Bild: Bostadsbrist, O A Andersson 1898 (CC-BY), Sth Stadsmuseum
Den 19 februari 1907 var invånarna i fastigheten Sofielund i Årsta skog (nuvarande Sjöviksbacken 38) så oroliga för sin sjuka granne att de skrev ett gemensamt brev till Länsstyrelsen. Brevet börjar:
Härmed anmäles av oss unisont ett största elände som inpå själva huvudstadens närmsta område passerar. På Liljeholmen, Årstaskogen N:o 9, finnes ett kråkslott som uthyres till mänsklig beboing av en Hyresvärd vid namn Lindgren. I ett av dess hål bor en Skräddare Zetterlund med sin hustru som sedan förliden höst legat sängliggande sjuk och utan läkarevård.
Anna Maria Nilsson, 53 år, bodde med sin livskamrat, skräddaren Oscar Jonsson Zetterlund, i en eländig bostad, dit mannen inte ville släppa in någon av de hjälpsamma grannarna. Bostaden beskrivs som direkt hälsovådlig av dem som ändå lyckats titta in:
Den består av ett improviserat rum utan innanfönster, med en trasig inrökande kamin i en hörna som enda värmekälla. Där ligger den skelettliknande sjuka kvinnan i de smutsigaste trasor, med ohyra över all gräns. Doktorn bor i ett palats en kvart härifrån men mannen, som själv är sjuklig, har inte kunnat betala “det honorar denne mäktige herre kräver utöver sitt gage”.
Grannarna hade tidigare anmält saken hos vederbörande Fattigvårdsstyrelses representant – men utan det ringaste resultat.
Därför ber man nu Länsstyrelsen att fortast möjligt ingripa.
(Och tillfogar i ett PS:
“Husets Vice Värdinna ”Pella Mora” är den som har mest hand om Familjen, och som hon är en kopiös supare utövar hon en betydande makt i denna usla familj så länge något av värde finns att till fludium användas.”)
Med djupaste Högaktning
Vänner av mänsklig ordning och rättvisa i ovannämnda N:o 9 Årstaskogen
Stockholm, Liljeholmen den 19 Februari 1907.
Länsstyrelsen skickade kronolänsman C. A. Arnheim för att undersöka saken. Han rapporterar:
Till Konungens Befallningshavande [=Länsstyrelsen] i Stockholms län:
Paret Nilsson-Zetterlund har enligt egen uppgift levat tillsammans under de senaste 28 åren och bebor ett mindre rum vid Årstaskog N:o 9 eller Sofielund. Bostadsrummet är beläget i souterrainvåning och synnerligt olämpligt till människoboning: lågt beläget, illa ombonat och utan annan eldstad än en s.k. kaminspis på fötter, varifrån röken ledes genom ett bristfälligt plåtrör strax intill rummets trasiga tapeter upp i taket, vilket synes innebära stor fara för en eldsolycka.
Paret ville inte att Nilsson skulle intas på sjukhus, men hon torde vara i behov av bättre omvårdnad och snar läkarehjälp. Hon föreföll betydligt klen och har omkring två månader legat sjuk i ledgångsreumatism i fötterna. Nu säger hon sig vara något bättre, men lider särskilt av att det emellanåt var så kallt i rummet.
Till sist må anföras, att ifrågavarande hus är i alla avseenden så illa uppfört och inredningen i detsamma så primitiv att det finns grundade farhågor för att huset antingen sammanstörtar eller att eldsolycka ödelägger detsamma.
Då skyndsamhet syntes vara av nöden har jag underrättat vederbörande fattigvårdsstyrelse att omständigheterna påkallade åtgärder.
Liljeholmen i kronolänsmanskontoret den 24 februari 1907.
När Länsstyrelsen (Konungens Befallningshavande som det kallades då) börjar utreda situationen får de följande meddelande från Brännkyrka kommuns fattigvårdsstyrelse:
Till Konungens Befallningshavande i Stockholms län:
I anledning av Herr Landssekreterarens telefonmeddelande i dag får jag härmed meddela, att bemälde qvinna i dag intagits å Serafimerlasarettet för vård, samt att fattigvårdsstyrelsen, så snart styrelsen erhöll underrättelse om att qvinnan vore sjuk, omedelbart ombestyrde, att läkare besökte den sjuka.
Liljeholmen i Brännkyrka sockens Kommunalkamrerkontor
den 26 Februari 1907
Hälsovårdsnämnden i Liljeholmens municipalsamhälle bestämde sig för att ta en titt på hela huset. Här är protokollet från deras undersökning, daterat 11 mars 1907.
Huset ligger i en starkt sluttande backe som man grävt ut så att nedre våningen är en s k jordvåning, på tre sidor omgiven av jord. I souterrainvåningen finns förutom parets rum ett nedlagt bageri, på andra våningen tre lägenheter om ett rum och kök samt två enkelrum. Golven ligger minst en fot under markytan, medförande stor fuktighet. På tredje och fjärde våningen finns flera lägenheter på ett rum och kök samt enkelrum.
Huset synes till stor del vara uppfört av gamla bräder och är till-, på- och vidbyggt, så att inga ordnade trappuppgångar finns, utan trapporna är att likna vid gamla förfallna stegar, och det saknas räcken och ledstänger vid trappavsatserna.
Alla rum är i hög grad dragiga, de två nedersta våningarna dessutom mycket fuktiga, och lämnar icke tillräckligt skydd mot vinterkölden. Taken i rummen är på flera ställen så söndriga att fyllningen rinner ner i rummen med risk för att taken instörtar.
De allra flesta rum saknar andra eldstäder än gamla små kaminer på fötter, där röken leds ut genom plåtrör. Det är alltså stor risk för brand. Flera rum saknade helt eldstäder.
När det regnar rinner enligt de boende vatten in i rummen genom taket. Tre eller fyra människor bor i vart och ett av de små rummen som var bemängda av smuts och orenlighet av alla slag.
Marken tillhör Stockholms stad, och husägaren Lindgren har inget kontrakt om arrende eller hyra av marken.
Hälsovårdsnämnen fann lägenheterna olämpliga till människobostäder och i hög grad hälsovådliga, varför allt uthyrande förbjöds. Husets ägare, bagaren C. J. Lindgren (som själv bodde i Segeltorps villastad) fick tre månader på sig att tillse att inga människor längre bebor det.
Tilläggas kan att sedan nämndens förra sammanträdet en minderårig flicka ramlat ner i de usla s k trapporna utan ledstänger.
