I det gamla Stockholm levde människorna i ständig skräck för att elden skulle komma lös. Husen var oftast byggda i trä och stod tätt, och man behövde eld för både värme och belysning. Lite slarv eller otur – och katastrofen var ett faktum. En hel stadsdel kunde brinna ner, med dödsoffer och hemlösa som följd.

I de medeltida stadslagarna fanns föreskrifter för att stoppa bränder. År 1661 fick Stockholm sin första brandordning: Vid brand måste husets värd ”låta giva skri”. Då började kyrkklockorna ringa, Brunkebergsåsens vårdtorn signalerade med klockklang, lurblåsning, flaggor och lyktor, och Skeppsholmens brandsalutbatterier larmade med ett visst antal kanonskott om i vilken stadsdel det brann.

Nedan Stockholms brandsignaler 1768. De fyra sätten att varna för brand var genom flaggning, lanternor, klämtning med kyrkklockor och skott med kanon.

Den nattliga vakthållning som varje medborgare var skyldig att hålla fanns kvar långt in på 1800-talet.

I Nya Stockholm 1890 beskriver Claes Lundin hur det gick till innan någon riktig brandkår fanns:

“Just som Stockholms invånare låg i sin djupaste sömn, väcktes de ofta nog av larmskott och klämtningar i stadens alla kyrktorn, och även i de trångaste gator skrällande och dundrande trummor.

Man gjorde så mycket buller som möjligt för att få så många människor som möjligt på benen.

Men med själva släckningen stod det mycket illa till.”

1875 fick Stockholm för första gången en yrkesbrandkår, föregångaren till dagens Storstockholms brandförsvar. I den nya brandordningen bestämdes följande:

För elds dämpande under vanliga förhållanden och räddningsarbetes verkställande skall finnas en särskild, på militärisk fot ordnad, under befäl ställd och för ändamålet övad kår av minst hundra man förutom befäl och underbefäl.

Den omedelbara anledningen till den nya brandordningen var branden i Palinska huset vid Gustaf Adolfs torg natten mellan den 11 och 12 november 1873: “Där spildes människolif som otvifvelaktigt kunnat räddas, om snabbhet och ändamålsenlighet funnits vid släckningen, och från det tillfället var Stockholms gamla brandväsende för alltid utdömt.”

Branden i Palinska huset

I huset fanns inga vattenledningar och de som bekämpade branden hade inte tillgång till räddningsstegar. Nio människor omkom, flera av dem när de handlöst kastade sig ut genom fönstren.

DN rapporterade: Vid 2-tiden på morgonen den 12 november 1873 kom elden lös i vindsvåningen. Dova slag från Storkyrkotornet ackompanjerades av diskanten från Tyska kyrktornet – och sedan stämde stadens alla kyrkor in. Brandskenet lyste upp omgivningarna.

Huset var 4 våningar högt, förutom de två vindsvåningarna, där branden började, och tidningen påpekar att husägaren länge varit föremål för allmänt ogillande eftersom han inte rustat upp huset. “De båda vindsvåningarna hade inte ens en lina som hyresgästerna kunnat fira ner sig med vid eldsvåda – och trapporna där uppe var av trä. En eller ett par räddningsstegar kunde ha förhindrat denna hemska tragedi.”

Elden rasade till 4-5 på morgonen, och förtärde ALLT ovanpå brandbotten, som skilde vinden från husets nedre våningar, vilka istället skadades av det påsprutade vattnet.

Enligt polisrapporten var trappan till undre vindsvåningen av sten, men med räcken av trä. I undre vindsvåningen fanns 5 avträden och 10 vindskontor med väggar av trä, samt sex boningsrum med stenväggar. Trappan upp till de båda övre vindsrummen var av trä, liksom väggarna i de rummen. I de båda vindsvåningarnas åtta rum bodde sammanlagt 22 personer.

Då de boende vaknade var elden redan utbredd bland avträdena. Den som först vaknade varnade visserligen de andra genom att ringa på klockorna och slå på dörrarna – men panik rådde, en del ville först klä sig eller ta med ägodelar – och snart var vägen till trappan stängd av eld.

