Bild: Årstafruns dagbok, Nordiska museet (CC BY-NC-ND 4.0)

Årstafrun Märta Helena Reenstierna är av eftervärlden mest känd för de dagböcker hon skrev varje dag i nästan femtio år, mellan 1793 och 1839. Hon riktade sig ibland direkt till ”den gunstige läsaren” och verkar ha räknat med att eftervärlden genom böckerna skulle få veta sanningen, bland annat om alla hon var arg på. Och det blev med åren många.

Hon beskrev i målande ordalag inte bara tjänstefolk, utan även vänner och bekanta som fallit i onåd, däribland sin ende bror. Och hon får ju sista ordet, eftersom vi inte har tillgång till de andras dagböcker.

Det var nära att vi inte hade denna heller.

Enligt Årstafruns moderna dagbok, på Facebook(!) har dagböckerna ända fram till våra dagar följt hennes närmaste arvingar, prydligt förvarade i ett schatull. Märta Helenas brorsdotterson, överste J. H. Lemke, hade planer på att publicera ett urval, och hennes brorsons dotterdotter, Lie Wistrand, berättade i Personhistorisk tidskrift 1907 om 1794 års slåtterfest med Bellman som sångare.

Men det skulle ta 100 år innan dagböckerna blev kända utanför den närmaste släkten, och då med hjälp av vännen Bellman.

Någon gång på trettiotalet hittade nämligen den dåvarande innehavaren Lie Wistrand ett faktafel i en tidningsartikel om Bellman. Hon visste ju från dagboken att Bellman en viss dag varit på slåtteröl på Årsta och ingen annanstans.

Hon skrev en insändare om detta och kom i kontakt med forskare på Nordiska museet, vilket småningom ledde till att de fick dagboken i gåva. Arbetslösa arkivarbetare var sedan i flera år sysselsatta med att skriva ut vad som totalt blev 5000 maskinskrivna foliosidor (29 x 40 cm).

Ett urval publicerades 1946–53 som ”Årstadagboken – journaler från åren 1793-1839″. Det var den som Lars Widding på sextiotalet hade som underlag för sina böcker om Årstafrun.

Men de dagböckerna var censurerade. 2010 skrev Kristina Ekero Eriksson ”Årstafruns dolda dagböcker” som bygger på ALLA dagböckerna, inte bara det urval som ”tre kunniga folklivsforskare iklädda kavaj och fluga” gjorde för 70 år sen, där de verkar ha hoppat över sånt som nog ansågs vara moraliskt anstötligt.

Årstafrun var ju mycket öppenhjärtig och formulerade sig gärna drastiskt. Hon kunde exempelvis kalla sina pigor ”liderliga löphoror” som gick på ”horbaler”. Mer om detta nedan.

Tänk vilken tur att ingen under mellantiden ”dö-städat” bland gamla papper!

Märta Helena Reenstierna levde 1753-1841. Tjugoett år gammal kom hon till Årsta Gård, nygift med dubbelt så gamle ryttmästare Christian Henrik von Schnell, som just tagit lån för att kunna köpa gården. Platsen har enligt vissa varit bebyggd sedan 1100-talet, och enligt traditionen ska gården ha ägts av Birger jarl på 1200-talet och sedan av hans barnbarn Hertig Valdemar. När den var som störst sträckte sig ägorna – om än inte sammanhängande – från Hägersten till Älgö och Neglinge i Saltsjöbaden.

När Märta Helena dog hade hon inga överlevande barn och barnbarn. Åtminstone inte officiellt. Sju av hennes åtta barn avled tidigt av olika sjukdomar – ”strypsjuka (difteri), rödsot (dysenteri) och hjärtsprång”. Flera gånger klättrade Märta Helena på en stege ner till sina barn i familjegraven under kyrkgolvet och beskrev efteråt i dagboken kistornas gradvisa sönderfall.

En son, Hans Abraham, levde till vuxen ålder. Han blev en riktig slarver som varit nära döden flera gånger innan han på väg hem från ett besök på krogen Grönbrink gick ner sig på isen 32 år gammal. Märta Helena hade då varit änka i ett år.

Hans Abraham hade orsakat många bekymmer genom åren. Efter diverse skandaler hade han tvingats ta avsked som officer. Hemma på gården kunde han göra sig nyttig, men han var opålitlig, söp och stal och skuldsatte sig. I 30 år betalade Märta Helena av på hans stora skulder, även efter det att både han och hans far var döda. I boken ser man moderns ständiga oro över det enda överlevande barnet och hennes förtvivlade försök att i alla lägen försöka skydda honom.

