På 1920-talet rådde stor bostadsbrist i Stockholm. John Hedström, rektor vid Östermalms läroverk och högerman, föreslog en möjlighet att betala kontantinsatsen för bostad med eget arbete. Egnahemsområdena riktade sig till människor som hade fast anställning, men låg lön. Husägaren betalade tio procent av kostnaden genom att bygga huset själv, och så lånade staden ut resten.

Våren 1927 satte de allra första självbyggarna spaden i marken i Olovslund och Stockholms Stads Småstugebyrå (Småa) föddes, som en avdelning inom Stockholms stads fastighetskontor. Resten är stockholmshistoria.

Vid tioårsjubileet 1937 var man nöjd med att vid urvalet till det första området ha tagit mer hänsyn till personliga kvalifikationer än till ekonomiska: “Att detta var var lyckligt visas bäst av att staden icke i något fall behövt träda emellan för att färdigställa stugan och att under hela tioårsperioden endast två av 1927 års småstugor sålts exekutivt – trots svår ekonomisk kristid.”

Ovan: Husen på Finska gatan i Enskede 1931.
(Bild: Sthlms stads fastighetskontor Småstugebyrån, (PD) via Wikipedia)

Kortfilmen Litet bo jag sätta vill av Svensk Filmindustri 1939 finns på Stockholmskällan och skildrar “nybyggarromantik i våra dagar”. Sammanfattning:

I Åkeshovs idylliska trädgårdar hänger husmor tvätt i solen. Man besöker ett småstugeområde i Enskede, Tallkrogens och Ängbys radhusområden samt radhusbyggande i Eneby vid Bromma. Välklädda spekulanter kollar i skogen den blivande byggplatsen, sen går man till kontoret på Tegelbacken, där både herrn och frun skriver under avtalet (med läskpapper) och lämnar över 300 stora hundrakronorssedlar för lagfart och tomträttsavgäld. Och så kryssar de över sin tomt på tomtkartan. Sen börjar hela familjen gräva för grunden: 7-800 kärror kan det bli.

Sågverket i Vad, en knapp mil från Fagersta, var den största leverantören av de färdiga byggelementen. Där pusslar man in fönstret i en liggande vägg, strör över kutterspån som isolering och spikar på bräder. Klart! Ett 50-tal block blir det för en småstuga, och 2,5 dagar räknar man med för att få stugan under tak. Filmen avslutas stilenligt:
Arbetsamhet, förnöjsamhet och trivsel är småstugeområdets atmosfär.

I småstugan fick man dubbelt så stora utrymmen som i en lika billig lägenhet inne i stan. Och i stugan hade man rymliga kök och rum istället för kok-, sov- och matvrå.

Det fanns ett begränsat antal typhus att välja mellan. På Stockholmskällan finns broschyrer från Småstugebyråns (Småas) byggeri under trettiotalet. Avsändaren fanns först i Stadshuset (Tel: Namnarop “Stadshuset”), efter 1 april 1936 på Herkulesgatan 24 (Tel: Namnanrop “Småstugebyrån”). Därefter var adressen Vasagatan 4 (Tel: “Stadens Trädgårdsstäder”). (Man hade alltså namnanrop istället för telefonnummer.)

Länkarna nedan går till årsbroschyrer, med information, bilder och planritningar.

1933 byggdes 400 stugor: 100 i Olovslund, Åkeshov och Ängby i Bromma, 300 i Enskede, Svedmyra och Skarpnäck i Enskede församling.

Hustyperna II, III, IV och V hade 2-4 rok. Alla hus hade ledningar för gas, vatten, avlopp, elektricitet och centralvärme. I källaren fanns kombinerad tvätt- och badstuga med gaseldad vattenvärmare av koppar. Där (eller i bottenvåningen) fanns även ett WC. På bottenvåningen kunde man bygga till ett blomsterrum, i en del hustyper genom inglasning av den öppna farstukvisten.

I köket fanns gasspis och diskbänk, bakom vilka väggen var klädd med kakel eller glas. Varmvattensinstallation ingick inte i det ordinarie programmet. I hus med övervåning fanns golv och rörledningar på plats, men man kunde avvakta med inredningen – eller utöka lånet för att täcka den ytterligare materialkostnaden.

1935 byggde man i Ängby trädgårdsstad i Bromma samt Tallkrogens trädgårdsstad i Enskede och 1936 bebyggdes Norra Ängby och Tallkrogen, Svedmyra.

