Polisstation 1906, av P F Röding (CC BY 4.0) via Wikimedia

I Nya Stockholm skriver Claës Lundin stolt om 1890 års moderniserade polis: Inget annat ämbetsverk måste allmänheten besöka av så skilda anledningar som Stockholms polisverk. Här står man till svars för brott, får upprättelse, lämnar upplysningar. Eller anmäler en konsert eller föreläsning, anhålls för lösdriveri, fylleri eller slagsmål, söker sig in på arbetshuset…

Ännu i mitten av 1880-talet måste den som infann sig i ett administrativt ärende trängas med brottslingar, fridstörare och andra »poliskunder». Den osunda och vämjeliga lukt som uppkom av denna sammanblandning steg upp i huset och spred sig till alla ämbetslokaler.

Men nu har detta ändrats.

Det ombyggda polishuset

Sommaren 1885 byggdes polishuset om och lokalerna gjordes mera ändamålsenliga, allt i avvaktan på ett nytt polishus. Den nuvarande byggnaden ligger i hörnet av Myntgatan och Myntgränden och dess yttre antyder på intet sätt vad som finnes innanför murarna. Utanför huvudingången finns ingen post, mycket mindre någon högvakt. Innan »stadsmilitären» avskaffades vandrade en man av den kåren med gevär i förstugan, men nu går här ingen vakt, däremot en ständig ström av folk.

Men fångarna förs numera en helt annan väg in till poliskammaren och har ej långt att gå. Den tiden är förliden, då fängslade män och kvinnor mitt på dagen släpades genom Stockholms förnämsta gator. Nu är cellfängelset sammanbyggt med polishuset.

Bilden nedan visar cellfängelset på Myntgatan 1896 sett från Norrström. Cellfängelset, även kallat rannsakningshäktet, hade direktförbindelse med både Rådhuset, Polishuset och Polisdomstolen vid Myntgatan 4, och var främst avsett för fångar som väntade på dom eller fått sina bötesstraff förvandlade till fängelse i högst 60 dagar. (Bild från Stockholmskällan (PD), via Wikimedia Commons.)

Poliskammarens sessionsrum finns en trappa upp, med en liten lönndörr till cellfängelset. Mellan klockan är mellan elva och tolv börjar poliskammarens arbete.

Först förs en medelålders kraftfull man in genom lönndörren, med ett ganska gott utseende och iförd fängelsets vita linnekläder. Han har tre gånger tidigare straffats för stöld, och erkänner fritt och otvunget även denna gång, men försöker rentvå sina kumpaner, bägge med utpräglade skurkfysionomier. Ingen av dessa erkänner, trots att alla tre tagits på bar gärning. Målet hänvisas till rådhusrätten.

Det är endast de som icke har egna åtminstone någorlunda dugliga kläder som bär fångdräkten. En “snobb”, iförd egna kläder – om än slitna och fläckiga – är tilltalad för förfalskningar, men målsägandena har avstått från att fullfölja målet, och nu står han inför polisskranket endast som lösdrivare. Han sätts på fri fot igen, med order att skaffa sig arbete. En snyggt klädd mansperson med borgerligt yrke har på åtskilliga källare och kaféer stoppat på sig gafflar, skedar, koppar. Han är synbarligen sinnesrubbad och sändes till läkare för att undersökas.

Slutligen införs en hel rad häktade lösdrivare, bland dem åtskilliga kvinnor, mest unga prostituerade med fräck uppsyn. En del döms till tvångsarbete och några skickas till arbetsinrättningen. De som första gången stå inför skranket släpps vanligen med en varning. Brodern till en illa känd prostituerad tjugunioåring har infunnit sig, beredd att taga upp sin fallna syster i sitt hem och där söka föra henne på bättre väg.

I polisdomstolen

Polisdomstolen har sin lokal i fattigvårdsnämndens f. d. rum. Till skillnad från poliskammaren är förhandlingarna här offentliga. Målen är vanligtvis många och måste i de flesta fall genast avgöras. Det är således ej fråga om några vidlyftiga förhandlingar. De flesta är vanligen fyllerimål, och i nästan alla tillstår den tilltalade, bötfälls och släpps.