Kanske var hans på olika sätt slarviga liv åtminstone delvis en trotsig reaktion på överbeskyddande föräldrar? Mot slutet hade han olika krämpor, han var glömsk och hans sätt förändrades så att han blev aggressiv, speciellt mot sin mor. I ”Årstafruns dolda dagböcker” funderar författaren om det kunde bero på alkoholism. Eller kanske syfilis? Smittokällor saknades inte och syfilis var inte ovanligt vid den här tiden. Det drabbade både hög och låg och man hade inget botemedel – även om man försökte med kvicksilver.

Vid den här tiden hade patienterna faktiskt ofta väsentligt större chans att överleva om de inte behandlades alls. Det inser man om man vet hur läkarna försökte bota allvarligt sjuka: med kräkmedel och lavemang samt laxerande och urindrivande medel.

”Spansk fluga” var en pulvriserad insekt som fästes på huden och frätte sönder den så att en varfylld blåsa bildades. När den tömdes skulle sjukdomen försvinna. Hoppades man. Mycket ofta användes olika metoder för att tappa blod, även i förebyggande syfte, alltså för att undvika att man blev sjuk.

De sista fyrtio åren levde Märta Helena alltså ensam på Årsta, bitter över att alla gått förlorade för henne. I dagboken kunde hon skriva sådant som ”Vad jag ägt och förlorat! Allt.” och ”Allt tycks mig nu för tiden vara tungt och intet kan som förr glädja eller roa mig.” Då var hon drygt 80 år gammal och nästan blind. Som man ser på bilden ovan var den sista anteckningen nästan oläslig, och till slut tvingades hon ge upp dagboksskrivandet. Hon kunde inte heller som tidigare roa sig med att läsa om och minnas svunna tider.

Men det hade inte behövt vara så. För Märta Helena hade faktiskt ett barnbarn, pojken Abraham Johan, som Hans Abraham 1799 fått tillsammans med en av huspigorna. Det var ingen som förnekade att det var Hans Abraham som var far till pojken, men familjen – med Märta Helena i spetsen – gjorde allt för att hålla honom ifrån sig.

Pigornas enligt Tjänstehjonsstadgan föreskrivna kyskhet gav inte Märta Helena mycket för, och när hon tidigare överraskat sonen i intima situationer med olika pigor hade hon strängt förmanat pigorna och ibland avskedat dem. Om hon förmanat även sonen framgår inte av dagböckerna. Ändå visste hon att han i stan hade umgåtts med vad hon kallar ”kvinnor av det yppersta slaget”.

Vi kan inte veta om modern till Hans Abrahams (såvitt vi vet) ende son, den tio år äldre huspigan Christina Lindberg, var trakterad av hans intresse eller bara hjälplöst utlämnad till sonen i huset, men Årstafrun hade sin åsikt klar: Hon kallade henne folkilskna människan, tjuvkona, surbent, tjocklunsig, förhatelig, argsint och liderlig. Ryttmästaren betalade fyra riksdaler om året för sin sonson, men varje gång modern skulle hämta pengarna exploderade Årstafrun av ilska: 

Den högst infama skökan Stina kom hit och fick penningar samt kläder. Hela min blodmassa kommer i de sorgeligaste häftigaste skakningar då jag får se denna detestabla varelse.

Ännu ilsknare blev hon när pigan ibland ”ändock mer begärt”. (Än fyra riksdaler årligen, alltså.)

När pojken var 12 år gifte hans mor sig med Erik Lundqvist. Årstafrun berättar det inte, men enligt domstolsprotokoll träffades 1812 en ”vänlig förening” mellan pojkens far och styvfar om ”uppfostringshjälp”, antagligen för att sonen då var gammal nog att lära sig ett yrke.

Enligt Stockholmskällan levde Abraham Johan Lundqvist en stor del av sitt liv som vagnmakargesäll i trakten kring Hötorget. 42 år gammal gifte han sig med åtta år yngre Sara Catharina Sundin, men några barn fick han aldrig.

Han levde sina sista år som hjulmakaregesäll vid artilleriregementet på Ladugårdslandet (nuv. Östermalm) och dog 50 år gammal av lunginflammation. Dödsboet hade tillgångar på 70 riksdaler banko och skulder på 82 riksdaler banko. Han var alltså utfattig.

Tänk om hans farmor hade intresserat sig för sin sonson, kanske tagit honom till sig och sluppit sitta ensam i sitt stora hus. Om han haft bättre förutsättningar att gifta sig tidigare hade han kunnat skaffa barn, så att Märta Helena kunnat omge sig av barnbarn och lämna bröstarvingar efter sig?

Men den tanken slog nog aldrig Märta Helena. Så gjorde man inte på den tiden. Sorgligt nog.