Den 30 april 1933 skrev sign Svale i SvDs söndagsbilaga om det intensiva byggandet och den hektiska trafiken vid Slussen. Men det fungerar ändå väl, mycket tack vare alla poliskonstaplarna.

Slussen idag är endast skenbart en bubblande häxgryta – i själva verket löper den väldiga trafiken så oklanderligt att man inte haft någon trafikolycka där på ett halvt år.

Och då handlade det ändå om ett provisorium – i väntan på den klöverbladsformade “trafikkarusellen” som 1935 löste alla trafikproblem.
Åtminstone till en bit in på 2000-talet…

Artikeln beskriver målande hur mudderskoporna suger fuktig lera medan pålkranarna flåsar över betongpelare som klubbas ner till hälleberget, och ångmaskinerna bolmar rökplymer mot skyn. En gördel av plank ormar sig kring arbetsplatsen för att hindra insyn.

Samtidigt pågår livet runtomkring som vanligt. På Kornhamnstorg tar fru Karlsson från Långtarmens båtsmanstorp av sig halvvantarna och kavlar ihop tältduken när det är dags att stänga blomsterståndet för dagen.

Morgon och sen eftermiddag är det rusningstrafik vid Slussen, där Östra och Västra slussbron förenats i en fåra och fordonströmmen tyglas av konstapel Nilsson i det tankgrå trafiktornet, som vid behov slår på den röda stoppsignalen “säkert som ett brev på posten”. Det gäller dock att inte växla för ofta, ty “att stanna och sätta igång ett fordon är besvärligt och tidsödande”.

Här möts inte bara bebyggarna av Södermalm och de andra malmarna. Folk från landet norr om Roslagstull ska också fram här, liksom människorna från Östsverige, som har ärenden norrut. Det är gott om bilnummer med andra bokstäver än (Stockholms)A här i “Sluss-eländet, som trakten fordom kallades”.

Fotgängare trängs med bilar och cyklar, men de flesta går sin vanliga väg mellan hemmet och arbetet och har lärt sig konsten att ta sig fram här. Överkonstapel Larsson står på en av gatuöarna och kan berätta att sedan den här ordningen började den 1 december 1932, då trafiktornet övertogs från spårvägen, har man inte haft ett enda olycksfall. Trafiken flyter efter beräkning, övervakad av sju konstaplar. Det man har nu är visserligen ett provisorium, men det är klart överlägset den gamla tidens slussförhållanden.

Den “Slusskräck” som förr bet sig fast i motorfolk från landsorten har helt försvunnit nu med rediga trafikanvisningar och bättre utrymme. Fast i cykelkön i karusellens ytterlinje kan det ibland bli lite missförstånd – som en konstapel dock snabbt klarar upp med gester. Bullret gör ju allt tal svårfattligt. När färjan från Finnboda lägger till fylls den östligaste gångbanan av bleka men kraftfulla arbetare, som med unicaboxar vandrar mot Söders höjder eller till förortsbanornas ändstationer i Södermalmstorgs förlängning och vid Katarinavägen.

Vid Enskede- och Örbyvagnarnas hållplats vid Katarinavägen fylls två tunga släpvagnar av passagerare. I hörnet av Katarinavägen och uppfarten till Hornsgatan står en konstapel i ett plåthölje och dirigerar trafiken med uttrycksfulla armrörelser.

Bland spårvagnar, bilar, fotgängare och cyklar hörs även klapprande hästhovar av en fet halvardenner av bryggarsnitt och ett trumpet tvättvagnsök från Österhaninge. Svale (alias Sven Sandstedt) avslutar artikeln:

Så här kommer Slusslivet att vara till slutet av 1935, då omgestaltningen skall vara klar.

Sluss(en)eländet började på 1920-talet när både båt- och biltrafiken ökade, och Slussen var den enda vägen för både fartyg som skulle passera staden i öst-västlig riktning och gatutrafik, inklusive spårvagnar, som var på väg i nord-sydlig. Vid broöppningar kunde fordon få köa i flera timmar. När Hammarbyleden öppnats 1929 tillkom behövde broarna inte öppnas så ofta, men trafikproblemen fanns kvar på grund av den kraftigt ökande biltrafiken.

Diskussionen om hur problemet skulle lösas gick höga. I juli 1925 fick DNs Namn och Nytt in 33 förslag på lösning, och signaturen Expert hade en alldeles egen idé:

Den förnämsta orsaken till Slusseländet torde vara den onödigt stora utsträckning som trafiken mellan Norr och Söder tagit. En Söderbo har ju på Söder allt han behöver, både till livets nödtorft och för sin andliga uppbyggelse, så detta ideliga farande fram och tillbaka över Slussen är till största delen onödigt. Detsamma gäller förstås de norra stadsdelarna. Det behövs alltså restriktioner i trafiken över Slussen.
Inför passtvång mellan Norr och Söder!

Den 15 oktober 1935 invigdes den nya anläggningen av kung Gustaf V. Det var en av Europas första klöverbladskorsningar för innerstadstrafik. Nu kunde bilarna passera mellan Gamla stan och Södermalm, mot Hornsgatan eller förbi Stadsgården mot Nacka, på ett smidigare sätt än tidigare. Dessutom gick det enkelt att anpassa trafiken på klöverbladet när Sverige bytte till högertrafik 1967.

Men efter 70 år var det byggdags igen. Slussen hade under åren fått omfattande skador som lappats och lagats, och på grund av rasrisk stängdes i september 2005 delar av för tung trafik. Projektet “Nya Slussen” beräknas pågå fram till 2025, och i samband med förberedelserna för bygget revs största delen av 1935 års trafikplats under 2016.

Nedan kan man följa Slussenbygget och livet omkring 1931-35, inklusive den högtidliga invigningen med fana och konung: