Strax före jul 1816 försvann en bonddräng mystiskt under en resa till Stockholm, där han skulle sälja varor åt sin husbonde. Man visste att han fått skjuts av tre bonddrängar, och vid Stora Nygatan hade någon sett dem gräla om priset. Efter det hade ingen sett drängen – varken död eller levande – men polismästare Wannqvist var ändå säker på att de tre vännerna hade lurat iväg och rånmördat honom, och grep dem raskt.

I februari 1818 hade fortfarande ingen kropp hittats, och den unge stridbare litteratören Carl Gustaf Walberg polisanmälde polismästare Wannqvist för olaga arrestering och våld mot oskyldiga.

Anmälan trycktes även som en 23-sidig skrift med titeln:

Polisen utan slöja – eller Angifwelse hos riksens höglofl. ständers justitieombudsman, emot herr underståthållaren och riddaren Wannqvist

Att med tortyr och hot pressa fram erkännanden hade varit förbjudet i Sverige ända sedan Gustav III:s tid och det upprörande avslöjandet startade en häftig debatt om Stockholmspolisens vandel. Många köpte – och ännu fler läste – anklagelseskriften, och när polismästaren inte svarade började man på krogar och kaféer undra om polismakten försökte tiga ihjäl saken.

Den 24 mars skrev slutligen Wannqvist i Dagligt Allehanda kortfattat att han straffat Bäckström och Westerdahl “på vanligt militäriskt vis” och att de fått en ”välförtjänt aga för deras kittsliga och pojkaktiga förhållande”.

I skriften berättar de tre drängarna Joh. Er. Thelin, Joh. Fr. Bäckström och Carl Gustaf Westerdahl vad de varit med om.

Westerdahl (som skjutsat drängen) hade på självaste juldagen förts till Kungl Poliskammaren för rannsakning. Den första frågan han fick var inte om han var skyldig, utan vart han efter mordet fört kroppen. När han nekade till anklagelsen fördes han ner till en fönsterlös skrubb i rådstuguhäktet, för liten att kunna ligga ned i. Där vistades han i total ensamhet ända fram till nyårsaftonen.

Thelin och Bäckström (som följt med på skjutsen) häktades tredjedag jul.

Det första förhöret i Poliskammaren var enda gången alla tre hördes tillsammans. Alla nekade till anklagelserna, varpå polismästare Wannqvist sa att om de inte erkände skulle de få stryk varje dag och “sitta i häkte så länge tallen är grön“. Förhören med Thelin och Westerdahl fortsatte sedan i poliskammaren medan Bäckström fördes direkt ned i Rådstuguhäktet för att få 25 piskrapp i “bänken” ( där den slagne låstes fast under pryglet).

För att göra plågan värre fick han 5 – 10 slag i taget och släpptes sedan loss för att erkänna. När han inte gjorde det låstes han fast för en ny omgång. Så fortsatte det, och man slog med en s k tjurpes (“tjurpenis” av oberett och torkat oxläder). När de 25 rappen inte gav önskat resultat beordrade Wannqvist ytterligare 25, för: “Ni har slagit honom så att han icke känt det”.

Westerdahl blev också pryglad på samma sätt, medan Thelin kom undan med bara hot om stryk.

Alla tre satt fängslade i tre veckor och förhördes var för sig. Man försökte få dem att ta på sig mordet genom att falskeligen påstå att det övriga redan erkänt, samt att man hittat den saknade bonden död i sjön, “med håret fastfruset vid isen” – därför lönade det sig inte att neka till brottet. Under de tre veckorna fick de inte ha kontakt med någon, och man tog ifrån Bäckström en ren skjorta som hans fattiga mor skickat. Men ingen erkände.

Därefter trädde två unga herrar fram och vittnade om att de sett den försvunne skiljas från Westerdahl och Bäckström, och följa med en annan man upp mot stan.