Förmaket är mycket stort, möblerat enbart med bänkar längs väggarna och med ett asfaltgolv, som kan överspolas med rent vatten, samt god luftväxling. Detta behövs i ett rum som varje dag fylles av så stort antal icke alltid synnerligt snygga personer: Sjömän som varit i slagsmål, schåare som ställt till oväsen i gränderna vid Österlånggatan, månglerskor som brutit mot polisens ordningsstadgar, åkare som gjort sig skyldiga till överdådigt körande eller mindre hyggligt uppförande mot allmänheten.

De flesta luktar brännvin på långt håll – ålderstigna drinkare som dagligen plockas upp i rännstenen och unge lättingar, ibland ungdomar som första gången överlastat sig och påträffats i redlöst tillstånd. Nu, sedan de sovit ruset av sig, ser de ångerfulla och skamflata ut.

Detektivavdelningen och “Polisunderrättelser”

Till vänster i förstugan ligger rummen för detektivavdelningens kommissarier. Till höger i samma förstuga leder en dörr till de två rum där avdelningens konstaplar och överkonstaplar uppehåller sig. Där försiggår den förberedande rannsakningen av alla tilltalade.

Detektivavdelningen har digra diarier och rullor av många slag, där brotten och brottslingarna är noggrant upptecknade, liksom deras signalement. Deras fotografibilder finns i det stora polisalbumet, tillsammans med med hundratals andra fotografikort.

Detektivavdelningens polismän lägger sig vinn om att lära känna alla de misstänkta personer som stryker omkring i huvudstaden på jakt efter byte. Detektiven måste se och höra allt, men aldrig själv göra sig bemärkt, och är de enda polismän som inte bär uniform. Han måste veta var han skall få tag i de misstänkta för att häkta dem efter ett brott – eller hindra dem från att begå ett sådant.

Detektiven måste ej blott vara en slug och intelligent karl, utan även en oförskräckt, som aldrig tvekar att utsätta sig för missdådarnas knivar och revolvrar. Stundom måste polismannen själv använda våld, men ibland räcker det att han oförskräckt går brottslingen in på livet. Behövs det uppvisar detektiven sin polisbricka, vilket kan vara tillräckligt för att injaga skräck hos den som har dåligt samvete.

Sedan 1878 redigeras på detektiva avdelningen tidningen Polisunderrättelser, som utges tre gånger i veckan och är till stor nytta för den allmänna säkerheten. Den är avsedd för rikets alla polismyndigheter och skickas även till polisstyrelserna i Köbenhavn, Kristiania och Berlin. Genom den snabba spridningen underlättar tidningen i hög grad brottslingars gripande och innebär ett stort framsteg i det svenska polisväsendets utveckling.

Viktigast i dessa »polisunderrättelser» är efterlysningarna av personer vådliga för allmän säkerhet, uppgifter om att efterlyst person anhållits eller att efterlysningen av annan anledning återkallats, samt att för allmänna säkerheten vådlig, men icke efterlyst person häktats, anträffats utanför sin hemort eller avlidit o. s. v. Viktig är även förteckningen över alla “medborgerligt förtroende förlustiga personer” (dvs brottslingar), som under den närmaste framtiden kommer att friges, liksom uppgifter om stulen och bortkommen egendom.

Alla i »polisunderrättelser» förekommande namn registreras på redaktionsbyrån, och en gång i månaden samt en gång årligen utdelas uppdaterade tryckta register på samma sätt som tidningen. Här finns också en ständigt uppdaterad förteckning över samtliga lösdrivare i riket. Därmed kan man göra åtskillnad mellan den tillfälligtvis tjänst- och sysslolöse (men på det hela ordentlige) arbetaren, och den för allmän säkerhet vådlige lösdrivaren.

Centralpolisen

Centralpolisen finner man sedan 1876 snett över Myntgatan, där även polisens magasin för tillvaratagna saker finns. Med hjälp av centralpolisen har det blivit möjligt att på ett tillfredställande sätt anordna bevakning vid teatrar, förlustelselokaler, ångslupsbryggor m. m. samt hålla ordning i allmänhet. Tidigare var det distriktspolisens personal som skötte dessa »kommenderingar», men de är inte flera än vad som erfordras för den regelmässiga patrulleringen på gatorna.

