Den 19 juni 1865 rapporterade tidningarna om en märklig händelse:
Den som i går afton kl. omkring klockan 9 passerade över Slussen mot Järnvågen mötte en människomassa på flera tusen personer, som under väldiga skrik och hurrarop rusade utför Stora Glasbruksgatan med en stor röd flagga. Någon ropade: “Ryssen kommer!” och ett par högre militärpersoner i området lär ha blivit så rädda att de gömt sig i källare och på vind. Framför basarbyggnaden vid Carl Johans torg stoppades folkmassan av en större polisstyrka förstärkt av en militärpatrull.

Vad hade hänt?

En man vid namn A.B. Zandahl hade i flera tidningar annonserat om att han med hjälp av sin uppfinning undervattenskanonen söndagen den 18 juni skulle spränga sönder en bepansrad båt lastad med 1000 centner sten.

En mängd betalande (eller “plankande”) åskådare samlades för att få se experimentet. När efter en timme inget hänt rodde några personer ut till båten och drog upp den på land. När folkhopen såg att båten bara innehöll ett skottkärrelass med sten och dessutom inte hade den utlovade pansarbeklädnaden blev man ännu mera uppretad.

Några sa att herr Zandahl hade gått hem till Södermalmstorg 8 och föreslog att man skulle ta dit båten. Under ett förfärligt skrikande och hurrande släpade man sedan båten över Pilgatan, Tjärhovsgatan och Stadsträdgårdsgatan. Polisen i Katarina rekvirerade en hop stadssoldater för att stoppa framfarten, men lyckades inte hejda massan förrän vid Järnvågen, där båten kastades ner av stadsmilitären medan gardespatrullen hindrade folket att gå dit ner.

Efter en stund – och några sista hurrarop – skingrades folkhopen, och var och en gick hem till sitt, muttrande något om “skojare.”

En av dem som läste artiklarna var författaren Frans Hodell, som just sökte ytterligare något “skojabelt” till sitt folklustspel “Andersson, Pettersson och Lundström”. Det blev visan om “Zandahls kanon”, och pjäsen hade redan samma år urpremiär på Södra teatern.

Visan blev oerhört populär och melodin har sedan återkommit i hundratals skillingtryck, tidningar och snapsvisor. Den mest kända är nog “Skånska slott och herresäten”, som Edvard Persson brukade sjunga. Texten är skriven av Hjalmar Gullberg och börjar:

På himmelen vandra sol, stjärnor och måne
och kasta sin fagraste glans över Skåne

I boken “Melodi: Zandahls kanon” följer man vismelodin, som förmodligen från början kom från Tyskland, men blev populär just i Zandahls kanon. Boken tar upp 128(!) sångtexter och historierna bakom dem. Och så berättar man hela historien om både Zandahl och hans uppfinningar.

Några av verserna i visan om flickan från Söder som ville se kanonen:

En ynkelig visa jag önskar att sjunga,
med ande och själ, och med kropp och med tunga,
med hjärta och strupe, med hals och med ton,
om en, som blev tokig i Sandals kanon.
…
Si saken var den, att mitt oppe i ståten
så kom själva Fan och satt sig i båten.
Och folket just därför i land måste ro´n,
sen gåvo de tusan i Sandals kanon.

.

När detta var gjort, börja mängden att hurra,
och sedan så gick det precis som en snurra.
Att bära framåt uti likprocession,
Hin Håle och båten och Sandals kanon.

.

Men flickan hon stannade vid hospitalet,
det var ju naturligt, när allt var så galet.
Och ännu så står hon och tittar från bron,
men slug blir hon aldrig på Sandals kanon.

Här sjunger Olle Adolphson:

I St Eriks årsbok 1987 skriver P A Fogelström om bakgrunden till Zandahls kanon: I mitten av 1850-talet hade förre skolmästaren Anton Zandahl uppfunnit “en i vattnet självgående sprängningsmaskin” som han tänkt sälja till Frankrike och England som var i krig med Ryssland. Men han ändrade sig och erbjöd istället Ryssland maskinen, som sändes i en låda till tsaren, men efter sex år kom tillbaka, utan att Zandahl fått betalt. Han kände sig lurad, och skrev en 27-sidig broschyr, som lär ha utkommit på fyra språk. Svensk titel:

Ryska embetsmäns bedrägliga förfarande
mot en svensk man under sju års tid .
Stockholm i September 1862 . A. B. ZANDAHL ,
Uppfinnare af den första rörliga Skeppssprängningsmaskinen , af Sjuskottsgeväret och af Friktionsgeväret .