Nytt för 1936 var att lånen skulle återbetalas med 1/30 per år. På så sätt beräknades årsavgifterna sjunka år för år.

1937 byggde man främst i Norra Ängby och Tallkrogen.

Det fanns nu två alternativ för återbetalning av lånet: fast årlig avgift i 30 år eller 1/30 per år. Barnrika familjer med 3 eller flera barn under 16 år kunde få familjebidrag med upp till 30 à 50% av bostadsomkostnaderna, och från och med 1937 gällde detta även ägare av nyuppförd småstuga.

1938 summerades småstugeverksamheten, som pågått i tio år:

Den nödvändiga insatsen kan göras i form av eget arbete. Staden sköter entreprenader och tillhandahåller allt material, som standardiseras för att kunna hanteras av ovana händer. Stadens instruktörer lämnar råd och anvisningar, och dess entreprenörer sköter exempelvis rörläggningar och el, som inte får göras av byggaren själv.

Stugorna är moderna, med ledningar dragna för gas, vatten och avlopp, elektriskt ljus och centralvärme. Tomterna är kring 500 kvm och upplåts med tomträtt, som i stort sett är jämförbar med äganderätt – fastigheten kan både säljas och intecknas. Upplåtelsetiden är första gången 60 år och kan sen förnyas.

Den största hustypen, med möjlighet till ett tredje sovrum, fick endast byggas av sådana barnrika familjer som var berättigade till statligt familjebidrag

1939 fanns tomterna huvudsakligen inom trädgårdsstäderna Tallkrogen och Skarpnäck i Enskede, Hökmossen i Brännkyrka samt Eneby i Bromma.

Det året tillkom hustyp IX, ett enplanshus med möjlighet till tre sovrum. Även den var avsedd för barnrika familjer med statligt familjebidrag.

Skarpnäckområdet vid Skogskyrkogården, mellan Skarpnäcksvägen och Tyresövägen, fick de passande kvartersnamnen Sparsamheten, Fliten, Ärligheten, Ordningen – och så Pungpinan. Vägarna i området heter fortfarande Trohetsvägen, Flitgränd, Trevna gränd, Arbetsvägen – och Pungpinevägen.

De årliga utgifterna för en småstuga bestod av tomträttsavgäld samt skatt-, sotnings-, renhållnings- och vattenavgifter, totalt ca 350 kronor för de minsta stugorna, 450 för de största. Till det kom ränta och amortering på byggnadslånet, som alltså kunde återbetalas antingen med en fast årsavgift under hela lånetiden (30 år) eller med en 1/30 per år.

Mindre bemedlade, barnrika familjer med 3 eller flera barn under 16 år kunde få befrielse från tomträttsavgäld samt statligt familjebidrag i form av statliga lån med avsevärda nedsättningar på räntor o amorteringar. För att undvika spekulation fick ingen bygga egnahem mer än en gång, och man fick heller inte tjäna för mycket. En regissör som ville flytta till Enskede blev inte godkänd: Hans årsinkomst på 9 000 kronor var för hög.

I september 1931 restes på Enskedefältet Stockholms tusende småstuga. På bilden från SvD reser husets ägare med hjälp av några arbetare upp en av ytterväggarna. Till vänster syns trappställningen, som skall hjälpa “stadsfullmäktiges åldrade ordförande” att nå upp för att spika fast en minnestavla på husväggen.

Hustyperna skiftade något under åren, men III o V byggdes alla åren 1933-39. Så här beskrevs de i broschyrerna:
(Övervåningens planlösning är inte medtagen här.)

Stugtyp V var minst och billigast. Den fick plats även på de minsta tomterna, och utan gavelfönster kunde gaveln placeras i tomtgränsen utan störande insyn. 1935 var byggkostnaden vid standardutförande 9 500 kr, beräknade årsomkostnader ca 760 kr, inklusive utgifter för ränta och amortering, tomträttsavgäld, skatt, försäkring, sotning, renhållning och vatten, men inte värme. Värmekostnaden beräknades till ca 75 kr pr år.

Egnahemsrörelsen hade uppstått redan i slutet av 1800-talet. Liberaler och konservativa såg egnahemmen som ett sätt att minska risken för kommunism och socialism och motverka emigrationen till USA. I början var tanken att de nya husen skulle ligga i anslutning till ett småjordbruk, men sedan spred sig rörelsen även till städerna.

På 1920-talet expanderade den kraftigt, och socialdemokraterna införlivade den med folkhemsideologin.