Norrbro 1840. En skenbar idyll baserad på Ferdinand Tollins teckning. Stenbroarna, som binder samman Helgeandsholmarna med Lejonbacken och Gustav Adolfs Torg invigdes 1807. Hela 19 meter bred och var ännu 1840 stadens enda gata med huggen sten. Därför populärt strög där fint folk visar upp sig i senaste mode. Kanske inköpt i nybyggda bazaren, som löper längs denna snobbränna på Helgeandsholmen – som sin tids NK.

En idyll eller en politisk turbulens stimulerad av julirevolutionen i Paris 1830? Det beror på hur man ser det. Publicisterna på bilden är ständigt i luven på varandra. Mest mellan de liberala och de konservativa som värnade om kung Karl XIV Johan. Som Jean Baptiste Bernadotte var han revolutionär hos Napoleon. Men som nu vill kväsa revolutiontendenser med indragning av misshagliga tidningar.

“§ 4. Konungen äger att allena styra riket på det sätt denna regeringsform föreskriver. Han skall dock taga underrättelser och råd av ett statsråd, i de fall som här nedanför stadgas. Konungen utväljer därtill kunniga, erfarna, redliga och allmänt aktade infödda svenska frälse eller ofrälse män av den rena evangeliska läran”. Karl Johan tolkar 1809 års regeringsform snävt. Han bestämmer och utnämner de nio statsråd som han ska höra. Vilket oppositionen kallar Braheväldet. Eftersom gunstlingen Magnus Brahe fungerar som torped för åldriga kungen, som inte lärt sig svenska språket.

Grundlagsskyddade tryckfriheten naggades av att regeringens hovkansler J. A. von Hartmansdorff. Han ägde rätten att utan dom eller annan motivering dra in publikationer han ansåg smädande eller “vådlig” för allmän säkerhet. Med följd att ett tjugo tal tidningar misshagliga för kungen drogs in 1838. Som kvickt återuppstod med ändrat namn och ny ansvarig utgivare. För Aftonbladet tio gånger under namn som “Det sjätte Aftonbladet”.

I lagtima riksdagen sistlidna januari ställdes krav att kungen abdikerar till förmån för mer liberale sonen Oskar. Oppositionen lyckades dock avsätta justiestatsminister Matthias Rosenblad, följt av fler reaktionära i regeringen. Som ett litet steg mot parlamenterism.

Humor vapen mot bajonetter

Även unge August Blanche i liberala Freja och Lars Hierta i Aftonbladet är i fejd. Unge Blanche i bildens högerhörna är sin tids Jan Myrdal, skjuter på allt men har en kvickare penna. Radikalt sinnade Hierta, som på Norrbro står bredvid ryttaren, kan liknas vid företagsrabulisten Jan Stenbeck. För han äger flera företag, ett är sidenväveri och han har nyss startat Liljeholmens stearinfabrik.

Hiertas bokförlag förlägger Crusenstolpes böcker. Dennes skriftserie Ställningar och förhållanden behandlade i bref blev för sin underhållande samhällskritik populära. Magnus Jacob Crusenstolpe finns inte med på bilden för han sitter av ett treårigt straff på Vaxholms fästning, dömd för majestätsbrott. Kungen exploderade nämligen då han såg Crusenstolpe i en skrift påstod att kungens officersutnämning var sabbatsbrott.

Satirisk folkhjälte var han redan, vilket fick stadens mobb att panga rutor hos myndighetspersoner. Revolution hotar trodde kungen, kallade in militär som med musköter sköt mot stenkastarna. Två dog och flera skadades i kravallerna.

Humorn är ett vapen. Inte minst gäller det Ferdinand Tollins skriverier och teckningar i Freja. Satiren irriterar kungen och hans ständigt närvarande riksmarskalk Magnus Brahe, gunstling och kanske mer än så. Det är Tollin som kikar fram mellan kolonnerna på Lejonbackens balustrad.

Pennfäktarna

Jonas Love Almqvist är sedan i fjol medarbetare på Aftonbladet, med en skral lön som inte går att leva på. Just inte bättre av att Almqvist som kvinnors banerförare gav ut kortromanen Det går an julen 1839 på Lars Hiertas förlag. Där ogifta glasmästardottern Sara Videbeck från Lidköping har en romantisk tätatät med Alfred på en hjulångare uppåt Stockholm till.

