1724 ville kung Fredrik I förbättra den svenska ekonomin genom tobaksodling. Mest tog det fart i städerna, och ännu på 1890-talet skördades hela 300 ton tobak i Stockholm. Mellan husen vid Stureplan växte två meter höga tobaksplantor och där Spy Bar nu ligger fanns tobaksfält, liksom över hela Östermalm – för att inte tala om Söder, där odlingarna kantade stora delar av Hornsgatan och Ringvägen. I Götgatsbacken låg långsmala torklador och Hammarbyhamnen var full av matsnus och cigarrer.

På stans malmar gömde sig många tobakstäppor bakom röda träplank, och “Skinnarvikshavannan” blev ett känt begrepp för en dålig cigarr. Svensk tobak lämpade sig nämligen mindre väl för cigarrer, därför blev det mest snus.

Det var framförallt kvinnor, men även barn, som skötte tobaksodlingen och kunskapen gick ofta i arv från mor till dotter.

Under 1800-talet kunde de stora odlarna i Stockholm anställa kvinnor som lagom till tobakssäsongen kom resande från Småland och Dalarna.

Arbetet var slitsamt och krävande, arbetspassen långa och allt gjordes för hand. Efter att plantorna satts ut på våren skulle de kupas, tjuvas och toppas före skörden i augusti. Därefter hängdes bladen upp på käppar för torkning i särskilda luftiga tobakslador eller på vindar och i uthus. Först i september var tobaken tillräckligt torr för att tas ned, buntas och köras till fabrikerna.

Av Stockholms många tobakslador återstår bara en, ladan vid Cedersdals malmgård i Vanadislundens nordvästra hörn, intill Sveaplan. Gården med tillhörande tobakslada är troligtvis från 1783. Malmgårdar kallas de “fritidshus” som stadens adel- och borgarklass på 1600-talet började bygga ute på malmarna. Malmgården var lantligt belägen och lämpade sig exempelvis för tobaksodling.

Bilden högst upp på sidan visar Cederdals Malmgård 1904, sedd från väster. Larssons Ateljé (CC-BY). Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan.

Så här såg gården ut 2014:

1910 intervjuade SvD “tobaksodlarnas nestor” C E Haglund. Som representant för den snart försvunna tobaksodlingen berättade åttioåringen om tobaksodlingen i Stockholm förr och nu. Han hade i alla sina dagar odlat bland Söders bergknallar, och reportern sökte honom först bland “de lummiga och idylliska trädgårdstäpporna i skydd av Sofia kyrka”, längs Renstiernas gata in på Värmdögatan (nuvarande Malmgårdsvägen), “vid vars slut Hammarbysjöns små böljor plaskar mot klappbryggor och båthus”.

Men hr Haglund bodde i en femvåningskasern. På kakelugnsfrisen stod en skinande silverpokal från Stockholms tobaksodlareförening. Sedan 1856 hade han strävat med jorden på Söder, först som trädgårdsmästare, sen som tobaksodlare. Då var Götgatan inte helt bebyggd och inga trottoarer fanns, bara en rännsten vid ena sidan. Och hela trakten kring Rackarberget och alla andra ängar var tobaksland.

Hr Haglunds odlingar låg på båda sidor om Götgatan, där Gotlands- och Södermannagatorna nu går fram. “Mallongen” kallades den trakten och den var känd för sin särskilt goda och lämpliga tobaksjord.

Men nu bygger de stora hus här, det är slut med tobaksodlingen på Söder, kan man säga.

Nu har jag ett par små land kvar, mest för att det är svårt att släppa det, men skördar bara för ungefär 600 kr om året. Förr kunde jag sälja tobak för 12000 kr, och mer. Här nere finns en till kvar, Johansson, och trädgårdsmästare Emil Friberg på Ensta är den enda som driver tobaksodling i större skala åt det här hållet.

Före hyreskasernas tid var hela Ladugårdslandet som ett enda tobaksland, och ännu mer odlades uppe i nuvarande Vasastan, kring Gustav Vasakyrkan, hela Rörstrandsängen och gamla Adolf Fredriks prästgård vid Karlbergsvägen. Vartenda jägareboställe på Djurgården hade sin tobakstäppa, och i Kungsholmens utkanter fanns också tobak.

Nu odlas den mesta tobaken utanför Norrtull och den största plantagen drivs av hr Ture Ambrosiani på stadens egendom Stenbrottet, med en årsproduktion värd 20 000. En annan intresserad odlare är direktör Björn på Ulriksdal, som sen starten 1900 varit tobaksodlareföreningens ordförande.

Tobaksodling är knepig, framför allt när det gäller gödningen: Där har varje tobaksodlare sin hemlighet.
På den gamla tiden fick vi bara 2-3 kronor pundet, men det var också andra arbetskostnader: För en hel karl betalade man 1.50 per dag, en käring 50 öre och dränglönerna i huvudstan var ner i 60-70 kr per år.

Och några Havannacigarrer blir det inte av Stockholmstobak, den går helt till snusfabrikerna, särskilt för tillverkning av matsnus.

Den finmalda luktsnuset, som (till skillnad från matsnuset) dras in i näsan är äldre än det svenska snuset. Det sägs ha blivit populärt när en fransk härskare på 1600-talet hade huvudvärk och fick några pulvriserade tobaksblad att lukta på, drog upp kornen i näsan – och tyckte att det hjälpte! Till en fin 1700-talsherres utrustning hörde en dyrbar snusdosa som skulle hanteras med noga reglerad elegans.

Efter franska revolutionen kom snuset ur modet, borgarståndet rökte istället cigarrer och kvinnorna gick över till kaffe och socker. I Sverige började snusarna i början av 1800-talet lägga in en prilla under läppen. Många bönder med egen tobaksodling gjorde sitt eget snus. Tobaken malde de i sina kaffekvarnar eller egenhändigt snidade snuskvarnar. När svenskarna emigrerade till Amerika blev snuset ett av deras främsta kännemärken.

Under 1800-talet började fabrikanter tillverka lokala varianter av det fuktiga snuset. Några kända leverantörer var Petter Swartz med Röda Lacket och J.A. Boman med Generalsnus. Men det största märket var “Ettan” – Ljunglöfs Etta. (No: 1, No: 2 och No: 3 betecknade olika kvaliteter.) Vid den fortfarande välkända restaurangen på Surbrunnsgatan, Clas på Hörnet, förädlade den kända familjen Ljunglöf tobaksblad och tillverkade snus under stora delar av 1800-talet. Och än i dag säljs deras stolthet “Ettan” i alla butiker med snusvärdighet.

Först 1939 upphörde tobaksodlingen i Stockholm.