I mitten av femtiotalet fanns i Enskede en enhetsskola som hette Nytorp. Den kallades även försöksskola – fast det var nog inget vi som gick där funderade över.

Vi började helt enkelt i den skola som fanns där vi bodde, och i området runt Nytorp kryllade det av ungar i de nya “ultramoderna” bostadsområdena. Våra föräldrar var alla nybyggare, och de flesta bodde i två rum och kök, fast Lenas familj småningom blev fem personer i en etta. Vi minns särskilt mammornas glädje över de ljusa, moderna lägenheterna, med badrum, tvättstuga och – oftast – kylskåp.

Drömmen om en skola för ALLA

Inte nog med att vi bodde så fint. I områdets nya enhetsskola skulle dessutom ALLA som ville kunna fortsätta att studera – utan att det kostade pengar eller att man måste söka in till realskolan. Lena hade säkert aldrig fortsatt studera i den gamla folkskolan, fast hon gillade att plugga och hade bra betyg. Ingen i hela släkten hade tagit studenten, utan det naturliga var att börja jobba direkt efter skolan. För jobb fanns det, och sen kunde man ju byta upp sig efterhand.

1946 års skolkommission ville skapa en ny skola för en bättre värld. Nu när kriget var slut ville man fostra de unga till demokratiska medborgare, och då var den gamla sjuåriga folkskolan otillräcklig. Alla var överens om att fler borde få chansen att läsa vidare – men man var inte enig om hur den nya skolan skulle se ut. Hur länge skulle eleverna exempelvis gå i sammanhållna klasser?

1949 startade försöksskolor i nybyggarområdena Björkhagen, Västberga och Nytorp, och 1950 beslöt riksdagen att hela Sverige som första europeiska land skulle införa nioårig enhetsskola, med USA som förebild. Den gamla realskolan levde kvar parallellt med de nya enhetsskolorna och dess förespråkare hävdade att enhetsskolans elever inte fick tillräckliga kunskaper. Diskussionerna kring den nya skolan var livliga hela 50-talet.

Vi försöksskoleelever hamnade i skarven mellan det gamla och det nya. Elisabeths yngre syster gick ut 9an 1965, och hann alltså gå de sista åren i enhetsskolans efterträdare, grundskolan. På hennes betyg står: “Slutbetyg från grundskola – med undervisning enligt Timplaner och huvudmoment vid försöksverksamhet med nioårig enhetsskola”.

Lena började i ettan 1953, i gamla Röda skolan (byggd anno 1903). Men enligt betyget gick hon i “Nytorps folkskola” från ettan t o m femman. I sexan fick läraren på betygsblanketten välja mellan alternativen folkskola/försöksskola. På höstterminen valde han fel, och påstod att hon gick i folkskolan.

Från sjuan till och med nian gick hon i “försökskolans (enhetsskolans) högstadium”. Och slutade skolan samtidigt som försöksverksamheten var slut.

För 1962 beslutades alltså att enhetsskolan skulle ersättas av grundskolan. Då hade enhetsskolan nämligen “funnit sin form”, som en av rektorerna säger i boken “Pionjärår och pionjäranda.”

Det var på oss man hade testat teorierna…

Våra viktiga val

De viktiga valen man gjorde till klass 7 och 8 ledde fram till klass 9, som fanns i tre varianter: 9G (Gymnasieförberedande), 9A( Allmän) eller 9Y (Yrkesförberedande).

Elisabeth har sparat den tummade sammanställningen över de viktiga tillvalen inför högstadiet.

Enligt lappen Alternativkurser verkade man ändå inte riktigt tro på att enhetsskolans elever skulle kunna klara av detsamma som realskolans. Där står nämligen: “Alternativkurs 1 (= den lätta) torde vara lämplig för flertalet elever. Alternativkurs 2 är avsedd för elever, som vill skaffa sig en grund för fortsatta studier av teoretisk art.”