Feministiska pamfletten väcker avsky i vida kretsar, som hot inte bara mot det äktenskapliga utan även mot det för många hatade skråväsendet.

Kanske samtalar Blanche om Almqvist med sina medarbetare på Freja, den nära vännen Johan Vilhelm Snellman och Gustaf Henrik Mellin. Så uppjagade att Snellman och Blanche kommer med motskrifter i Almqvists anda, men där där går illa för samboparet Sara och Alfred i Lidköping. Almqvist svarar med att Blanche minsann är utomäktenskapligt avlad. Verbala duellen mellan Freja och Aftonbladet var inte nog. Blanche lär ha utmanat Almqvist på riktig duell, obesvarad dock.

Blanches motståndare Kristoffer Askelöf i högersinnade Svenska Minerva är förpassad till vänstra hörnan. En välnärd livsnjutare som har med hushållerskan Gustava, känd för sin kokkonst. Han tycks konspirera med J. A. Waldén i lika konservativa Stockholms Dagblad. Vad de två herrarna har gemensamt med W. F. Dalman i liberala Dagligt Allehanda kan man undra. Kanske ett gemensamt agg mot Lars Hierta i konkurrenten Aftonbladet.

Johan Johansson pompösa framtoning och ordflöde, besläktad med Jan Guillou, gav honom öknamnet Valfisken. Sedan hans tidning Argus slogs ut av Aftonbladet, är han utan större tvekan verksam i denna radikala tidning och även i mörkblå Minerva. En fruntimmerskarl är han i egna ögon, i teckningen förevigad med att räcka handen till en dam.

Bazaren

Egentligen är Norrbro två broar, en med tre stenvalv över Norrström närmast Gustav Adolfs Torg. Den andra med ett valv närmast Lejonbacken, som egentligen heter Stallkanalen efter Hovstallet, som 1840 fanns på platsen där Riksdagshuset ligger.

Längs stråket mellan broarna beslöts att basaren skulle ha två våningar. Men för utsiktens skull satte Karl XIV Johan sig på hasorna. Trots att kronprins Oskar och hans gemål äger aktier i bolaget. Det föreslogs ett utvidgat bygge i ett plan, dock för nära hovstallet ansåg kungen. Till slut fick man bygga, med höjden uppmätt av kungens tjänare stående på en tillfällig jordvall.

I längan närmast Norrström äger tyske hugenotten Ferdinand de la Croix ett populärt schweizeri, döpt till Pavillion du Bazar. Konditori är inte noga reglerat skråförordningen. Samma gäller för välbesökta boklådan som judeättade dansken Adolf Bonnier öppnat i andra ändan av basaren. Det är han som bockar sig för en kvinna ute på gatan. I recensionen av denna tavla skriver Blanche: “ur sin boklådsdörr framstiger Herr Bonnier med hatten i hand och anmäler ödmjukast om handel”. 

Ett tjugotal butiker i basaren bjuder ut galanterier, bijouterier och senaste modet. Och cigarrer som herrar ses röka på bilden. Lägg märke till gardisten med musköten som står vakt vid boklådan. Denna föregångare till slottets högvakt var stadens ordningspolis, fram till 1906 med vaktlokal på Gustav Adolfs Torg.

Innovationer

I julas annonserade Adolf Bonniers förlag svenska översättningen av Daguerrotypen, bara tre månader efter att Daguerre presenterat sin kemiska metod för franska vetenskapsakademien. Exponeringstiden för camera obscura är fem minuter så bilderna återger främst landskap.

Smakprov på sådana bilder visas i september på Kungliga Slottet. Strax efter presenterar Lars Jesper Benzelstierna planscher ”Daguerrotyp-Panorama öfver Stockholm och dess omgifningar”. De visar Jacobs kyrka, Norrström med Skeppsholmen, Riddarholmen och Ladugårdslandsviken.

Med tiden får tidningstecknare som Tollin konkurrens från fotografer. Fast inte 1840 då tidningar illustreras med nya metoden litografi. Tecknaren ritar med oljekritor på kalksten för att återge bilden på papper. Svensk pionjär är kemisten Carl von von Scheele som i år lanserar Den underbara [kabinetskattan?] från St Barthelemy” med karikatyrer gjorde av Tollin. Scheeles lärling Johan Henrik Strömer gör bättre lycka med litografin, som här med utsikten över Norrbro. Tätt följd av Tollins satiralbum Portfölj af Svenska Karrikatyrer. 

