Av gamla vykort kan man lära sig mycket. Det första man lägger märke till är att all text klämdes in på samma sida som bilden, medan baksidan förblev tom, förutom adressen. Det kunde bli som på vykortet med Katarinahissen från 1903 nedan. (Observera den käcka hälsningen: ”Tjenis! Jag kommer på tisdag med båten…”)

Ända till maj 1905 var man faktiskt tvungen att göra så, för både Världspostföreningen och svenska Postverket hade bestämt att ingenting fick stå på samma sida som adressen. Då kunde nämligen både sorterare och brevbärare bli förvirrade, så att posten riskerade att hamna fel.

Katarinahissen byggdes 1883 och blev en omedelbar succé. Den var ångdriven fram till 1915, och moderniserades 1933, då hänggondolen under gångbanan kom till.
Nedan: Nedskärning av gamla Katarinahissen juli 1933 och invigning av den nya i november 1935.

Det började med bildlösa brevkort, med meddelandet på ena sidan och mottagarens adress samt Postverkets anteckningar på den andra. De första brevkorten kom i Österrike 1869 som ett billigt sätt att skicka meddelanden. När korten 1872 kom till Sverige gällde dock till en början samma porto som för brev, 12 öre, vilket senare sänktes tills det 1885 var nere i 5 öre, då halva brevportot.

1899 började man i Sverige med korttillverkning i stor skala. Det var inte bara det låga portot som gjorde korten populära. I den nya effektiva tiden (andra delen av 1800-talet) uppskattade man också den enkla hanteringen: Man slapp ju både brevpapper, kuvert och sigill. Dessutom behövde man inte rätta sig efter reglerna för hur brev skulle se ut – ungefär som i nutida SMS var det ett mellanting mellan skrift och tal.

Vykorten – med en stor bild som fyllde upp framsidan – kom till Sverige under 1880-talet, men seden att “vya” fick sitt stora genombrott under Stockholmsutställningen 1897. Och åtminstone fram till 1905 gällde alltså samma regel som för brevkort: en sida fick endast innehålla adress och Postverkets anteckningar. Själva meddelandet fick man klämma in där det fick plats på bildsidan – ibland både i marginalen och på själva bilden, som nedan.

Postens servicenivå var imponerande – och vykortshanteringen mycket lönsam. Eftersom posten delades ut flera gånger om dan(!) kunde korten användas ungefär som sms eller mail: Ville man träffa någon på kvällen skickade man ett kort på morgonen och kunde få svar på eftermiddagen.

På samma sätt som vi idag delar med oss av våra liv i sociala medier, skickade man vykort. Och man sökte kontakt med någon att “byta vykort” med, exempelvis de glada smålandsherrarna i SvD 1908 som helst ville ha svar med foto. Dåtidens Tinder?

Vykortet nedan med Posthuset vid Vasagatan visar servicenivån – det är poststämplat på julaftonen! Tidningarna rapporterade återkommande om hur Postens resultat förbättrades på grund av de moderna vykorten och det sägs att det  påkostade Posthuset som invigdes 1903 finansierades av vykortspengar.

Ibland verkar det till och med som om servicekänslan kunde gå lite överstyr. I augusti 1904 rapporterar SvD att en tidigare posttjänsteman rannsakas vid rådhusrätten för att ha lagt beslag på en mängd vykort, vilket betecknas som: ”grofva tjänstefel, å hvilka straff följer.” 

Emellertid tycks det ofta ha skett av ”obetänksamhet och öfversvallande välvilja mot adressater”. Han hade nämligen personligen levererat vykorten till adressaterna, “oftast schweizeriuppasserskor och cigarrfröknar, som han velat vara artig mot”. (Schweizeri = en sorts kafé med alkoholservering, som invandrade schweiziska konditorer infört i Sverige.)

I början var det vanligt att vykortsbilderna föreställde aktuella händelser: idrottstävlingar, statsbesök, översvämningar, järnvägsolyckor. De korten blev ju snabbt inaktuella, så de trycktes i små upplagor och kunde finnas i  tobaksaffären redan följande dag(!). Först så småningom började dagspressen förmedla nyheter även genom bilder, inte bara i text, och tog då över en del av vykortens roll.

Från 1920-talet svalnade intresset  för vykort: telefonen kom, det blev färre postutdelningar per dag och portot närmade sig det för brev (utom för julkort). Motiven blev mer allmänna, så att de kunde användas under längre tidsperioder. Man visade gärna moderniteter som spårvagnar, ångbåtar och tåg, senare bilar och flygplan.

Ännu senare, på 50- och 60-talen föreställde korten ofta miljöer som nybyggda köpcentrum och förorter. Sånt som senare samlats i böcker med titlar som “Boring Postcards”. Efter rivningsvågen på 70-talet återgick man till välkända, vackra bilder på vykorten.

Nedan ett exempel från tidigt 1900-tal, som borde ha passat som “Boring Postcard”.

Bilder från “En vykortsvandring genom Stockholm 1900-1925” (Tommy Bromé) och “Hälsningar  från kungliga huvudstaden” (Mats Wickman)