I augusti 1993 var jag en av de hundratusentals åskådare som trängdes vid Riddarfjärden för att se flyguppvisning i samband med det årets Vattenfestival. Någon i publiken filmade det som hände precis som även jag minns det. Fast jag hörde inte att speakern innan han bröt uppvisningen sa att olyckan var “en del av flygets vardag.”

Själv begrep jag inte riktigt att nåt oplanerat hänt förrän den svarta röken bolmade upp från det kraschade planet. Jag trodde att jag såg en del av föreställningen: piloten vinkade med vingarna, planet stegrade sig, sen syntes en häftig gnisteffekt och en färgglad ballong steg uppåt. (Det sista var förstås när piloten sköt ut sig med fallskärm… )

Så här såg det ut.
OBS: ungefär 2:20 in händer det nåt! Sen blir det nyheter. 

Sen blev det knäpptyst och alla åskådare gick därifrån, funderande på hur många som just dött. Helikoptersmatter började närma sig. Vi stannade vid någons bil och lyssnade på bilradion, men ingen visste något. (Det fanns inga smartphones med internet på den tiden….)

När vi kom hem fick vi reda på att planet otroligt nog råkat störta just på en av de små folktomma ytorna, medan både Västerbron och kajerna var fullpackade av åskådare. Ingen dog, inte ens piloten, och endast en person på marken fick brännskador. I en film hade det varit för otroligt. Men inte i verkligheten.

Nu finns ett minnesmärke på platsen. Det föreställer en papperssvala med spetsen i marken, och texten lyder:

Här störtade JAS-39 Gripen under en flyguppvisning den 8 augusti 1993
/Konstnär: Thomas Qvarsebo Rest 1994 av Långholmen Hotell & Restaurang AB

Vi var flera där vid Riddarfjärden som inte fattade att nåt gått fel förrän röken bolmade ut. 25 år senare intervjuade tidningarna ögonvittnen.

Marion var där med ettårig dotter och några vänner. De stod vid räcket en bit in på Västerbron när trängseln och oljudet blev allt värre, så hon gick undan en bit. Plötsligt blev det alldeles tyst omkring henne. Ett plan singlade ner i en oförutsägbar bana. Hon lyfte upp dottern och minns att hon tänkte att nu skulle hennes åttaåring växa upp utan mamma.

Bara ett 15-tal meter bort slog planet i marken, så nära att eldsflammor svedde håret på hennes armar. Annars var både hon och dottern oskadda, och hon hällde lite vatten från dotterns nappflaska på armarna. Hon minns en kvinna som kom emot henne med brinnande hår.

Barbro stod med sin man nära brofästet på Långholmen, men tyckte ljudet var för högt och gick mot bilen. Då blev det plötsligt tyst. Hon såg hur planet vobblade och reste sig upp, och vände sig om för att hitta ett säkert ställe när hon plötsligt kastades framåt.

Det nästa hon minns är att hon låg på mage 15 meter från det brinnande planet och märkte att hon fått skrubbsår både fram och bak. Ingen drabbades av panik, själv sökte hon sig ner under Västerbron, “om det skulle komma ett plan till”. En tand satt löst, kläderna var trasiga och hon hade tappat ena skon. När hon hittat bilnycklarna gick hon därifrån.

Susannes 13-åriga dotter tyckte det är otäckt: “Det kommer säkert att hända något”. De gick längs gångbanan på bron när de märkte att oväsendet från flygplanet ökade. Och så blev det tyst. Det stora stridsplanet verkade komma rakt emot dem. Dottern sprang, men Susanne stod kvar och satte händerna för ansiktet. Sen kände hon att hon brann.

Hon såg att träden runt henne brann och var rädd att dottern var död. Sen såg hon henne och de sprang mot varann medan Susanne försökte släcka elden i sitt hår med händerna. Det var hon som sprang mot Marion, eftersom hon tänkte: “barn, nappflaska, vatten”. Men sen stoppade hon en bil och sa att hon måste till sjukhuset.

När piloten märkte att han tappat kontrollen över planet tittade han ner och såg inga människor direkt under sig. Då aktiverade han raketstolen och hoppade. Hängande i fallskärmen kunde han se flygplanet slå ner på ön en liten bit bort. Han själv landade i vattenbrynet, där ett vittne såg honom stiga upp och vrida vattnet ur flygarhalsduken.

Vittnen har berättat om den påtagliga tystnaden. Ingen sa något, ingen skrek i panik. Och precis som jag trodde många när planet stegrade sig att det var en del av programmet. När det kraschade, blev den kollektiva chocken stor, och alla var övertygade om att många måste ha dött.

Men piloten klarade sig helt utan skador. Några personer på marken skadades, ingen riktigt allvarligt, och fem chockades. Planet landade på en av de få folktomma plättar som fanns. Hade det hamnat på den fullpackade Västerbron hade det blivit katastrof.

Haveriutredningen visade att anledningen till olyckan var en obalans i styrsystemet. Pilotens skarpa svängar fick den så kallade rollautotrimmen att kopplas ur. När han försökte kompensera med styrspaken överansträngdes styrsystemet. Den typen av problem fanns inte med i förarmanualen, piloten kände därför inte till det, och han friades helt. Jag läste någonstans att piloten var för skicklig: Därför försökte han ingripa, fast det egentligen varit bäst att låta styrsystemet göra sitt.

Susanne var den allvarligast skadade och vårdades på sjukhus några veckor för sina brännskador. Hon trodde aldrig hon skulle komma att flyga mera. Barbro fick aldrig någon vård för sina sårskador, och hennes reaktion kom efteråt. Hon bodde i närheten av ett övningsfält och när dånet av stridsplan hördes fick hon gå ner i källaren och dammsuga. Marion klarade sig undan med svedda armhår men är numera flygrädd och blir illa till mods av trängsel.