På DNs förstasida söndagen den 12 augusti 1923 fanns den stora nyheten att Stockholm före årets slut skulle ha tretusen AUTOMATISKA telefonapparater, där samtalen inte längre kopplades av telefonister, utan man själv fick slå numret till den man ville kontakta.

Automatiseringen började i Vasastan, där redan ett stort antal abonnenter fått en av de “karakteristiska automatiska apparaterna med tio siffror i krets på framsidan” för att vänja sig vid anblicken av dem. De hade också fått en liten tavla med instruktioner om hur man själv kopplar sina samtal.

På de gamla telefonerna lyfte man luren och vevade några varv, och när telefonisten svarade angav man önskat nummer eller namn. Avslutningsvis vevade man igen, för att telefonisten skulle koppla ner samtalet.

Med den nya telefonen skulle man sköta allt själv, och tidningen beskriver utförligt hur man gör för att slå siffror på nummerskivan, för säkerhets skull med en tydlig illustration: “Var och en sin egen telefonist”.

Man lyfter luren, inväntar ton, och sticker sedan ett finger i den runda skivans hål för det önskade telefonnumrets första siffra, drar den så långt det går, lyfter fingret och låter skivan snurra tillbaka till utgångsläget. Upprepa för alla sex siffrorna.

Om mottagarapparaten är ledig hörs sedan en sammanhängande ton. En stötvis återkommande ton markerar att det är upptaget. I sådana fall skall man genast lägga på luren och “inte av gammal vana börja beskärma sig i tratten över hur svårt det är att komma fram, ty det finns ingen telefonist i andra änden som hör vad man säger.”

Tills vidare var det bara Vasastationen som blev automatisk. När någon där ville ringa till en icke-automatiserad stadsdel måste därför det begärda numret inkopplas genom de andra stationernas telefonister. Detta övergångsstadium var så mycket besvärligare som Stockholms telefonanläggningar hade flera olika system, som den automatiska kopplingen nu måste anpassas till. Man räknade med att det skulle att ta tid, men några tiotal tjänstetelefoner med automatisk koppling var redan i bruk och fungerade till belåtenhet.

Tidningen listar sedan fördelar med de nya automatiska telefonerna. För den som ringde korta och hastigt på varandra följande samtal tog en uppringning framöver bara några sekunder, och samtalet kopplades ögonblickligen ner när mikrotelefonen hängts upp. Särskilt värdefullt var att automatiskt kopplade samtal inte kunde störas genom inkoppling av en tredje abonnent, vilket “inte var obekant vid manuell uppkoppling”. Dessutom kunde ingen lyssna på linjen, vilket “uppges någon gång förekommer när mänskliga öron sitter vid luren intill kopplingstrådarna”.

När automatiseringen småningom nått landsbygden skulle man kunna nå de abonnenterna dygnet runt och veckan igenom, istället för bara före kl 9 eller 7 em på vardagar och stora delar av söndagen. När trafiken är liten lönar det sig ju inte att ha en telefonist. Automatiskt kopplade samtal blir billigare, och de felkopplingar försvinner som beror på att abonnenten uttalar numret otydligt, eller att telefonisten hör (eller kopplar) fel.

Tidningen avslutar uppräkningen av det nya systemets alla fördelar med en from förhoppning:
“Nu kan man bara hoppas att även allmänheten kommer att instämma i de lovord som fackmännen ger autotelefonen.”

Så skulle det inte riktigt bli. När telefonen 1880 först kom till Stockholm blev det snabbt en av de telefontätaste städerna i Europa, men övergången till automatiska växlar gick trögare. Världens första automatiska telefonstation kom redan 1892, men i Stockholm automatiserades alltså den första stationen först 1923 – och även då fanns det motståndare. Borgmästare Lindhagen, som ju var en av de få som redan testat autotelefonen, protesterade själv i riksdagen:

Hur skulle man ens kunna komma ihåg sexsiffriga nummer? Man har inte heller undersökt automattelefonens inverkan på våra hörselorgan.

Han tyckte sig själv ha fått ”någon smärta” i vänster öra av pipandet och tjutandet i rådhusets nya (automatiska) apparat och funderade på att skicka en räkning till Telegrafstyrelsen. De allra sista publika telefonstationerna i Sverige fanns i Arjeplog och automatiserades inte förrän 1972.

Han var inte ensam om att tycka att den nya tekniken var besvärlig. Namn o Nytt skaldar om en annan förvirrad abonnent:

Trafikpolisens bittra klagan

På samma DN-förstasida finns en artikel om trafikkonstaplarnas arbetssituation – med vårdslösa chaufförer, ouppmärksamma kuskar, och stockholmare som inte vill låta sig dirigeras.

Det är konstapel Liljesson som berättar. Han står åtta av dagens timmar i det oroliga hörnet i korsningen mellan Kungs- och Vasagatorna. Dagligen händer det att chaufförer kommer farande med 25-30 km hastighet mellan trottoarkanten och refugen – och måste tvärbromsa så att skriker i hela mekanismen om trafikkonstapel nödgas stoppa dem. Detta medför förstås kollisionsfara, men dessutom menar hr Liljesson, som själv har körkort, att det aldrig kan vara nyttigt för bilen att bli så häftigt bromsad.

