Skolaga

Ett uppseendeväckande fall av skolaga 1914

En artikel på DNs förstasida rapporterar i mitten av juni 1914 att en 13-årig gosse i Gustaf Vasa folkskola stämt sin överlärare. Den stora frågan var:

Är hans skador följden av aga eller av gossens våldsamma motstånd?

Uno Jansson, son till en änkefru i Vasastaden, ska ha blivit så strängt agad av skolans överlärare, hr J J Dalström, och en annan lärare, hr K Eklund, att han enligt läkare torde få men för livet.

Enligt framställan hade gossen fällt fula yttranden om en av lärarna, men när han förhördes nekade han energiskt. Hans nekande retade upp lärarna så mycket att de brutalt misshandlade honom.

När han kom hem var han illa tilltygad: Kläderna sönderrivna, två tänder illa skadade, liksom högra knäet och ena örat. Klinkor (skinkor), armar, ben och huvud hade blåröda ränder, som tydde på kraftiga blodutgjutningar under huden.

Samtliga skador har intygats av dr M Blumenthal, och ärendet har överlämnats till advokatfirman Martinell & Sandström.

Uno Jansson

Enligt advokaten är gossen liten och klen, medan överlärare Dalström hävdar att han är ganska stark och kraftig.

Frågan är alltså: Var detta en stadgeenlig aga (vid vilken gossen själv tillfogade sig de svåra skadorna genom sitt våldsamma motstånd) eller rör det sig om brutal misshandel? Det höga skadestånd advokatfirman kommer att kräva gör nog en rättegång oundviklig.

Enligt överläraren hade agan ägt rum på fullt stadgeenligt, sätt i vittnes närvaro. Klassläraren K Eklund kan intyga att slagen med rottingen som sig bör applicerades på klinkorna. Gossen är visserligen inte storväxt, men stark och kraftig, och har dessutom en fräck natur. Nu gjorde han våldsamt motstånd och kastade sig mot stolar och bord, så att läraren efter en kort stund måste upphöra med agan.

Att det uppstod märken efter rottingen är ju helt naturligt, och de övriga skadorna har pojken själv ådragit sig genom sin egen våldsamhet.

J J Dalström

För övrigt menade hr Dalström att Uno Jansson länge varit en plåga för skolan. Han hade sprungit hem olovandes, och han brukade ge sina lärare “öknamn som var så fula att de ej kan återges varken i tal eller skrift.” Det var just det som hänt denna gång.

Helt enligt stadgan hade han före agan fått flera varningar. Men intet hjälpte – och det tjänar nog inte heller något till att aga honom framöver, ty det biter inte, reflekterar hr Dalström. Man måste hitta andra medel för att tukta honom. Det värsta är att modern håller med honom. Om hon inte vore så svag för honom skulle det kanske ändå lyckas att få bukt med honom.

Men det enda riktiga för en gosse av hans hårda och vanartiga natur vore att komma på uppfostringsanstalt några år. Hr Dalström funderar allvarligt på att anmäla honom för barnavårdsnämnden.

Dagen efter har DN varit på hembesök hos pojken och intervjuat läkaren, advokaten, överläraren och folkskoleinspektören.

Gossens mor fru K Jansson är änka och försörjer sig och sonen på kontorsstädning. De bor i en liten tvårumslägenhet på Dalagatan, som bar en prägel av snygghet och trevnad.

Gossen försäkrar med bestämdhet att han inte alls givit läraren något öknamn. Modern förnekar att sonen skolkat, och påpekar att hon egentligen inte ville “göra sak av detta”, men lydde dr Blumenthals råd. “Jag vill bara att gossen ska bli en bra människa, men i den här skolan blir han alldeles förstörd.” Nu planerar hon att flytta till en annan stadsdel, så att gossen kan komma in i en annan skola.

Hrr Dalström och Eklund anser att gossen är ett rötägg och farlig för kamratkretsen. Advokaten tycker inte att gossen verkar vanartig, men lite säker och lillgammal – och så är han nog en smula bortskämd av modern.

Tidningen kommenterar: Det allra troligaste är kanske att pojken varken är vanartig eller något egentligt mönsterbarn, utan någonting mittemellan. Det verkar ändå tydligt att han blivit alltför strängt straffad – och det är väl föga troligt att en sådan aga skulle kunna verka förädlande på en vanartig pojke, snarare då motsatsen.

