De som blev skolmognadsprovade i mitten av förra seklet kommer fortfarande ihåg precis hur det var. Inte så konstigt, om man tänker på att det var deras “första självständiga kliv ut i livet”. Ingen förskola här inte! För första gången skulle de få träffa fröken och sitta i skolbänk, precis som de stora barnen.

Lena kommer ihåg att mamma hade tänkt vänta ett år: Jag var född i november, alltså bara 6 år, och dessutom liten och spinkig. Och en granne hade sagt att man gärna kunde vänta ett år, eftersom det var så många (fyrtiotalister) som skulle börja 1953 . Men det var nog snarare så att grannens barn inte fått godkänt på provet…

Överläraren skickade nämligen en äldre elev hem till oss med meddelande att jag skulle göra skolmognadsprov. Om jag hämtades direkt eller fick en tid när vi skulle inställa oss har jag ingen aning om, men jag vet att provet gjordes i skolan. Den enda uppgift jag minns är den välkända teckningen av ett hus och en flaggstång, där man skulle rita in rök och flagga. Om röken och flaggan blåste åt samma håll blev man godkänd. Jag minns det antagligen så tydligt eftersom jag blev ”med beröm godkänd”: de blåste inte bara åt samma håll, utan flaggan böljade dessutom i vinden, istället för att stå rakt ut som en pappskiva.

Så jag började skolan och det gick bra. På bilden från klass 1 i Röda skolan med fröken Lejon står jag  längst till höger med ljusa flätor, som vanligt minst – även efter att jag fyllt sju. Fröken har på sig samma förkläde som alltid, med fickor för sax och många andra intressanta ting.

För Ronny gick det inte lika bra (1960): Jag lade ner all min tecknarglädje i bilden och ritade en fin flagga som veckade sig i vinden – även korset! Men det var ingen som brydde sig om hur fin teckningen var – jag hade nämligen ritat flagga och rök åt olika håll.

Den gillrade fällan gjorde att jag hamnade i en skolmognadsklass, där jag gick två år, med åtta(!) lärarbyten. Kanske visste man inte vad skolmognadsklass innebar, för de flesta av oss lärde sig varken räkna, skriva eller läsa i någon större utsträckning (klockan fick vi dock lära oss)… Någon stödundervisning fick jag aldrig, och även som pensionär kan jag känna glädjen och lättnaden över att 1969 äntligen ha fått sluta skolan. Och jag har inte satt min fot i något lärosäte sen dess.

Bland dem i Facebookgruppen för gamla nytorpare  som minns skolmognadsprovet var nog Elisabeth mest kreativ: Tror att jag minns provet så väl för att de berättade att jag gjort fel! Fast det tyckte inte jag, för jag tyckte att det var bättre balans i bilden när röken och flaggan gick åt olika håll. Man ska alltid tänka utanför boxen!

Evy minns att det även visades trianglar och kuber: Tror vi fick se på olika figurer och kryssa över dem som inte hörde ihop. En bild var på ett hus där flaggan blåste åt ett håll och röken åt det andra hållet. Man skulle förstå vindriktningen och kryssa över det felaktiga. (Fattar inte att jag kommer ihåg detta?)

Per minns: Det kom en ”tant” hem till oss och pratade med mig. (”Tanten” kan ha varit en äldre elev.) Har bara ett vagt minne av det och har aldrig hört någon annan prata om det eller upplevt det. Men nu vet jag i alla fall att det inte bara var fantasier.

Micke gjorde provet och vet fortfarande inte hur han lyckades börja i ettan. Och Lena H testades och: Jag var inte ” mogen” alls! Jag är född – 55 och fick gå i en förskola ett år innan jag började första klass.

För Monica. född 51, blev något fel: min pappa blev kallad istället för mig! Han tyckte var jättekul, det tyckte inte jag! Tyckte han var så gammal: 36 år!

Liselott testades 1967 och minns speciellt att de två lärarna viskade om vissa av de blivande eleverna och ”tjingade” gullungarna. Inte är jag bitter…😆

Dick minns mest att han inte fick läsa Kalle Ankorna som fanns i klassrummet: Jag kunde läsa redan som femåring och sa det till ”tanten”, men hon tog antingen ingen notis om det eller trodde att jag ljög. När jag började första klass i Enskedefältets skola var vi bara två i klassen som kunde läsa.

Anm: Det var inte meningen att man skulle kunna läsa innan man började skolan. Man kunde ju ha lärt sig “fel”…

1951 skriver DN under rubriken ”6000 barn prövas i år i skolmognad” att alla underåriga testades, dessutom samtliga nybörjare i 13 skolor (av 37): Matteus, Engelbrekt, Hedvig Eleonora, Katarina, Eriksdal, Sofia, Skanskvarn, Björkhagen, Enskedefältet, Västberga, Alvik, Abrahamsberg och Ängby.

Det fanns tre typer av prov berättade överlärare Norman. som ansvarade för proven: Levin- och Lindahlsprovet tog 50 minuter och var bara grupptestning. Wigforssprovet tog tre dagar med två tim/dag och innefattade även individuell testning. I båda testerna fick man även fram varje elevs prestation inom gruppen.

Det verkar ha varit ett problem att föräldrarna gärna ville låta barnen börja skolan för tidigt, för överlärare Norman säger avslutningsvis att antalet anmälda underåriga som anmäls minskar med varje år. “Det verkar som om föräldrarna förstått att det inte är så fördelaktigt att skicka barnen för tidigt till skolan.”

Allmänna skolmognadsprov verkar ha diskuterats länge, 1953 fick DN en läsarfråga från en mamma: ”Har det blivit obligatoriskt att testa alla skolbarn – även de som har åldern inne?”

Frågan gick vidare till folkskoleinspektör Anna-Maja Edstam – som 1951 var överlärare i Nytorps försöksskola, dessutom en av de första kvinnliga skolledarna och en legend inom Stockholms skolväsen. Hon svarade lugnande:

”Skolmognadsprovet är inte obligatoriskt nånstans, utom för de underåriga. Och även om utlåtandet skulle bli att det normalåriga barnet inte är färdigt för skolan behöver inte föräldrarna rätta sig efter det. På flera håll i stora skolor finns dessutom skolmognadsklass eller lekskoleklass.”

I Huddinge fanns en särskild blankett att fylla i hemma för att kolla barnens förutsättningar för att börja skolan. Det verkar ha varit frivilligt att lämna uppgifter, fast skolans önskemål var tydligt, för överst står (med kursiveringar):

”Ju bättre skolan känner sina elever, desto bättre kan den förstå och hjälpa dem. Nedanstående uppgifter om barnet lämnas i den utsträckning föräldrarna själva önskar i samband med att barnet ska börja skolan. Blanketten, som förvaras under lås, utlämnas endast till barnets lärare. De lämnade uppgifterna är att betrakta som ett första led i ett kommande förtroendefullt samarbete mellan hem och skola.”

Sen följer en lång rad frågor om utveckling, hälsotillstånd, syn och hörsel, ev vänsterhänthet (om barnet använder båda händerna kanske föräldrarna vill diskutera ”val av hand” med läraren), infektionskänslighet, motvilja mot speciell mat, sovvanor, ev sängvätning (dag eller natt), talutveckling, ev stamning, hur ofta läses sagor, syskon, kamrater, ev förskola, intressen, favoritlekar, känslomässig utveckling, rädslor, känslighet för motgångar (en mamma ritade en extra ruta för ”Ibland”), familjeförhållanden, faderns och moderns arbetstider och ev barnpassning utanför hemmet. Samt plats för ”Övriga upplysningar som föräldrarna tror kan vara av värde för läraren att känna till för att bättre förstå och kunna hjälpa barnet.”

I instruktionen för lärare står: ”Läsningen slutar för av inskrivningen berörda lärare kl 11.45, varefter dessa konfererar och ställer iordning nödvändigt material.” Här verkar man testa alla barn, inte bara underåriga, och med både ”ledare” och ”bisittare”. (Precis som i gamla studentexamens munta, med censorer.)  

Fakta om skolmognadsprov: 1946 utvecklades ett prov för att avgöra om ett barn hade förutsättningar att klara skolarbetet, och i vilken årskurs det skulle placeras. Man ville även kunna anpassa undervisningen utifrån barnets förkunskaper och få mer homogena klasser. Det fanns ingen formell definition av begreppet skolmognad, men barnen läkarundersöktes och fick göra ett kort pedagogiskt (skolmognads)prov.

Med 1962 års skollag knöts skolstarten till skolmognadsprovet, som bestämde vilket år barnen kunde börja. I mitten av 1970-talet ersattes skolmognadsprovet med en inskolningsperiod, och under 90-talet infördes flexibel skolstart, med ökat föräldrainflytande.