Först att kasta sig ut genom fönstret var dansösen Ida Berger (Bergström), som genast fördes sanslös till lasarettet. Trots att man sedan försökte dämpa fallet med mattor skadade sig alla som hoppade mer eller mindre, en lär ha brutit ryggen. Förbipasserande försökte hjälpa till, poliskonstaplarna som gick pass i närheten blåste i sina polisvisslor, och det var troligen en av dem som hämtade mattor från hotel Rydberg för att ta emot dem som hoppade.

Man försökte också knyta ihop lakan, men de räckte inte ända ner, och när en man klättrade i dem gick knuten upp och han störtade i gatan. Ett äkta par rullade sig nerför den flammande trappan, inhöljda i våta lakan. De blev allvarligt brännskadade.

Enligt ett vittne hade inte någon brandspruta kommit till brandstället förrän efter att alla från vindsvåningarna redan hoppat ut. Och tidningen skriver:

Det är verkligen en skandal för en huvudstad och för Sverige att här icke finnes något så simpelt och så billigt som några räddningsstegar, några räddningssäckar eller ens några räddningsnät. … Ett förslag till organisation (av en brandkår) ligger möglande i drätselnämndens gömmor… Man har liksom väntat på att några medmänniskor skulle falla offer för kommunalstyrelsens tanklöshet och likgiltighet.

Sammanlagt dog nio människor, en sjuk man hittades innebränd i sin säng. Flera av de överlevande hade “mer eller mindre fördärvat sig”, och alla hade förlorat allt de ägde.

Men dansösen Ida Berger blev trots allt återställd. Efter hoppet fördes hon till lasarettet “i hopplöst tillstånd” och låg kvar där i flera månader, illa skadad. Men i april 1875 dansade hon igen, i en för henne komponerad balett: “Ett äventyr i Skottland”. Hon hade ju blivit känd på kuppen.

Stockholms yrkesbrandkår

I Nya Stockholm beskriver Lundin hur det fungerade efter yrkesbrandkårens tillkomst:

Numera är brandtrumpeten icke längre ett tecken på att stockholmarna skall gå »man ur huse» för att hjälpa till, utan en varningssignal för att folket på gatan skall lämna vägen fri för dem som ska släcka elden – utan hjälp från allmänheten.

När brandkåren rycker ut bär det av i skenande trav från huvudstationen vid Johannis kyrkogård och nerför Malmskillnadsgatan. På varje sprutvagn sitter ett halvt tjog unga kraftiga män i full utrustning med hjälmar och tillbehör, och bredvid kusken på främsta vagnen ser man brandchefen själv, kommendörkapten B. Hollsten.

Det är en ståtlig syn när dessa sprutvagnar jagar framåt så fort de starka och snabba hästarna förmår löpa. I natten är det en nästan hemsk syn, om än icke så bländande som Berlins brandkår, som med blossande facklor ilar till sitt mål, ty Stockholms åker vanligtvis med blott några lyktor.

Männen som bekämpar elden kallas brandsoldater, och ett krigarliv för de mitt i den allmänna freden, ty de är intet ögonblick på dygnet säkra för att ej nödgas rycka ut mot sina fiender.

Stockholms brandmanskap tager sig ståtligt ut i trupp och full uniform. I “Boken om Stockholm” 1901 citerar pseudonymen Satyr en ung dam: “Om jag inte vore en bildad kvinna, utan en tjänande syster, så skulle jag aldrig kunna bli kär i någon annan än en brandsoldat!”

Tjänstetiden för manskapet är tre år. Svårigheten att anskaffa lämpligt folk torde främst ha berott på betalningen. Stadsfullmäktige har därför höjt ersättningen för de lägst avlönade, så att en korpral nu får 35 kr, en vice korpral 28 kr och en brandkarl 20 kr. i månaden.

Såväl befäl som underbefäl har dessutom fri bostad och vedbrand, och manskapet, som bor på kasern, har fri mat och beklädnad.

Stockholms brandkår fördelades mellan de båda huvudstationerna: på Johannis brandstation fanns chefen, underlöjtnanten, fanjunkaren, förste maskinisten, ett par sergeanter, åtskilliga korpraler samt omkring 70 eller 80 brandkarlar, och på Katarina station löjtnanten samt den övriga styrkan.

