lärarinna, på samma plats, men nu tillsammans med kristendomsläraren, och båda satt på ”velocipeder av nyaste konstruktion”. Mary anser dock att lärarinnan ”kunde varit trefligare klädd”.

Och vem var Mary Ekeblad? Det kan faktiskt vara Hjalmar Söderberg, som under sina tidiga journalistår använde pseudonymer som Petter Eremiten – och Mary Ekeblad! Och enligt Wikipedia värvades Hjalmar Söderberg just 1897 som fast medarbetare vid Svenska Dagbladet, där han fram till 1908 var främst teaterkritiker och kåsör.

Så möjligen är det alltså en 28-årig Hjalmar Söderberg som i augusti 1897 med stor inlevelse skriver om sina erfarenheter som velocipedryttarinna. Och det är ju synd att kolla en bra story – den gör det ännu roligare att läsa om hur kvinnor borde klä sig när de åker velociped, inklusive lämpliga underkläder.

Enligt Mary ställde cyklandet höga krav på utseendet. Särskilt om man ville bli gift – eller slippa haffas av polisen…

Den cyklande lärarinnan hon mötte kunde alltså varit “trefligare klädd” – hon hade nämligen kjolar, och ”Det skulle ha roat mig ännu mera att se henne i byxor.”

Kjol eller byxor? Mary utreder: På kortare promenadritter begagnar jag kjol (fig 1), på längre utåt landet vida zuavbyxor (fig 2). Hon fortsätter:

Jag är fördomsfull nog att anse kjolen vara det klädsammaste. Det gör även de herrar jag frågat. Då jag ännu icke uppgivit varje hopp om att bli gift aktar jag mig alltså noga för att åka kring Stockholms gator klädd i byxor. På landet däremot betraktas turerna som ”sport”, då gäller det praktiska, och kjolen är ett stort vindfång.

Om man har kjol bör den vara kort (20 cm från fotsulan), men framför allt elegant. En cyklande dam är nämligen föremål för allmän uppmärksamhet. Hon bör därför om möjligt vara ung och vacker, men i alla händelser elegant klädd.

En dam som icke har råd att vara väl klädd har naturligtvis icke heller råd att åka bicykel – om inte denna är oärligt åtkommen. Alla smaklöst klädda velocipedryttarinnor bör alltså anhållas och förhöras av patrullerande poliskonstapel. (!)

Upptill bör man ha ett löst sittande blusliv, och foten bör vara nätt. Trånga skor är dock förkastliga. Benen bör vara välskapade och försedda med eleganta strumpor, som kan vara svarta eller, allra helst, harlekinrutiga i livliga skotska färger. Till dylika strumpor bör kjolen vara mörk. Ljus kol kräver svarta strumpor. På längre turer bör damasker medföras i händelse av regn.

Sandaler rekommenderar jag icke. De är utmärkta så länge man sitter på bicykeln, men på sandig mark är de (”vitzigt nog”) efter tre steg fulla av sand.

Hatten får inte vara alltför stor, de små matroshattarna är bäst, jockeymössor däremot gräsligt fula. På längre turer i stark sommarhetta är den hjälmformade huvudbeklädnad som användes i tropikerna – ”Stanleyhatt” – att rekommendera. Den är visserligen missklädande, men skyddar bättre än någon annan huvudbonad mot solsting och huvudvärk framkallad av hetta.

Underkläderna bör helst vara av ylle och korsetten avlägges. Avslutningsvis:

Parisiskorna, de små oförbätterliga synderskorna, rulla visserligen oförskräckt omkring i korsett, men det bekommer dem icke väl. Det är likväl att märka, att de till velocipedridt använda ett särskilt slag af låga korsetter, som tillåta en jämförelsevis fri andhämtning. Amen.
/Mary Ekeblad

Paret nedan har eleganta friluftskläder (även om kvinnan verkar ganska snörd) . Mannen är iförd “turistdräkt”, kvinnan har en oerhört praktisk “Velocipeddräkt med påknäppt kjol, som äfven kan brukas som regnkappa.”

Mary verkar alltså inte ha varit en av 1800-talets cyklande damer, men det var Annie Londonderry, som egentligen hette Annie Kopchovsky. Som möjligen uttråkad husmor slog hon 1894 vad om att en kvinna på 15 månader kunde ta sig jorden runt på cykel. Sen gjorde hon det.

Hon var 24 år och trebarnsmor från Boston, hade knappt cyklat förut och började resan iförd lång kjol, korsett och hög krage, medförande ett ombyte kläder samt en pistol med pärlemorinläggning. Redan i Amerika bytte hon till bloomers (de byxor Mary E har på fig 2 ovan) och småningom till manlig riddräkt. När hon kom till väglöst land i Arizona cyklade hon på järnvägen.

I Frankrike konfiskerade tullen hennes cykel och pengar, och den franska pressen skrev nedlåtande om henne. På 1890-talet fruktade många att kvinnorna genom cyklandet skulle maskuliniseras. Annie tog sig dock vidare och anlände med en fot i bandage till Marseille. Hon har berättat om många äventyr under sin resa och besökte bland annat Alexandria, Colombo, Saigon, Hong Kong, Nagasaki och Kobe. Under återresan i Amerika kolliderade hon med en hjord grisar och bröt handleden, så hon fick göra resten av resan med gipsad handled.

Till slut kunde hon hämta sina 10.000 $ i Chicago.

Under resan försörjde hon sig genom att sälja fotografier av sig själv, uppträda i butiker och göra reklam. Hon bytte till och med namn till Londonderry eftersom hon hade ett sponsoravtal med dricksvattenföretaget Londonderry Lithia Spring Water Company. (Observera reklamskylten på cykelramen ovan.)

Här finns bland annat bilder som Annie visade vid de föreläsningar hon höll över hela den amerikanska västern 1895 för att finansiera sin resa. Hon var en inspirerad historieberättare, föreläsningarna var fyllda med fantastiska berättelser om fara och stora äventyr – och åtminstone en del av bilderna var uppenbarligen iscensatta för att illustrera dem.

Efter sin hemkomst blev hon journalist, flyttade med sin familj till New York och skrev för New York World under signaturen ”The New Woman”.

I sin första artikel skrev hon:

Jag är en journalist och en ny kvinna, om denna term innebär att jag tror mig kunna göra vad som helst som en man kan göra.