Det är möjligt att en förlikning kan komma till stånd, eftersom överläraren anser det olämpligt för skolan med en rättegång. Förste folkskoleinspektören von Scheele har hållit ett förberedande förhör, men vill inte uttala sig i sakfrågan. Han påpekar dock att överläraren är Stockholms äldste folkskollärare, och har varit lärare här i 43 år utan anmärkning. Detta är den första agan denna termin på skolan.

Två dagar senare har DN fått veta mera: En fru N har för en kvällstidning berättat att hr Dalström 1912 agat hennes 13-årige son lika hårt, och utan stadgeenligt vittne.

Enligt modern hade pojken varit borta från skolan några gånger “eftersom han hade ett ansträngande arbete och familjen behövde förtjänsten”. Läraren anmälde detta för överläraren, som kallade pojken till sitt rum och gav honom så hård aga att det snarare kan kallas misshandel. Det skedde dessutom utan vittnen.

Pojken kom hem förskrämd och mycket illa tilltygad, och mamman tog med honom till doktorn som skrev ett intyg om skadorna. Detta tog hon med till överläraren och sa att hon tänkte vidta rättsliga åtgärder. Hr Dalström erbjöd henne då en summa pengar för att inte anmäla, och dagen därpå fick hennes äldsta son av hr Dalström 25 kr för tystnad och 3 kr för läkarkostnad. Läkaren tyckte dock att hon borde ha anmält.

En annan mor har berättat att hennes son varit uppkallad till hr Dalström för aga, men istället skyndat hem. Modern, som hört talas om det tidigare fallet, gick med sonen till hr Dalström och sa att om sonen förtjänat stryk bör han ha det, men det ska vara aga i vederbörlig ordning och inte sådan misshandel som fru Ns son utsattes för. “Ty jag tar inga mutor jag!” hade hon tillagt, varpå saken avvecklades i godo.

I nuvarande mål uttalar sig lärarkollegiet till förmån för lärarna, och meddelar dessutom att Uno för flera klasskamrater talat om att han i själva verket slagit av sina tänder när han fallit utför en trappa på Östermalm.

Vid ett föräldramöte försäkrar föräldrarna att de bara hört beröm från barnen när det gäller hr Ekelund. Flera barn intygar också att att Uno skadat tänderna i en trappa.

Dessutom ifrågasätts misshandelshistorien från 1912. En lärare berättar att Karl N flera gånger skolkat och ljugit samt fått flera varningar av hr Dalström innan denne gav honom “en välförtjänt aga”. Och detta skedde, till skillnad mot vad fru N påstått, i lärarens närvaro. Pojken hade dessutom verkat pigg och nyter redan dagen efter.

Livlig debatt i insändarspalten

En insändare (“jurist och f d folkskoleelev”) hade skrivit att skolagan borde avskaffas, eftersom agan borde skötas av föräldrarna. Därefter följde en livlig debatt. Några exempel:

Mer än en gosse och flicka har genom lämplig skolaga räddats från att bli förolyckade människor. Att den “misshandlade” Stockholmspojken är en sådan där som vi här på landet kallar lymmel torde varje någorlunda normal, vuxen människa inse efter vad man nu fått veta om honom. /Lärare o familjefader


För envar som har någon erfarenhet angående arbetet i folkskolan är det klart att det gives ett och annat fall då kroppsstraff MÅSTE användas, då det vore stor kärlekslöshet att ej tillgripa detsamma. Den som vill förneka detta vet inte vad han talar om, eller talar mot bättre vetande. Att kroppsstraffet ej får övergå till misshandel, och, om så skulle ske, den felande läraren bör åtalas, säger sig självt. Därom kan ej råda mer än en mening. /Folkskollärare


Säkert är att kroppsaga aldrig bör tillgripas förrän alla andra till buds stående medel är försökta, att agan utdelas i vittnens närvaro, aldrig i uppretad sinnesstämning och om möjligt efter samråd och i samförstånd med barnets föräldrar. Missbruk bör förhindras och bruket i möjligaste mån inskränkas. /G.B.


Rättegång och dom

Den 8 juli rapporterar DN från rådhusrätten. Enligt käranden hade Uno den 9 juni misstänkts för att ha kallat sin klasslärare vid öknamn, befarat aga och gått hem. En dag senare hämtades han av en vaktmästare som försäkrade att ingen kroppsaga skulle förekomma.