Centralpolisen kontrollerar även att gällande ordningsföreskrifter angående åkeriväsendet, spårvägar, omnibus- och ångbåtstrafiken, stadsbudsväsendet o. s. v. noggrant efterlevs. Dessutom utövar de vaksam inspektion över den patrullerande polispersonalen.

Då även Stockholms utkanter började bebyggas hördes ofta klagomål över den i dessa trakter ofullständiga polisbevakningen. Detta föranledde stadsfullmäktige att 1884 bevilja anslag till ridande polis.

Denna lyder under centralpolisen. Det ridande manskapet har sin bostad dels i logementen i polisstationen vid Kammakaregatan, dels vid Katarina station i Sivertska kasernen vid Tjärhofsgatan. På båda dessa ställen finns även stall.

Från den 1 november 1887 finns en särskild polispiket med sex man mellan kl. 8 på morgonen och kl. 12 på natten på femte polisdistriktets station (Adolf Fredrik) redo till utryckning med hästar och vagn för att vid behov lämna snabb handräckning vid eldsvåda samt hjälpa till när förstärkt polisbevakning behövs.

Av de nu omnämda avdelningarna av polismanskap bär alla utom detektivavdelningen uniform, och det är nog mer än en missdådare eller ordningsstörare som kilar undan när han ser polisuniformen. Blotta närvaron av polismän är ej sällan av verklig betydelse för den laglydiges skydd.

Uniformen är otvivelaktigt lika nödvändig som den är prydlig. Då de nya hjälmarna infördes sommaren 1887 var de allt annat än populära – den preussiska pickelhuvan har aldrig varit omtyckt i Stockholm. Men efter ett par år har skriket mot polishjälmarna tystnat. Dessutom kostar de bara 9 kr, att jämföra med de gamla, mycket mindre varaktiga högmössornas 12 kr.

På polisstationen

Stockholm är indelat i åtta polisdistrikt. Polisstationen i åttonde distriktet (Katarina församling) på Tjärhofsgatan är en av de bättre utrustade, med stort rum, avdelat av ett skrank, tjänsterum för överkonstapeln och kommissarien samt finka. Så välrustade är inte alla polisstationer – sämst är första distriktets (Storkyrkoförsamlingens) station som håller till i en mörk och obekväm lägenhet vid Stortorget.

Varje distrikt leds av en kommissarie som har sin bostad i samma hus som stationen. Nästan alla ogifta konstaplar bor i »logement» i eller nära stationen.

På varje polisstation förs många böcker, exempelvis rapportbok, målslista, minnesbok, tjänstgöringsbok, bötesuppbördsbok, kvitteringsbok för beslagtaget och upphittat gods, rulla över nykterhetsvärdshus, spritförsäljningsställen, teatrar och offentliga samlingslokaler, biljarder, kägelbanor och dylika förlustelseställen – med mera, med mera.

Stationerna står naturligtvis i ständig förbindelse med varandra. Ännu för några år sedan ansågs telegrafmeddelanden mest ändamålsenligt, men de är nu utbytta mot moderna telefonförbindelser. Under 1885 inrättades i polishusets portvaktarrum en centraltelefonstation med växel och ledningar till ämbetslokalerna, polischefernas bostäder, polisstationerna, kasernerna och militärvakterna, samt telefonbolagens nät. Växellinjerna till polisstationerna prövas varje morgon kl. 8.

1903 beslöt stadsfullmäktige slutligen att bygga ett nytt polishus på Kungsholmen. Bilden visar fasaden mot Agnegatan 1905 – 1911, i förgrunden Rådhusets grundläggningsarbeten. Här byggdes ett helt kvarter med bland annat polishus, gymnastikhus, stall och rannsakningsfängelse. (Bild (PD) från Stockholmskällan via Wikimedia Commons.)

Alla teckningar ur Nya Stockholm.