Stockholms bilförare håller inte heller ögonen på trafikkonstapeln, utan verkar ofta ta konstapelns stoppsignal som en personlig förolämpning, en viktigpetter som helst borde gå hem och lägga sig. Nästan det allra värsta är när stoppade chaufförer kör vidare utan att invänta konstapelns signal att passagen är klar – eller tvärtom sitter och dåsar obekymrade om konstapelns alla försök att få dem i rörelse.
Ännu värre än chaufförerna är dock kuskarna. Mer än en gång har konstapeln nödgats gå fram och fatta hästen i tygeln för att hejda ekipaget.

Fotgängarna förtjänar ett eget kapitel. Trafikkonstapeln ska ju dirigera även dem, men stockholmaren vill inte låta sig dirigeras, utan menar sig kunna gå hur, var och när han vill. Konstapeln i korsningen Drottninggatan-Fredsgatan ägnade häromdagen tio minuter åt att dirigera fotgängarna. Av ett hundratal hade högst tio rättat sig efter hans signaler, alla övriga nonchalerade honom eller stirrade honom i ansiktet – förvånat eller indignerat.

Man bör komma ihåg att det är krångligare att vara trafikkonstapel i Stockholm än i de stora utlandsmetropolerna, där “högersvängar” i korsningar inte är tillåtna. I Stockholm måste man få högersvänga, på grund av våra ofta alltför trånga gator. Annnars hade det varit det en barnlek att komma tillrätta med förhållandena i hörnet Kungsgatan/Vasagatan.

I detta besvärliga hörn är det värre än någonsin sedan i fjol, eftersom lastbilar inte längre får trafikera Drottninggatan, och då istället söker sig till Vasagatan. Sedan den 1 april har man dessutom fem – vissa timmar sex – spårvagnslinjer att hålla reda på, mot tidigare tre. Speciellt mellan klockan tre och fem på eftermiddagen råder “en riktig högkonjunktur i hörnan” säger hr Liljesson.

Stockholmarnas oro inför den årliga flyttdagen

“Fardagen” kallades sedan gammalt den dag på året då arrenden, anställnings- och hyresavtal upphörde att gälla. Länge var det den 29 september, Mickelmäss, eftersom skörden då var bärgad och förråden fyllda. När detta slutade vara en helgdag flyttades fardagen till den 24 oktober, och i Stockholm konkurrerade den 1 oktober med den 24, åtminstone vad gäller flyttning.

Att alla flyttade samtidigt medförde vissa olägenheter. År 1923 var man dessutom osäker på hur den nya hyreslagen skulle tillämpas.

För att svara på läsarfrågor kring oktoberflytten anlitade DN advokaten fröken Staël von Hollstein, som tidigare varit sekreterare i hyresnämnderna.

FRÅGA: Vad menas med hyresocker?
SVAR: Hyresocker innebär att boendekostnaden påtagligt överstiger gängse hyror på orten. Ockermål kan dock vara vanskliga, så man bör endast anmäla fall där hyran avsevärt och tydligt är högre än vad som brukas. Den som anmäler är den som lidit orätt, men en del fall kan vara av sådan art att allmänna åklagarens beivrar dem.

FRÅGA: Kan man få respit med försenad flytt om det beror på att det är omöjligt att få flytthjälp den 1 oktober (då ju alla flyttar)?
SVAR: Nej, även i den provisoriska hyreslagen ska hela lägenheten vara utrymd kl 12 flyttdagen. Om man inte kunnat få flytthjälp i rätt tid kan det hävdas bero på försumlighet från den flyttandes sida, som inte ordnat det i god tid.

I en del av Stockholms förstäder har uppsagda hyresgäster hotat med att ställa till problem för värdarna genom att avvakta vräkningsdom. Det tar i regel tre veckor att få ut en vräkningsdom, hos länsstyrelsen en hel månad, och detta skulle i första hand drabba dem som då inte kan flytta in. De kan visserligen resa skadeståndskrav, men kan knappast få ut mer än möjligen vad man direkt måst lägga ut för tillfällig bostad, möbelmagasinering etc. Värden kan kräva ersättning av en tredskande hyresgäst och får den säkert – om det finns något att ta av i boet.

FRÅGA: Är det sant att hyresvärden måste ge stockholmsborna företräde framför landsortsbo?
SVAR: Nej, lagen gör naturligtvis ingen sådan åtskillnad, utan hyresvärden hyr ut till vem han vill. Frågan kan ha uppkommit när lägenheter i hus som Stockholms stad byggt för att lindra bostadsbristen hyrs ut. Då tillfrågas hyressökande om mantalsskrivningsort, eftersom stockholmare där naturligt nog ges företräde.

Allmänt och blandat

Söndagsbetraktelse.
En ung flicka var avgudad av sina föräldrar, rik och vacker, och stadens unga män tävlade om hennes gunst. Men hon kunde inte bestämma sig. Trots friarnas böner och föräldrarnas förmaningar svarade hon bara att hon var för ung att gifta sig.

Så en dag dog hennes far och det visade sig att hela deras stora förmögenhet var borta. Nu ångrade hon bittert sitt övermod, och måste framsläpa hela sitt liv ogift.

“Unga flicka, tillbakavisa icke en mans kärlek. Det kan då gå lika illa för dig!”

På sidan 16 finns annonser från en helt annan verklighet. Före 1938 var abort absolut förbjudet i Sverige, fram till 1864 var det belagt med dödsstraff.

Försök till fosterfördrivning gjordes med olika sorters gifter, tunga lyft, åderlåtning samt livmodersköljning, där man sprutade in olika medel. All nödvändig utrustning kunde beställas från olika sjukvårdsaffärer “med diskret avsändare”.