Ångslupen på bilden tycks styra mot Slussen. De konkurrerar med dalkullarnas vevslupar med liknande hjul. Som i sin tur konkurrerar med tuffa roddarmadammernas roddbåtar.

Är ångslupen byggd av Samuel Owen på Kungsholmens Mekaniska Verkstad? Troligare från någon av konkurrenterna som han lärt upp, för Owen är på väg mot konkurs.

Före sin tid var C. G. Norberg från Nyköping. Han lovade 1838 i Stockholms börssal att med ångvagnen ta sig från Nyköping till Stockholm på sex timmar.”

Gustav Adolfs torg

Som staty har Gustav II Adolf drygt fyrtio år på nacken, på gamla Norrmalmstorget som nu fått hans namn. Är samtida med Sofia Albertinas palats, som sedan ogifta prinsessans död 1829 heter Arvfurstens palats. Det ägs av kronprins Oscars son Gustaf. Fast han är bara tretton och bor inte där. (Före sin död 25 år gammal blir han för Studentsången känd som sångarprinsen).

Palatsets fasad utgör en pendang till Gustavianska Operan, vida känd för kungamordet som Karl XIV Johan kan tacka för att han nu är kung. De omger torget som flyglar sett från Slottet. Fonden är simplare. Hjältekonungens häst vänder rumpan mot Kastenhof; med kämnärsrätt, häkten och en krog.

En av kung Gustafs banemän på operan 1792 är Adolph Ribbing. Landsförvisad till Paris där han deltog i julirevolutionen i Paris 1730. Efter år som liberal skribent bor han nu hos sin sonen. Denne Adolphe de Leuven är som chef för Paris komiska opera berömd författare till libretton. Ett är komedin Bryggaren i Preston, vars svenska översättning i år ges ut på L. J. Hiertas förlag. (Några av de Leuvens trettiotal pjäser framförda i Sverige spelades på operan där hans far deltog i mordet på kungen).

Vårfloden hade gått illa åt broarna till Helgeandsholmen. Gustaf III ivrade för nya bron då han lade grundstenen, kostnadsberäknad till 36 tunnor guld. Men fick inte se den byggd; norra delen öppnades 1797 och och i sin helhet först 1807.

Kaptenen som ville bli halshuggen

Kaptenen Anders Lindeberg slog sig på författeri, med stycken för Kungliga Operan bland annat. Eftersom han hos överheten var illa sedd för klagoskrifter blev det avslag på äskandet att få starta en egen teater. Orsaken angavs att Kungliga Teatern, som Operan också kallades, ägde ett monopol. Lindeberg drog till med grundlagen då han i ny klagoskrift satte i fråga kungliga teaterprivilegiet. Som skydd för egen vinning enligt hans mening – grundat hos statstjänare “hvilkas råd och underskrift allena gjort konungens vilja till lagligt gällande handling”.

Lindeberg häktades för majestätsbrott och dömdes hela vägen till Högsta Domstolen att halshuggas. Helst på min födelsedag 18 november pockade Lindegren, som vägrade låta sig benådas. Kungens handgångna män tog sig ur knipan med allmän amnesti, lurade ut honom från fängsligt förvar på Vaxholm och låste porten inifrån. Som en folkets hjälte är Liljegren numera skribent på Aftonbladet. (Han får 1842 öppna en egen teater vid Kungsträdgården. Den så kallade Lindebergska teatern bär sig inte och köps därför av Karl XV för att bli Kungl. Dramaten).

Nedanför S:t Jacobs kyrka döljer Kungsträdgårdens allé statyn med Karl XIII, adoptivpappa till kung Karl Johan. Vars omgivning mest är en grusplan; av kungen ordnad för exercis och knappast kan kallas Kungsträdgården. Ännu mindre för dassen och upplag där De la Gardies slott Makalös låg. Ett kungligt brev påbjuder därför att platsen döps till “Karl XIII:s torg”. (Idag Karl XII:s torg som 68-vänstern ville kalla Almtorget, efter striden med trädhuggarna).

---

/ Av Ingemar Lindmark