Vi som fortsatte till gymnasiet fick känna av den misstrogna inställningen utanför enhetsskolan. Det lär ha kallats “Enskedesmällen” när enhetsskolelever började på gymnasiet i Enskede tillsammans med dem som avlagt regelrätt realexamen: ” Det utföll mindre väl, varför de fortsättningsvis slussades till Kärrtorps försöksgymnasium.”

Och när Elisabeth började i Enskede läroverk fick hon redan från början höra att betygen kommer att sänkas ett steg för dem från realskola, två för dem från enhetsskolan. Fast Tomas kommer ihåg att en del av flickorna från fina flickskolor fick se sina betyg dala när de började gymnasiet, men: ”Våra låg kvar – kanske inte på så hög nivå, men oförändrade.”

Lena skulle säkert aldrig ha pluggat vidare i “gamla” skolan: Min familj hade varken pengar eller studievana. Så jag valde så mycket språk som möjligt, för det tyckte jag var roligast, och då gick alla tillvalstimmar åt. De fortsatta studierna blev nog lika planlösa, och någon karriär tror jag inte ens att jag ville göra. Men jag gillade att plugga och hittade småningom jobb som passade mig bättre än de praktiska extraknäck jag hade haft på loven.

För Elisabeth hade det utan enhetsskolan inte varit lika självklart att läsa vidare, men hennes pappa hade antagligen propsat på det. Han hade själv velat ta realen, men föräldrarna hade inte råd, för på hans tid kostade det pengar.

All vår början bliver svår…

Eftersom det var en försöksverksamhet fanns inte färdiga hjälpmedel och läromedel – ibland inte ens lokaler. Man fick klara sig ändå.

Den som 1951 startade försöksverksamheten i Nytorp var överlärare Anna-Maja Edstam, en av de första kvinnliga skolledarna och senare folkskoleinspektör. Hon följdes av Signe Bengtsson (1952-1965). Båda var kvinnor med visioner.

På bilden högst upp på sidan hälsar Anna-Maja Edstam barnen välkomna vid inflyttningen i oktober 51. Man kan förstå att en av lärarna, Gösta Leonhards (som skymtar vid hennes högra axel), beskrev henne som “en general vid västfronten” , förutom “en utomordentlig organisatör, fylld av initiativ, uppslag och idéer”.

Det började redan innan skolan startat. I minnesorden över Anna-Maja Edstam står:

Förhållandena var närmast kaotiska vid inflyttningen. Då sammankallade överlärare Edstam kollegiet vid den nybyggda skolan tidigt en söndag förmiddag för att lägga upp riktlinjerna för skolans arbete, som alltså skulle börja veckan efter.

Lärare som var med minns att de fått tjocka kompendier att läsa under sommaren, och under de första läsåren anordnades konferenser också efter skoldagens slut. Många lärare minns entusiasmen, särskilt de inledande försöksåren. Skolledarna hade stor betydelse, och levde mer eller mindre på skolan.

I minnesorden efter Anna-Maja Edstams efterträdare Signe Bengtsson sammanfattas hennes vision:

Den examensfria enhetsskolan var ett socialt genombrott. Kvaliteten på undervisningen skulle vara hög, samtidigt som eleverna skulle känna att skolan ställde krav på dem. I en positiv och vänlig atmosfär skulle eleverna få kunskaper i både teoretiska och praktiska ämnen. Man startade föräldra- och elevföreningar. Lärarna var viktigare än lokaler och hjälpmedel. Men viktigast var barnen!

För stora klasser och ingen gymnastiksal

Under rubriken ”Många problem för enhetsskolan – Bristen på gymnastiksal svår för Nytorps experimentbarn” säger överlärare Signe Bengtsson till DN om problemen: ”För stor skola, för stora klasser och brist på gymnastiksal är bekymmer Nytorp delar med de flesta nya skolor.”