1888 fanns vid Johannis station nio och vid Katarina sex hästar. Redan 1875 inköptes från London den första ångsprutan samt två sexton-mans sprutor. Där fanns även tre landångsprutor, sjutton handkraftsprutor samt över tjugu pytssprutor. Värdefullast var de mekaniska räddningsstegarna samt sjöångsprutan S:t Erik, levererad av Ljusne mekaniska verkstad.

Sjöångsprutan hade Stockholms brandförsvar skaffat sedan man saknat effektiv släckningsutrustning från sjösidan vid några stora bränder, bland annat Eldkvarn 1878. Hon var på sin tid världens modernaste flodspruta och kunde med sina vattenkanoner nå ända upp till taket på Grand Hôtel.

Den förnämsta huvudstationen, Johannes brandstation vid Malmskillnadsgatans slut, var närmaste granne till Johannis kyrka. Den invigdes 1878, bestod av två delar, och avslutades österut med en tornbyggnad, som innehöll en lanternin med vidsträckt utsikt – även om  telegrafen och telefonen egentligen gjort lanterninen överflödig.

Här fanns bland annat två stora spruthus med brandsläckningsutrustning, redo att användas så fort signal gavs till utryckning och de stora portarna åt gatan slogs upp. I huset fanns också logementen, dagrum, matsal, badrum, sjukrum samt telegrafrum, expedtionsrum och lägenheter för underlöjtnant o fanjunkare..

Den vidsträckta gården användes till exercis och eldsläckningsövningar. På gårdens ena sida, mitt emot spruthuset, låg stallet och längst fram på gården gymnastikhus, verkstäder och boställslägenheter för underbefälet. På bilden nedan pågår övningar.

I Brandförsvarets årsberättelse 1884 noterades att häl­sotillståndet vid Johannes brandstation inte varit helt tillfredsställande. Kårens läkare ansåg att grannskapet till kyrkogården var en av orsakerna – framför allt misstänkte man församlingens bisätt­nings- och likvagnsbodar, som stod kvar på stationens bakgård och fortfarande användes. Sommaren 1885 avlägsnades likvagnsbodarna, hälsotill­ståndet på stationen förbättrades och man fick dessutom bättre utrymme för kårens övningar.

Den andra huvudstationen, Katarina Brandstation, var belägen i Siefwertska kasernen vid Tjärhofsgatan och inredd efter ungefär samma grunder som den större stationen, så vitt detta låtit sig göra i ett gammalt hus som även innehåller lokaler för andra ändamål.

Utom de två huvudstationerna hade brandkåren fem mindre: i rådhuset, vid Hornsgatan, på Kungsholmen, på Östermalm samt på Djurgården. Man behövde inte längre klämta i kyrktornet för att kalla hela Stockholm till eldstället – man ville inte ens ha många dit. Men de som hade till yrke att släcka eldsvådor måste snabbt underrättas. Därför bestämdes i 1875 års brandordning, att eldsvåda i första hand skulle tillkännagivas med telegraf, senare tillkom telefonen.

I de röda brandskåpen, som fanns på en del husväggar kunde vem som helst larma om eldsvåda eller översvämmade källare etc. Visserligen var de också tillgängliga för dem som larmar av okynne, men det uppvägdes av deras stora nytta. Redan på Lundins tid gick det dock allra fortast att telefonera till huvudstationen vid Johannes när eld utbrutit.

Mot slutet av 1800-talet upphörde de stora stadsbränderna, i takt med att allt fler hus byggdes i sten och öppen eld inte längre användes för uppvärmning, belysning och matlagning. Och inte minst för att en yrkesbrandkår skapats. Men det var ändå inte ovanligt med bränder.

1878, samma år som Eldkvarn brann, utbröt exempelvis eld även i Tyska kyrkan i Gamla stan. En kyrkbrand mitt inne i Gamla stan hade kunnat sluta riktigt illa. Men nu fick den nya brandkåren tillfälle att visa vad de dög till, och tack vare deras insats kunde branden begränsas och en katastrof undvikas.

EPILOG: I december 2022 fastställde Guiness rekordbok att Katarina brandstation på Södermalm i Stockholm är den brandstation som varit i kontinuerlig drift och bemannad under längst tid av alla brandstationer i världen. Ända sedan den 1 juli 1876.