Det var för att åtminstone tjäna något som Zandahl planerade uppvisningen på Hammarby sjö, och sålde biljetter till den. Orsaken till fiaskot lär ha varit att han inte kunnat ladda sin apparat eftersom han inte fått ytterligare kredit hos Herr Linds krutförsäljning…

Två månader efter det misslyckade experimentet skrev signaturen Axel i DN följande ögonvittnesskildring.

En Zandahl- (eller skandal-) historia, berättad i brev till Carl:
För att se Zandahls undervattenskanon begav jag mig till Blecktornet och fick tag i en båt med roddare för att komma till experimentfältet. Vid Danvikskrokarna markerade en svensk flagga stället där vidundret (kanonen) förvarades. Jag gick dit – och såg något som liknade en rund snusburk. Det var den som skulle åstadkomma en så kraftig verkan. På en lång stång sattes den ut i vattnet.

“Nu är det tänt! Håll för öronen och akta ögonen!” ropade närstående, och “Nu brinner det!” Och jag hörde verkligen något som liknade ett pistolskott, och överallt på vattnet syntes obrända krutkorn flyta omkring.

Inget mer hände, men när jag muttrande om skandal vände mig om för att gå hördes ett förfärligt skrän, och jag såg att båten dragits upp på land och tömts på sitt innehåll. Några sjömän drog den nu in mot staden.

Vid experimentfältet stod hr Zandahl och förklarade för några få betalande personer den praktiska nyttan av undervattensminor och kanoner, och inbjöd alla till det största och bästa experimentet dagen efter. Idag var nämligen kungen ute på ryska flottan, och det var i främsta rummet han som skulle se vad verkan minorna skulle göra.

När jag kom till Tjärhovsgatan kom en person springande och skrek att det var uppror i staden, så jag tog en liten ångslup från Tegelviken, och framme vid Räntmästartrappan såg jag samma flagga som vid Danvikskrokarna. Dit hade skaran av hurrande personer släpat Zandahls båt. Polisen hade redan fått soldater till hjälp och bringat båten i lugn hamn ned i Järnvågen.

Då gick jag min väg, för att inte hamna i “sinkabysan”.

Omedelbart under brevet till Carl finns ett “Tillkännagivande, infört på begäran av A.B. Zandahl”, som skriver att medan han i måndags förberedde sitt experiment “behagade en otålig folkhop uppdraga båten på land och bortföra den från stranden. Därför kunde sprängningen inte verkställas.

Den kommer istället att ske blott för de herrar som gynnat mig och fått biljetter till den dag som allena för dem och hrr tidningsredaktörer kommer att tillkännagivas, emedan dessa ha medverkat till de dyra kostnaderna.”

Minst en bok blev det också. Anton Granfelt var kyrkvaktmästaren och författare till flera äventyrsböcker. Den första kom 1891 och handlade just om Zandahls kanon.

I en intervju i SvD den 23 juni 1913 berättar Granfelt att han kände det gamla uppfinnaroriginalet Zandahl, var vän med hans son och visste att uppfinnaren hade haft stöd av Karl XV och korresponderat med John Ericson om sin största uppfinning – en undervattensbåt. Ett geni, fastän han inte lyckades.

Anton Zandahl dog 80 år gammal och medellös på Grubbens försörjningsinrättning. Strax före sin död gav han Granfelt ett skrynkligt papper med några oläsliga krumelurer och viskade: “Min sista uppfinning”.

Till sonen hade han då lämnat ritningarna till sitt livs stora verk undervattensbåten och uppmanat denne att ta dem till John Ericsson i Amerika. Sonen, som var “lik sin fader i allt” gjorde som fadern ville, men har sedan inte hörts av.