Ovanför huvudingången på gården till Wollmar Yxkullsgatan 27B kan man fortfarande i guldbokstäver läsa: ”Stockholms stads barnbördshus”. Idag ligger här Mariamottagningarna, men när huset 1907 var nytt fanns här Sveriges största förlossningsanstalt. Innan det lades ner i september 1969 hade en kvarts miljon stockholmare fötts där.

Södra BB kom till som ett provisoriskt barnbördshus i mitten av 1800-talet. Stockholms dittills enda barnbördshus, Allmänna BB, hade stora problem med sjukdomar, framför allt barnsängsfeber. Av då okända skäl var risken för den fruktade febern betydligt större på sjukhus än vid hemförlossningar.

Åren 1820 – 1841 var dödligheten i genomsnitt 4,4 procent på Allmänna barnbördshuset, att jämföra med hemförlossningarnas 0,51 procent. Bara de som inte hade möjlighet att ta hem en privat barnmorska födde på barnbördshusen, där vården var kostnadsfri och man kunde föda sitt barn anonymt och vid behov lämna bort det.

Vid 1800-talets mitt var situationen akut och för att få bukt med smittan måste Allmänna BB upprepade gånger stänga. För att kvinnorna ändå skulle ha någonstans att föda öppnades ett provisoriskt barnbördshus på Södermalm, som snart blev permanent. Behovet av förlossningsplatser var så stort att man behöll båda barnbördshusen. Provisoriet flyttade 1871 till en byggnad tillhörig Maria sjukhus och fick 1881 namnet Södra barnbördshuset, “Södra BB”. 1907 flyttade man till det närbelägna nya huset.

Kring år 1881 infördes regler om handhygien på Sveriges barnbördshus – och andelen döda i barnsängsfeber minskade från över fem procent år 1861 till sju promille år 1900.

Egentligen hade man kunnat inse sambandet tidigare. Men när läkaren Ignaz Semmelweis år 1847 började uppmana sina kolleger i Wien att tvätta händerna ofta blev de så rasande att han till sist måste lämna sjukhuset i Wien och återvända till sitt hemland Ungern. Sin metod tog han med sig.

Knappt någon annan akut sjukdom var lika skrämmande som barnsängsfeber. Helt friska kvinnor kunde insjukna bara några timmar efter en lyckad förlossning, och symptomen var fruktansvärda: häftiga feberattacker, delirium, våldsamma kräkningar, variga sår och slutligen en intensiv lukt av förruttnelse. Diagnosen ställdes ofta först efter obduktion.

Vad var orsaken? Åtstramande snörliv? Luftburen smitta?
Eller – var det läkarna själva som spred sjukdomen – det dr Alexander Gordon redan i slutet av 1700-talet kallade “den ödesdigra hemligheten”? Men den teorin mötte motstånd och glömdes bort.

En ny ledtråd kom när ett av världens då modernaste sjukhus, Allgemeines Krankenhaus i Wien, i slutet av 1700-talet fick en ny chef som begränsade antalet gynekologiska undersökningar av de havande till ett minimum, och beslöt att obduktioner endast skulle göras för att fastställa dödsorsak. Antalet fall av barnsängsfeber minskade snabbt.

Men 1820 kom en ny chef som återgick till de gamla rutinerna, och uppmanade läkarstudenterna att öva sig genom att undersöka lik innan de praktiserade bland födande kvinnor. Och lik blev det gott om: på kort tid sjudubblades dödligheten i barnsängsfeber.

När den unge Ignaz Philipp Semmelweis på 1840-talet kom till Wien för att bli förlossningsläkare tränade även han flitigt på kropparna i bårhuset innan han gick till arbetet med att undersöka och förlösa kvinnorna på kliniken.

Men han noterade med stigande oro att på den av klinikens två avdelningar där patienterna behandlades av läkare och läkarstudenter dog mellan 600 och 800 av 3000, jämfört med ett sextiotal på kliniken där barnmorskor och barnmorskeelever tjänstgjorde.

Och när en av sjukhusets läkare dog i en sjukdom som var mycket lik barnsängsfeber, tog Semmelweis misstankar fastare form. Läkaren hade skurit sig när han obducerade ett lik, och läkarna gick alltid direkt från dissektion till förlossning – utan att tvätta händerna eller byta kläder. Kunde det finnas ett samband?

Semmelweis började kräva att läkarna skulle tvätta händerna i klorlösning innan de förlöste kvinnor. Då sjönk dödligheten på ett år i barnsängsfeber från 12 till 1,5 procent. Men läkarna kände sig förnedrade av att bli utpekade som orsak till dödsfallen och de hatade det myckna handtvättandet.

Semmelweis fick upprättelse först efter sin död, och inte ens han själv visste varför hans metod fungerade – bara att den gjorde det.

Och det borde väl vara gott nog.