Djävulsbibeln, Kungl. biblioteket via Wikimedia

På Kungl Biblioteket finns en av världens märkligaste böcker – ibland kallad Världens åttonde underverk. Djävulsbibeln skrevs någon gång mellan år 1204 och 1230 av munkar i kungariket Böhmen – numera västra delen av Tjeckien. Handskriften omfattar 310 pergamentblad, antagligen gjorda av kalvskinn, och den är världens största samlade textverk från medeltiden. Den kallas även Codex Gigas (»stor bok«), väger 75 kilo och är nästan en meter hög och en halvmeter bred.

Och det sägs att djävulen själv medverkat vid dess uppkomst…

Enligt sagan hade en munk begått en synd så allvarlig att den inte fick nämnas. Straffet var strängt: total isolering tills svält, törst och Guds vrede långsamt tog hans liv.

Han fick dock löfte om benådning om han på en enda natt på 300 pergamentsblad kunde skriva en bibel större än någon annan i hela världen. Det klarade han också, men (som var och en förstår) inte ensam, utan med hjälp av den lede, hos vilken han måst pantsätta sin själ.

När arbetet var avslutat visade sig djävulen för munken som avtecknade honom i den gestalt han för tillfället uppenbarade sig i. Han har således äran att figurera i samma bok som innehåller det uppenbarade ordet, vilket innebär den tydligaste motsägelse.

Till historien hör att en vaktmästare i Kungl biblioteket i början av 1800-talet råkade bli instängd i bibliotekssalen, förmodligen för att han somnat. Han vaknade först fram mot natten, och tyckte sig då se böckerna stiga ned från sina hyllor och sväva omkring i en virvlande ringdans. Bland dem utmärkte sig särskilt den stora Djävulsbibeln – alla böcker den stötte till föll överända. I bibliotekssalen finns ett gammalt tornur, som inte gått på många år, men ändå stundom slår. Möjligen skedde det även denna natt, och bidrog till den arme vaktmästarens inbillning.

Följande morgon hittades mannen nedkrupen under ett bord och berättade, så redigt hans sinnesförvirring tillät, vad han trodde sig ha sett. Förgäves försökte man lugna honom, han var och förblev från denna stund svagsint och måste föras till dårhuset.

(Ur Tokroliga anekdoter – Djävulen i Kongl. biblioteket 1858)

Förutom Gamla och Nya Testamentet innehåller bibeln historikern Flavius Josefus historia om det judiska folket och kyrkofadern Isidor av Sevillas Etymologiae, Cosmas av Prags Krönika över Böhmen, samt flera andra medeltida handlingar, fördrag, kalendrar, förteckningar, och övriga småskrifter. Djävulsbilden finns passande nog i anslutning till en handledning i exorcism.

Med tiden blev handskriften ett eftertraktat samlarobjekt, och år 1594 “lånade” tysk-romerske kejsaren Rudolf II den till sitt slott. Förmodligen hade han inte för avsikt att lämna tillbaka den, och den blev kvar där till trettioåriga kriget.

Då rövade den svenska armén bort den och förde hem den till drottning Kristina, som var en passionerad boksamlare. När drottningen 1654 abdikerade och gav sig av till Rom lämnade hon av någon anledning kvar Djävulsbibeln på slottet.

1697 ödelades största delen av slottet Tre kronor i en eldsvåda. En stor mängd böcker förstördes, dock inte Djävulsbibeln. Det berättas att den kastades ut ur det brinnande slottet genom ett fönster, och där ska den ha träffat och skadat en olycklig människa.

Det man säkert vet är att bokbandet allvarligt skadades.

1768 flyttade bibeln in i det nybyggda slottet, till flygeln där Bernadottebiblioteket idag ligger. Där blev under 1800-talets lopp utrymmesbristen allt värre. Biblioteket var öppet för allmänheten och användes även som arbetsrum, expedition och studierum. Det sägs att studenterna var tvungna att hålla för öronen för att få studiero.

Till slut stuvade man in böcker överallt där det fanns utrymme – i fönstersmygar och bakom dubbeldörrar – så att man var rädd att golvet skulle rämna. Det var inget angenämt inomhusklimat, vintertid kunde den fuktiga kylan göra att ytterrocken behölls på.

Detta var inte heller någon bra miljö för böckerna, och bibliotekets chef, riksbibliotekarie Gustaf Edvard Klemming började bearbeta riksdagsledamöter och ansvariga ministrar för att bilda opinion för en ny biblioteksbyggnad. Efter diskussioner bestämde man sig slutligen för att bygga i Humlegården, där det fanns gott om plats för eventuella tillbyggnader. Detta trots att läget ansågs för lantligt(!) och kvarteren runtom egentligen inte var tillräckligt ståndsmässiga.

Kungl bibliotekets flytt till Humlegården 1878 avslutades enligt uppgift med att överbibliotekarien Klemming själv på nyårsdagen gick från slottet till Humlegården ”företrädd av en vaktmästare, som på en kälke drog den väldiga Djävulsbibeln”.

Nedan: Interiör från Kungl biblioteket på en teckning av Otto Mankell. Mannen med det kluvna skägget i bildens högra del är riksbibliotekarien Gustaf Klemming.

2007 fick tjeckerna tillbaka Djävulsbibeln i digitaliserad form, dessutom fick de några månader låna originalet till en utställning på det tjeckiska nationalbiblioteket i Prag. Innan dess hade bibeln under två års tid dokumenterats: lyfts ur sin krypta, satts ned på en specialtillverkad rörlig vagn och sedan fotograferats enligt konstens alla regler. Den digitala versionen är dessutom sökbar och har försetts med historiska och språkliga kommentarer på svenska, engelska och tjeckiska.

För KBs personal tog det en halv dag att fotografera en enda sida, och man har räknat ut att en medeltida munk klarade att skriva ungefär 100 rader om dagen. Med linjering och andra förberedelser lär det ha tagit minst fem år att pränta ner Djävulsbibeln.

Sedan 2018 finns Djävulsbibeln i KB:s så kallade Skattkammare, där besökarna kan se originalboken i sin monter och bläddra i den digitala på en stor skärm. Även på Kungl bibliotekets hemsida kan man bläddra i den digitala bibeln, samt läsa mer om en av världens märkligaste böcker.