Men trots deras friande vittnesmål kvarhölls de tre ytterligare två veckor, dock utan att flera förhör hölls. “Sedan släpptes vi utan förklaring.”

Skriften innehåller även ett intyg från Thelins husbonde, ålderman Nordlund, att hans dräng varit frisk och sund vid arresteringen, men sängliggande i fem veckor efter frisläppandet. Samt att husbondens två barn blev så smittade av den “arrest-sjuka” Thelin medförde hem att “hoppet om deras “wederfående” (återhämtning) var förlorat”.

Avslutningsvis lägger Walbergs fram ett antal förslag om hur polisens rutiner borde förändras och deras rutiner och protokoll standardiseras. Exempelvis borde alltid frågan ställas om den tilltalade hade något att klaga över i sin behandling.

Så skulle polismakten kunna återföras till sitt egentliga ändamål: bibehållande av allmän ordning, utan våld mot allmän säkerhet.

Så gick det sen

Carl Gustaf Walberg dömdes till böter och avbön för brott mot tryckfrihetslagen. Han var tidigare mest känd för sina romaner, som räknades till tidens “usla litteratur” och skildrade “den sämre världen” som han kände väl genom sitt “oordentliga liv”. Han skrev om krogar, jungfruhus och bindmössebaler, liksom om prostitution och fosterfördrivning, och hans realistiska romaner har senare haft stor kulturhistorisk betydelse. Nu förbjöds han anklagelseskrifter, han råkade alltmera i armod och förfall, och dog 1821, endast 33 år gammal.

Polismästaren Olof Wannqvist verkar inte ha tagit någon skada av händelsen. Han adlades till “af Wannquist” 11 maj 1818, alltså samma år som JO-anmälan gjordes.

Då hade han varit polismästare i Stockholm sedan 7 september 1802 och erhållit namn, heder och värdighet av underståthållare i april 1813. Han fortsatte att vara polismästare i många år till.

I “Gamla Stockholm” från 1882 skriver August Strindberg och hans medförfattare Claes Lundin om Wannqvist:

Han hade således i trettiotvå år verkat som polischef, och dessutom flera år förut skött registratorstjänsten i poliskammaren. Vår tid skulle otvivelaktigt icke gilla denne polismästares alla åtgärder, enär några av dem voro ganska egenmäktiga, men “store Olle” (senare “gamle Olle”) levde och regerade under helt andra förhållanden än nu. I sitt enskilda liv skildras han som en synnerligt älskvärd person.

Det är också känt att Wannqvist ömmade för barn som levde under otrygga förhållanden. Som polismästare gjorde han sig både fruktad och älskad, och madamerna på Rödbotorget beundrade “gamle Olle” lika mycket som huvudstadens oroliga element darrade för den stränge.

---

FAKTARUTA

Den svenska Justitieombudsmannen instiftades i 1809 års regeringsform, som en ombudsman för riksdagen på samma sätt som justitiekanslern då redan i närmare 100 år varit regeringens ombudsman. Genom JO skulle riksdagen ha kontroll över landets offentliga myndigheters verksamheter.

Justitieombudsmannen gav upphov till det allmänna begreppet “ombudsman”, som i dag används i olika språk och länder världen över.

Bilden visar Lars Augustin Mannerheim, den förste justitieombudsmannen (1809–1823).

Tortyrens historia i Sverige:
Sen 1400-talet hade man använt tortyr för att tvinga fram bekännelser av brottslingar och häxor. Kyrkan ansåg att man måste hjälpa syndaren att bekänna så att han inte riskerade sin frälsning – vilket var det viktigaste här i livet.

Men 1772 utfärdade Gustav III en förordning som fastslog att tortyren skulle avskaffas och alla ”pinliga rum”, som »Tjuvkällaren« i Rådhuset och »Rosenkammaren« i Smedjegården », ofördröjligen måste igenfyllas« och tortyrredskapen förstöras.