Överbild: Danvikens hospital 1915,
Nacka digitala bildarkiv (PD) via Wikimedia Commons

I en skrift från 1889 berättar “en svensk medborgare” om sina två år på hospitalet, vars namn en tid var synonymt med “dårhus”. (Nedan på moderniserad svenska – och utan frakturstil):

En tid var Danviken samtidigt med hospital ett slags “asyl” för brottslingar, sjuka och konvalescenter. Därpå blev det en “inrättning” för s k hederligt folk som inte kunde betala för sig, alltså ett slags fattighus. Samma disciplin som under hospitaltiden tillämpades, inklusive prygelstraff – “patienterna” var rättslösa fångar.

För en del år sedan bestämdes att denna anstalt skulle bli en tillflyktsort för enbart betalade personer av båda könen. Här skulle ålderstigna och svaga individer i frid och lugn tillbringa återstoden av sitt liv under “öm och omsorgsfull vård” av “kärleksfulla själar”.

Det är detta Danviken jag vill ägna några rader.

Om patienternas tillvaro

Dit kom jag våren 187-. Jag fördes till en stor sal, indelad i bås, vart och ett avsett för två personer och försett med två sängar, två stolar och två små bord.

Någon frukost fick man inte. Klockan 12 utdelades middagsmat: en liten portion urkokat trådigt kött med potatis, därefter soppa. Ytterst sällan fick man istället fisk och en soppa som skulle föreställa saftsoppa. Om aftonen fick man en portion gröt med mjölk, varje dag dessutom en och en halv kaka mjukt rågbröd, och varje lördag en klick icke särdeles färskt smör till användande efter behag.

Varje patient skall själv hålla sig med sked, kniv och gaffel, nödigt porslin samt själv bekosta nödvändiga kläder, linne och skodon.
Några få bedriver inom anstalten något yrke, skräddare, skomakare eller snickare, ett par sysselsätter sig med fiske och några arbetar som dagakarlar inom och utom anstalten. Dessa få kan i bästa fall förtjäna så mycket att de får råd att skaffa nödvändigt tillskott till anstaltens magra kost, kanske skaffa kläder.

Patienterna får endast lämna anstalten efter att varje gång på kontoret ha anhållit om och fått tillåtelse, i form av en polett att lämna till portvakten.

Om föreståndaren och kungl direktionen

Föreståndarplatsen är mycket lukrativ: Lönen lär vara 6000 kr, därtill kommer en bekväm våning med utsikt över Saltsjön, en vacker trädgård och flera andra förmåner. När platsen blir ledig trängs följaktligen många vid köttgrytorna. Och det är den mäktiga direktionen som efter behag tillsätter platsen.

Den förre föreståndaren var en inbilsk och dumdryg pösmunk, dessutom frikostig med prygel och inlåsning vid minsta småsak, exempelvis om den intagnes hälsning inte varit tillräckligt underdånig.

Efter att en fd fanjunkare – troligen mera van att dela ut än att ta emot prygel – för överståthållaren skriftligen klagat över att ha blivit pryglad förbjöds det straffet. Föreståndaren blev dock inte på något sätt straffad för att så flitigt ha utdelat det. Inspärrandet tillämpades dock även fortsättningsvis.

En jurist blev inlåst i sju år(!) i “bastonadbyggnaden” (en sidobyggnad där prygel utdelades) – utan sällskap, böcker, sysselsättning eller städning. Varken dörrar eller fönster gick att öppna, och exkrementerna blev kvarliggande.

Om detta spred sig dock småningom ryktet, först inom anstalten, senare utanför, tills det nådde pressen. Det ledde till att överståthållaren och justitieombudsmannen kom på besök och släppte ut fången, som dock, sannolikt rubbad till förståndet, avslog justitieombudsmannens erbjudande att väcka åtal mot föreståndaren. Han förklarade att den saken kunde han sköta själv, eftersom han ju var jurist.

Han lämnade anstalten och söp snart ihjäl sig. Inspektorn fick några dagars arrest på sina rum, och fortsatte sedan att vara en “hedersfast och respektabel” man ända till sin död, efter vilken han fick en ståtlig begravning.

Den kungl direktionen bestämmer över alla hospitalets angelägenheter. Dess ordförande är överståthållaren, med underståthållaren som vice ordförande, och Stockholms polismästaren är en självskriven medlem.

Ingen av dessa herrar känner alls till anstalten eller dess patienter. Fyra gånger om året utförs “mönstringar”. Om dessa förvarnas alltid minst åtta dagar i förväg. När de höga besökarna kommer är alltså allt i fullkomlig ordning. De vandrar igenom de tio salarna med flyktiga blickar på de till parad uppställda och efter bästa förmåga tillsnyggade patienterna.

Patienterna har rätt att framföra klagomål, men om dessa inte omedelbart avfärdas går de vidare till inspektoren, som är den man klagar över. Det hela är alltså meningslöst.

Om hur man kan bli inspektor

Den nuvarande inspektoren heter F L Beckman och är född 1812, alltså 77 år gammal. Han var tidigare sidenvävare och kamrer (vilket han fortfarande vill tituleras som). Att han blev inspektor är en ren slump.

När 1866 ny inspektor skulle utses hade 50 ansökningar inkommit från “försörjningshungriga själar”, och valet var svårt: En sökande förordades av Hans Maj:t, en annan av änkedrottningen, en tredje av dåvarande hertigen av Östergötland. Överståthållaren kämpade med sitt beslut.

Men just på utnämningsdagens morgon blev han häftigt illamående, och måste be underståthållaren att ersätta honom som mötesordförande.

Vid mötet var alltså såväl ordföranden som direktionsmedlemmarna helt oförberedda på att föreslå någon kandidat. När ordföranden efterfrågade förslag följde total tystnad. Tills en av herrarna föreslog herr Beckman, som han var något bekant med, och som han visste var förmögen, vilket gjorde att man inte behövde frukta något trassel med räkenskaperna.

Beckman valdes. Ingen tänkte alltså på patienterna, bara på räkenskaperna.

Eftersom den nytillträdde inspektorn var fullständigt okunnig om sin nya syssla fortsatte han att följa den gamla slentrianen. Räkenskaperna sköts av gratis arbetskraft, så hans egen möda är icke stor. Patienternas omvårdnad överlämnas åt städerskorna och portvakten. Själv innesluter han sig i sin borg, liksom en annan Dalai-Lama.

Man ser honom endast när han nästan varje dag stultar ner till ångslupsbryggan och beger sig in till staden, vanligen i “enskilda affärer”. I patientsalarna ser man honom aldrig.

Om bestraffningar inom anstalten

Inspärrning anses vara nog så bra för upprätthållande av ordning och sedlighet, nu när prygelstraffet alltså förbjudits. Denna utövas genom så kallat portförbud: Porten är stängd, men fången får röra sig på anstaltens gård, dock är han helt åtskild från bekanta och hela den övriga världen. Detta är förstås särskilt kännbart för den som är beroende av inkomst från arbete och förtjänst utanför anstalten, och inspärrningen kan vara i veckor, ibland till och med flera år.

En man var inspärrad i inte mindre än 9 år. Från början lär han ha varit en tämligen välmående affärsman, som det småningom av någon anledning gick utför med. Han slog sig på att driva krogrörelse och började även själv titta för djupt i glaset. Till slut gick det så långt att hustrun blev hans förmyndare, och hon ville få in honom på Danviken. Han var dock motsträvig, och man ville helst inte bruka våld.

Men hustrun visste råd: Hon hade en särdeles god vän, som även var mannens vän. Denne inbjöd mannen att följa med till Rackanäs, ett utvärdshus strax bortom Danviken. Där pokulerade sedan de båda männen tills affärsmannen i redlöst tillstånd kunde forslas till hospitalet och överlämnas av vännen, med en begäran från hustrun att han icke på några villkor skulle släppas ut genom porten. Denna begäran åtlyds sedan dess.

Mannen har klagat till direktionen, som hänvisar till inspektorn – Danvikens vanliga återvändsgränd. Det föregives att mannen är sinnesrubbad, men även om så vore är förfarandet olagligt. För att spärra in någon, speciellt under så lång tid, krävs en sträng och grundlig undersökning. Någon sådan har inte ägt rum.

Jag har ofta talat med denne man och inte sett några tecken till sinnesrubbning. Han uppför sig stilla och fredligt, håller sig för sig själv, svarar lugnt och redligt på tilltal. Endast en gång, när han kastade en blick på porten och inspektorsbyggnaden, kunde jag märka att hatet gnistrade fram i ögat. Detta kunde jag inte förtänka honom. (Han lär numera vara utsläppt.)

Styrelsen anser sig även ha rätt att bestraffa den som redan suttit av sitt straff. En person hade sonat tilldömda böter med 4-5 dagars fängelse innan han återvände till Danviken – där han blev dömd till ytterligare 13 veckors arrest för samma sak. Och jag har själv hört ordningsmannen säga att den som icke anger en annan själv blir lika skyldig som den felande.

Om övrig personal

Som tidigare nämnts sköts räkenskaperna av gratis arbetskraft. Dessa skrivarbiträden betalar inte för sig, utan är en kvarleva från den tiden när Danviken betraktades som en fattigvårdsinrättning. De får kost och logi, kläder, linne och skodon – är helt enkelt fattighjon. Många av dem blev intagna redan som pojkar, och de sysselsätts som skrivbiträden och skickas i ärenden.