Från början fanns inte ens klassrum. Rolf kommer ihåg att de satt i grupper på gärdet och hade lektioner utomhus de första veckorna medan solen sken (som tur var).

Lars började redan 1950, alltså innan skolan var färdigbyggd, och berättar: Vi var fyra klasser och fick börja i en paviljong på Hammarbyskolans gård. 1951 flyttade vi in i den nybyggda skolan. Då gick över 2000 elever där och vi fick dela klassrum och bänkar: En klass gick förmiddag, den andra eftermiddag.

Elisabeth minns att hon hade vänster halva under bänklocket, men vet inte alls vem som hade den högra. “Och ett år fick vi boxar av typen stora unikaboxar som vi släpade runt på under dagen.”

Lunchen fick ätas i fyra skift. Nytorpskolan var så populär, att föräldrar från andra skoldistrikt ville att deras barn skulle få börja där. Men där fanns alltså knappt plats för ”de egna”.

Gymnastikproblemet löstes på olika sätt. Vi använde skolgården för gymnastik. På bilden ovan markerar några s k “mjölkflaskor” av trä en spelplan och eleverna är åtminstone delvis ombytta i pösiga gympabyxor, en del med lagband över magen. De gamla skolorna hade gymnastiksalar, så en del av oss hade gymnastik i Röda skolan, även kallad Enskede Gamla.

Och så höll vi till i aulan – där vi även hade luciatåg, uppträdanden, möten…

Lena glömmer aldrig gymnastiken i aulan: ALLA som köade utanför klassrummen flera våningar upp flabbade när jag gjorde ett misslyckat försök att hjula. Det gjorde jag aldrig mera om. En annan före detta elev gillade inte heller att ha gymnastik i aulan: ”Folk kunde stå och titta och det var inte alltid så kul. Och så fanns det inga ordentliga omklädningsrum, ingen dusch, ja inte ens en vattenkran så att man kunde tvätta sig efter gymnastiken.”

Elisabeth minns någon form av omklädningsrum – “som väl också användes av fluortanten när vi skulle skölja med det urstarka fluoret?” Och så minns hon att man hade gymnastik även i kapprummet mellan matsalarna: “När vi spelade engelsk brännboll där tog Kerstin emot sig i glasrutan, som gick sönder. Blodet sprutade och ambulans fick tillkallas.”

Eftersom det var så ont om gymnastikredskap skaffade föräldraföreningen 1957 en studsmatta. Pengarna hade man fått in genom ett stort lotteri, och föräldraföreningens ordförande har avslöjat att köpet gjordes mot gymnastikinspektörens inrådan.

Kanske för att den inte var helt riskfri att använda? Studsmattan stod i aulan – på marmorgolvet och utan skyddsnät. Gunnar V, som senare blev gymnast, berättar att åtminstone en gång, när han “stajlade” genom att göra volter och hoppa ända till andra våningen i ljusgården, räddades han i sista stund av gymnastikläraren Björnklint från att trilla av. och ner på marmorgolvet. Han överlevde.

Samarbeten och grupparbeten

Undervisningen i enhetsskolan byggde mycket på grupparbete. Bänkarna stod ofta i grupper, och barnen fick sitta tillsammans med dem de ville – så länge samarbetet gav gott resultat. Blev det bus fick de flytta isär.

Elisabeth, som småningom blev lärare och rektor, insåg i efterhand att det var enhetsskolans förtjänst att grupparbeten och samverkan mellan lärare var mera självklart för henne än hennes kolleger.

Även föräldrarna var aktiva. Överlärare Bengtsson har berättat att aulan först inte hade något podium. Men en pappa snickrade ihop ett, av bräder från gamla Folkets hus, som just höll på att rivas. Sen fixade en annan pappa tyg till draperier och ridå.