Uno fördes till lärarrummet och blev av överläraren utsatt för ett inkvisitoriskt förhör. Han vägrade till förseelsen, och följaktligen till att motta stryk. Hr Dalström slog honom då med rottingen så att han vacklade åt sidan, så att nästa slag träffade munnen så att två tänder slogs av. Sedan fortsatte misshandeln, medan Uno satt på golvet, trots att hr Dalström försökte dra upp honom i öronen. Sedan kom hr Eklund och höll fast honom medan hr Dalström fortsatte att slå.

Dr B lämnade intyg, en fru Bergström hade intygat att alla gossens tänder dagen före agan varit oskadade, och en professor vid Tekniska högskolan intygade att han, som känt gossen i fem år, aldrig funnit honom “vanartad”.

Enligt svaranden hade pojken den 9 lämnat skolan efter att ha förbrutit sig mot ordningen. Följande dag blev han hämtad och överläraren ansåg att han gjort skäl för aga. Han ville dock ej godvilligt lägga sig ned på en stol, utan de måste trycka ner honom, och under hela agan gjorde han motstånd, sparkade mot möblerna och kastade sig på golvet. Intet rapp av rottingen hade träffat bålens eller benens framsidor, armarna eller huvudet. Svarandena bestred sålunda åtalet.

Som vittnen hördes klassläraren Eklund och skolvaktmästaren Pettersson. Hr Eklund bekräftade att agan varit reglementsenlig och att inget av hr Dalströms slag hade träffat gossen på någon annan kroppsdel än klinkorna. Hur läkarintygets skador på lår, armar, hals, bakhuvud och öra uppkommit visste han inte. På fråga svarade hr Eklund att han under de fem terminer han haft gossen uppfattat honom som “en pojke på gott och ont”, och att han arbetat mera med honom än med någon annan i klassen. “Pojken har många goda egenskaper, det som talar till hans nackdel är hans stora trots och att han ljuger så att han själv tror på det.” Vittnet Pettersson intygade att Uno inte hade verkat rädd när han hämtade honom.

I december 1914 meddelade DN domslutet. Rådhusrätten skrev: När pojken skulle få smörj för någon svårare förseelse motsatte han sig energiskt exekutionen, varför klassläraren och hr Dalström måste hjälpas åt med agan, som kanske blev något väl grundlig. Unos mamma blev utom sig när hon såg spåren efter rottingen och fick dessutom för sig att han förlorat någon tand vid tillfället.

Rätten har nu funnit att hr Dalström icke gjort sig skyldig till misshandel av ett litet värnlöst och menlöst barn, utan att han i överensstämmelse med sin plikt utdelat en välbehövlig aga, åsyftande patientens(?!) förbättring och ett nyttigt exempel för de övriga barnen vid Gustaf Vasa folkskola.

Aga eller misshandel?

Aga var länge ett viktigt uppfostringsmedel. Insändaren som i DN 1914 ifrågasatte skolagan gjorde det för att det var föräldrarnas (inte lärarnas) plikt att aga barnen. (Hur skulle det annars bli folk av dem?)

Men det skulle alltså inte vara samma sak som misshandel, utan följa vissa regler: Slagen skulle utdelas lugnt och behärskat, och inte orsaka bestående skador. I skolan skulle det dessutom göras i vittnes närvaro och helst i samförstånd med föräldrarna.

Att man däremot blev svullen och blåröd efter rottingen var ju helt naturligt, som överlärare Dalström sa. Som framgår av av “fallet Uno” var det dock inte så enkelt att dra gränsen mellan “fysisk korrigering” och misshandel.

I Sverige var det tillåtet för lärare i folkskolan att slå sina elever ända fram till 1958.  På läroverken förbjöds aga redan 1928. Föräldrar fick slå sina barn ända fram till 1979, då Sverige var först i världen att förbjuda barnaga – efter en livlig debatt.

Innan dess ansåg de flesta att barnaga var en viktig del av barnens uppfostran. Före år 1902 var föräldrar till och med skyldiga att aga sina barn om de hade gjort något dumt. I augusti 1922 svarade sign “Erfaren mor” en rådsökande “Bekymrad fader”:

Dröj ej att börja den hälsosamma agan! Annars hinner era barns oarter att växa sig så pass stora och starka att de blir omöjliga att utrota. Duktigt med smäll på fingrarna räcker nog till en början, om de – som ni säger – aldrig förr blivit agade, och denna art av aga bör väl en fader kunna tillåta sig – även gentemot sin 7-åriga dotter. /Erfaren mor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *