I slutet av 1600-talet började Sverige importera kaffe och de första kaffehusen öppnades i Stockholm i början av 1700-talet. På 1800-talet blev kaféerna allt populärare. Där serverades även alkohol (öl, vin och sprit var mycket billigare än kaffe). På 1880-talet fanns mer än 800 kaféer i Stockholm som serverade alkohol – och ett trettiotal där man bara kunde dricka kaffe.

I Nya Stockholm skriver Claes Lundin 1890 om Stockholms många kaféer.

Ett hus är knappt under tak, förrän man slår upp ett kafé i bottenvåningen. De allra flesta av dessa kaféer är ganska anspråkslösa, några har matservering, andra utskänkning av maltdrycker. Ett och annat är en återstod av schweizerierna, som hade utskänkningsrätt av spritdrycker.

Och så fanns där något Lundin kallar “Tysta-Mari-kaféer, något egendomligt för Stockholm”: De är inte stora och säljer inte spritdrycker, men tillhör inte heller småkaféerna med sina kyffen, dåliga utrustning och mer eller mindre cikoriablandade brasilkaffe. Där serveras inte alkohol och det förekommer inte vadslagning och spel. De ägs ofta av kvinnor, och till skillnad från de tidigare kaffehusen är det socialt accepterat för kvinnor – även “af societet” – att besöka dem.

Den ursprungliga Tysta Mari hette egentligen Mamsell Marie Lindström och det var koleraåret 1834 hon öppnade ett kafé i dåvarande Jakobs gränd. Det var en kaffe- och téutskänkning av blygsammaste slag, men högst aktningsvärt för sina varor och för den uppmärksamhet med vilken gästerna behandlades. Innehaverskan utmärkte sig för sitt saktmod och sin tystlåtenhet och kallades därför »Tysta Mari».

Det namnet gick sedan i arv och blev benämningen på själva kafét, och även hennes efterträderskor utmärkte sig för samma tystlåtenhet, saktmod och allvar, liksom för att de alltid sålde goda varor för billigt pris.

Från den lilla bottenlägenheten i Jakobs gränd flyttades utskänkningen en trappa upp i samma hus. 1857 övertogs den av Maris kusin, fru Granberg, och flyttades först till andra sidan gatan och sedan en trappa upp i n:o 6, där Hamburger Börs då fanns på nedre våningen. Efter tjugutvå år tog fröknarna Dammberg över kaféet och flyttade det till Regeringsgatan n:o 11, och senare vidare till n:o 24.

Allt fortsatte att gå mycket ordentligt till, utan buller och slams, utan cigarrök och utan drickspengar. Uppassningen bestod fortfarande av unga, tysta och uppmärksamma fruntimmer i “tarvlig, men snygg dräkt”. Gästerna var lika tysta och ordentliga. “Man går icke dit för att leva vanligt kaféliv, utan för att intaga sin kaffefrukost eller sitt aftonté och läsa tidningarna.”

En del av Tysta Maris gäster var endast sommarkunder. Husfadern som måste vistas i staden när familjen bodde på landet intog gärna sin kaffefrukost på detta hedersamma och billiga ställe.

När Lundin skrev “Nya Stockholm” levde fortfarande Mamsell Marie Lindström, som han beskriver som en högst älskvärd gammal dam, som “oaktadt sina par och åttio år har en rask femtioårings utseende och är i full besittning af alla sina själsförmögenheter. Med sitt fina, milda väsen erinrar hon ännu om den unga kvinna som för ett halft århundrade sedan väckt så aktningsfull uppmärksamhet.”

Och “Tysta Mari” har fortsatt att överleva den gamla damen – om än i olika former. 1934 var det 100-årsjubileum:

I en notis meddelas att Tysta Mari den 1 oktober skulle flytta till Kronprinsens stall, där fem rum en trappa upp disponerades av restaurangen, som fick öl- och vinrättigheter. I den del av byggnaden som vetter åt Kungsholmen skulle Konsum öppna en kaffestuga.

1934 var kaféet alltså tillbaka vid samma plats där det låg från början, men nu med adress Tegelbacken.

Liksom Tennstopet kom Tysta Mari att bli en mötesplats för journalister från de redaktioner som tidigare låg i de omgivande Klarakvarteren.

Kaféet stängdes 1954 men i Östermalms saluhall finns sedan 1974 ett nytt kafé och restaurang med namnet Tysta Mari.

Tysta Mari har även lämnat spår i namnet till gångvägen Tysta Marigången mellan Klara västra kyrkogata och Tegelbacken.

Dessutom fanns under många år en spalt i Dagens Nyheter under namnet Tysta Mari. Spalten publicerade diverse skvaller om kända personer, vilket kanske inte låter riktigt som Tysta Mari.

Och 2010 lanserades DN-vinjetten Tysta Mari 2.0: nu “kulturell omvärldsbevakare i den digitala ringdansen”.

Ett annat av de kaféer Lundin nämner i Nya Stockholm var Lagerlunden. Även det namnet finns kvar än idag – om än i lite annan form: idag är det en av Café Operas barer som heter så.

På Lundins tid var Lagerlunden Operakaféts sommarlokal, och det var dit man gick under den vackra årstiden. Den låg på Operahusets terrasser ned mot Karl XII:s torg, och nedanför fanns en liten, väl underhållen och med bildstoder smyckad park. Där kunde man tro sig långt från stockholmsbullret, ehuru man var mitt inne i det och blott ett par steg från Kungsträdgården.

Där var stockholmarna för sig själva. Främlingar kom dit endast undantagsvis, de gick hellre till musikkaféerna. Man var genom endast ett spjälstaket skild från Jakobstorg och likväl “en famille”.

Där drack man kaffe med »avec», punsch och toddy (mest punsch). Dock kunde man senare på aftonen se en och annan sejdel öl. De flesta kom dit först sent på aftonen, kanske efter en ganska mödosam dag. Här i »lunden» samlades de som icke haft tid att fara ut till landet på eftermiddagen.

Det hände att det glada laget fortsatte till långt in på natten. När det börjar kännas svalt bar uppassarna fram kaféfiltarna och gasen tändes i de stora kandelabrarna. Lundin avslutar:

Och så är klockan tolv utan att man vet av det. Ut med belysningen, in med filtarne, ut med gästerne.
Grinden slås igen.

Bilden ovan publicerades i tidskriften Kasper nr 36 1914. Bildtext:

Fördömd otur jag haft i år. Först förlorade jag femtontusen på aktier och sedan slog min fästmö upp förlofningen.

Hur stor var nettoförlusten på henne då?