Det är morska herrar som anser sig som kontorsherrar tillhöra anstaltens styrelse, och ser ner på de stackars betalande patienterna. De utdelar poletter till varann – i den mån de behöver några, goda vänner och bröder som de är med både portvakten och hans madam. Mellan dem finns den enda sammanhållningen på platsen, och deras skvallerkollegium är en skräck för andra, till och med för de annars inte bortkomna städerskorna.

Inspektorn torde snart med ålderns rätt dra sig tillbaka. Han är inte berättigad till pension men är en välbärgad man, som kungl direktionen dessutom behagat skänka ett jordbruk i en naturskön trakt – som belöning för hans stora förtjänster.

Övriga styrelsemedlennar är ordningsmannen Beckman, bror till inspektorn, kontorsskrivaren Nyman, f d mejeribokhållare, och så portvakten. De två sistnämnda har varsitt trevligt boningshus med tillhörande trädgård. Kontorsskrivaren verkar vara en beskedlig karl, men man vet inget om honom utom att han antagligen kommer att efterträda nuvarande inspektor. Redan nu fungerar han nämligen i dennes ställe vid sjukdom eller annan frånvaro. Och då verkar även han följa den gamla slentrianens hjulspår.

Av portvaktens min, tal och åtbörder märker man att han är medveten om att han är en betydande personage. I själva verket är han en avsigkommen handlare, men mot patienterna spelar han stormatador, och ingiver till och med inspektorn viss respekt, i sin egenskap av anstaltens detektiva polis. Vid angivelser gäller hans ord som evangelium, ingen appell ges. En av hans plikter är att visitera varje hemkommande patient, liksom även besökare. Och det gör han synnerligen omilt.

Patientens slutord

Därmed säger jag farväl till nuvarande Danviks hospitals samtliga styrelsemän. Och frågar ödmjukast en upplyst och opartisk allmänhet, om de är på sin riktiga plats. Jag tror nämligen fullt och fast att en sådan anstalt kan inrättas så att den någorlunda motsvarar sitt ändamål, vilket sägs vara en asyl för ålderstigna eller sjukliga personer, där dessa för en billig penning kan känna sig trygga för all framtid, eller till dess bättre tider stundar, och under tiden leva ett lugnt och lyckligt liv.

En grundlig reform är nödvändig.

Danviks hospital får icke betraktas som en straffanstalt, eller sättas i samma kategori som anstalter för vanvårdade barn. Alla intagna har samma fri- och rättigheter som alla andra skuldfria svenska medborgare. Om någon förgår sig mot gällande lag och förordningar kan han endast ställas till ansvar inför vederbörlig polis eller domstol. Det enda bestraffningsmedel som hospitalet lagenligt kan begagna sig av består i att skriva ut oefterrättliga personer. Det måste även finnas en viss ordning – både för styrelse och patienter. Nu finns ingen ordningsstadga, utan allt är beroende av despotiskt godtycke.

Slutnot

Den “swenska medborgaren” som författat skriften visar sig vid källgranskning heta Elof M. Lindman, från 1848 redaktör för Dagligt Allehanda, Sveriges första dagstidning, utgiven i Stockholm åren 1769–1849.

Danvikens hospital tillkom på initiativ av Gustav Vasa, som den 21 februari 1551 skrev ett brev från Västerås där han beordrade Stockholms borgare att flytta det befintliga Stockholms hospital (på Gråmunkeholmen, nuvarande Riddarholmen). Han skrev:

Det kommer en mäktig ond stank i hela staden av den där spetalen på Gråmunkeholmen, och det vatten, som löper där omkring och som de sjuka vaska sig och sina befläckade kläder i, dras av strömmen omkring slottet och hela staden.

Det dröjde (troligen) till 1558 innan flytten till Danviken skedde. Anstalten var då främst avsett för spetälska (lepra), men under årens gång fanns det plats även för gamla, fattiga, krigsinvalider, föräldralösa barn, folk som drabbats av könssjukdomar samt sinnessjuka. 1718–1725 byggdes den ännu bevarade sjukhusbyggnaden. Från 1740-talet fick hospitalet börja ta emot sinnessjuka personer, som fick bo i ett trähus i backen upp mot Fåfängan.

Från 1861 användes Danviken endast till vård av fattiga gamla.

I juni 1906 skriver DN: Hospitalets över 450-åriga tillvaro på samma plats ska nu upphöra. Den blivande kanalen ska följa den lilla å som nu går under hospitalets kyrka och bortleder Hammarbysjöns vatten till Saltsjön. Hospitalet flyttar till en ny palatslik byggnad inom området mellan Danviken o Finnboda.