1952 startade Nytorps nybildade föräldraförening kurser i engelska, keramik, hemreparationer, instrumentbygge och sömnad. Överläraren fanns också på plats. 120 mammor och pappor kom första torsdagskvällen, och de flesta ville lära sig engelska, bland annat för att kunna hänga med sina barn. Det var ingen i vår omgivning som kunde ett ord engelska när vi började träna det svåra uttalet av “chair”.

1956 startade elevföreningen för högstadiet. Lena har bildbevis på att en klasskamrat och hon fick hänga med till Hasselbacken för att provsmaka den nya skolmaten (trots att vi inte gick i högstadiet).

Det kom också i tidningen. för kortet är stämplat ”Stockolmstidningens och Aftonbladets Bildservice”. Artikeln finns inte kvar, men Lena gillade inte att det stod att eleverna tyckte väldigt mycket om fläskkotlett: ”Och det gjorde inte jag!”

Alla minns Luciatågen och julspelen i aulan. På den fina självsnickrade scenen uppträdde elever iklädda dräkter sydda av föräldrarna. Bilden är från boken ”Skolbarn” och enligt bildtexten lånade skolan först dräkter som använts för Gamla stans julspel, men sedan sydde föräldrarna ihop likadana för Nytorpsskolan.

Internationella kontakter

En av de engagerade lärarna hette Asta Håkansson och var en riktig pionjär, som bland annat tog Freinet-pedagogiken till Sverige. Hon avskydde att sätta betyg på barnen, för “senare i (arbets)livet är det ju samarbetsförmåga som efterfrågas, inte betyg”.

Hon var också en stor älskare av esperanto. Lars-Åke gick för henne de första tre åren och kan berätta: Vi elever skrev berättelser som hon översatte till esperanto och skickade till en skola i Japan, som svarade på samma sätt.

Aftontidningen skrev 1952 om hur Nytorp gav ut “en världstidning”: Barnen skrev och berättade om skolan och tidningen illustrerades med potatis- och linoleumtryck i två färger. Initiativet till tidningen kom från lärarinnan Asta Håkansson, som själv hade bekostat tryckpressen.

Asta Håkansson har berättat att hon tog hem två små tryckpressar efter en kongress utomlands. I tullen hittade man ingen kategori för sånt, men kom till slut överens om att hon skulle betala 10 kr. Sen hjälptes lärare, rektor, slöjdlärare och vaktmästare åt att skaffa tillbehör och lära sig hanteringen. (En lärare i Göteborg lär också ha tänkt köpa tryckpressar, men avstått efter samtal med tullen.)

Nytorpskolan hade flera internationella kontakter än via esperanto och lärarkonferenser. Vi som läste tyska fick vara med i ett elevutbyte med en tysk skola i Bremen. Det skrevs en del om det i tidningarna och Bremenresorna omnämndes särskilt i minnesorden efter överlärare Bengtsson: “På grund av elevutbytet med Nytorps åttondeklassare, som skolan haft sen 1959, torde Bremenskolan vara den enda grundskolan i Tyskland där eleverna kan välja svenska som tillvalsämne.”

1961 var vi 48 fjortonåringar som med två(!) lärare åkte till Bremen. För de flesta (alla?) var det första gången utomlands, och vi bodde tio dagar i varsin tysk familj! Vi gick i den tyska skolan, åkte sightseeing med buss och båt, var med om sportdag, underhållningsafton och senatsmottagning(!) i rådhuset. Besöket uppmärksammades av den tyska lokalpressen. Det kan man läsa mer om här.

Så gick det sen

Numera har enhetsskolan Nytorp blivit grundskolan Hammarby Södra. Men annars är det sig likt, en del av oss försökskaniner har varit på återbesök vid olika jubiléer, och vi kände precis igen oss i SVTs ”Den blomstertid” där Tusse och Linnea Henriksson peppade högstadieelever med musik.

De höll ju till i våran gamla aula, där vi ju både gympat och lussat.

Här kan man hitta flera gamla enskedeminnen.