En märklig uppfinning gör avtryck av naturen! Daguerreotypen visas upp i Stockholm.

I årskrönikan 1839-40 beskrivs den nya tekniken:

Det är förundransvärt hur solljuset, utan hjälp av människohand, på den metalliska beredda plåten graverat föremålen med sådan noggrannhet att man med förstoringsglas kan läsa affischer och husnummer, belägna på flera hundra alnars avstånd ifrån Daguerreotypen!

Den 7 januari 1839 hade Louis Jacques Daguerre presenterat sin fantastiska uppfinning för franska vetenskapsakademin. Den blev omedelbart en världsnyhet, Daguerre dekorerades i juni med Hederslegionen och fick senare en livspension från franska staten för att i gengäld släppa fritt processens detaljer utan patent.

Redan på hösten 1840 kom en Daguerreotype från Paris till Stockholm. Den togs hit av Hr Müller, som var dekorationsmålare vid Kungliga teatern (nuvarande Operan), och teaterns kostymordonnatör Hr Mannerhjerta. Herrarna använde den sedan för att ta vyer från Kungl Operahuset ut över Strömmen och Norrbro med Slottet i bakgrunden.

Dessa ljusbilder visades för den konstälskande allmänheten på Kungliga Museet i norra slottsflygeln, tillsammans med bilder av Hr Benzelstjerna, som ansågs vara den förste yrkesfotografen i Sverige.

I februari 1841 kunde man i Bergstrahlska huset beundra bland annat en daguerreotyp av Riddarhustorget med Rådstugan och huset mittemot den s. k. »Lyktan», där man med blotta ögat kunde se allehanda burkar och flaskor i det utbyggda fönstret till kryddboden på nedre botten. Tyvärr skämdes den bilden genom att stora lantmarskalksvagnen ett ögonblick stått i vägen för daguerreotypen, och efterlämnat en genomskinlig skuggteckning, som bilden av en spökvagn.

Den 16 april hade Hr Benzelstjerna äran att inför H. K. H. Kronprinsen och dess familj få förevisa sina experiment med Daguerreotypen vid en extraordinär föreställning i Prins Carls palats. Försöken lära utfallit fullkomligt tillfredsställande.

Lars Jesper Benzelstjerna var Daguerreotypist och underlöjtnant, men tog avsked från det militära 1841. På hösten 1839 hade han av sin sponsor greve Gustaf Löwenhielm fått en daguerreotyputrustning och gjort det första bevarade, fotografiporträttet i Sverige.

Redan på hösten 1840 utgav Benzelstierna ett planschverk: “Daguerrotyp-Panorama öfver Stockholm och dess omgifningar”, men det blev bara ett av fyra planerade häfte, eftersom intresset visade sig för litet. I Stockholm blev konkurrensen med lycksökare småningom alltför svår, och Benzelstierna gav sig ut på turnéer i landsorten, för att redan 1845 ge upp fotograferandet. Fram till sin död 1880 försörjde han sig sedan på litograferande och med vaxpoussering (framställning av vaxreliefer).

*Daguerreotyp av Benzelstierna 1840 (Picryl)*

I oktober 1840 skriver signaturen Orvar Odd, alias Oscar Patric Sturzenbecker, i Aftonbladet:

Konsten att daguerreotypera är för övrigt ganska lätt, när man väl lärt sig det. Vem som helst kan göra de skönaste ritningar utan att ha tagit i en blyertspenna. Man går bara ut i naturen med sin häxkonstlåda och slår upp den där man hittat ett pittoreskt landskap. Och för att avbilda människor behöver man inte längre krusa sitt motiv och få personen att sitta modell.

Men signaturen ser även faror med den nya tekniken:

Ni är en vacker flicka, och sitter en vacker dag vid ert fönster med sömmen i hand, då och då kastande en förstulen blick utåt gatan. Bäst som det är lyfter sig en rullgardin i huset tvärsöver en halv aln från fönsterposten och ett stort rundt cyklopöga sneglar ut. Ni har inte märkt det, förrän ögat åter försvinner och gardinen sänker sig.

Men vet ni vad? Er beundrare har under detta ögonblick helt simpelt tagit ert porträtt, livslevande som ni sitter där med sömmen på knäet och nålen mellan högra tummen och pekfingret.

Se där vartill konsten att daguerreotypera en dag skall hinna!

Han fick onekligen rätt.

Men det kunde också finnas mera näraliggande risker med den nya tekniken: Under rubriken “Ett olyckligt experiment” kan man läsa:

Hr. Benzelstjerna, som givit oss så vackra prov på sin färdighet i Daguerre, ville för att utöka antalet motiv även försöka avbilda människor. Han vidtalade därför den uppburne aktören Georg Dahlqvist, vilken i fem minuter satt framför Daguerre-apparaten i den hårdaste solbelysning, med normalt öppna ögon och utan att »grina».