Alfred Ander är känd som den siste som avrättades i Sverige, den enda gången man använde den nya giljotinen . Mindre känt är att han påbörjade sin brottsliga bana när han tio år tidigare avslöjades som cykeltjuv av en uppmärksam pantbanksexpedit.

Cyklarna i Stockholm hade registreringsnummer, och när Ander försökte “stampa” på en stulen cykel noterade biträdet att numret var för lågt för att stämma med Anders historia om hur han fått tag i den, och ringde polisen. Med numrets hjälp spårades den rätte ägaren som fick tillbaka sin cykel medan Ander fick två månaders fängelse på Långholmen. Där satt han också de sista två månader före avrättningee i november 1910.

Varubelånings Aktiebolaget på Storgatan 8 är Stockholms äldsta pantbank, grundad 1866 av Johan Alfred Janson, även kallad “Pant-Janne”. Han är förebild för Gubben i romanen “Gubben kommer”, skriven 1934 av sonsonen Gösta Gustaf Janson, som jobbat i företaget några år innan han blev författare.

Pant-Janne kom på 1860-talet från Östergötland till Stockholm och öppnade 1866 pantlåneri på Linnégatan, vilket gick så bra att han 1878 kunde köpa huset på Storgatan 8, där firman fortfarande håller till. Den 7:e november 2023 firade man att Pantbanken Östermalm legat på samma adress i 150år. 

Själv bodde han ända till sin död 1941 i en stor våning ovanför pantbanken, som han in i det sista ledde med patriarkalisk järnhand och gamla metoder. Han misstrodde maskiner, så kontoristerna fick sköta bokföringen med bläckpennor och den som föreslog honom att skaffa hiss i huset lär ha flugit nedför trapporna med huvudet före. När han dog vid 96 års ålder var han äldst i Hedvig Eleonora församling.

Det går många historier kring Pant-Janne och hans pantbank. En handlar om tavlan som den antireligiöse panthandlaren 1928 skänkte till Hedvig Eleonora kyrka.

“Jesus och den klentrogne Thomas” uppgavs till en början vara målad av Rubenslärljungen Schut den äldre och värderades till 5000 kronor.

Tidningarna uppmärksammade donationen, och med tiden förbättrades historien till att det var en äkta Rubens, värd minst 100 000. Gösta Gustaf Janson beskrev händelsen, lätt maskerad, i romanen “Stampen”.

1965 skriver DN att Pant-Jannes barnbarn uppskattade värdet till 500 kronor och “ingen väl numera tror att Rubens alls var inblandad, men tavlan hänger ändå kvar på sin plats i kyrkan”. Det gör den fortfarande.

En annan historia handlar om mannen som en julafton lämnade in två dussin fina stärkskjortor i en svinläderväska. Antingen väskan eller skjortorna var märkta med initialerna RW, för DNs grundare Rudolf Wall. Honom kände “Pant-Janne”, som blev misstänksam och sprang till poliskontoret medan expediterna uppehöll lånsökaren. Poliserna lär dock ha varit så berusade att tjuven lyckades smita. Men Wall fick tillbaka både skjortor och väska.

När August Strindberg 1904 separerat från Harriet Bosse tog han hela möblemanget till butiken på Storgatan 8. Att lösa ut föremålen var aldrig aktuellt, han hade tagit ett slutgiltigt farväl. När han fyra år senare flyttade till vad som kom att bli hans sista bostad på Drottninggatan 85 fick endast ett fåtal ägodelar plats i den nya trerummaren. Resten lämnades in på pantbank, liksom böckerna.

1912 gjorde fröken Hedin ett försök att ingripa mot pantsättandet av kläder och sängkläder. Alma Hedin var syster till upptäcktsresanden Sven Hedin, då en av Sveriges mest kända personer, men tillhörde inte något politiskt parti.

Enligt hennes motion till Stadsfullmäktige lämnade många fattiga människor vanemässigt in sina söndagskläder på måndagen och löste ut dem på lördagen, för att få fram pengar till något akut behov – i värsta fall för att tillfredställa någons spritbegär.

En del av stadens 34 pantlånebanker tog fyra öre i ränta per utlånad krona per månad – och även om man hämtade ut det pantsatta godset efter en dag fick man betala de 4 örena. För dem som varje vecka pantsätter söndagsdräkten hade fröken Hedin räknat ut att detta innebar en årsränta på 208 %.

Våra dagars arbete i hälsovård och fattigvård är inriktat på förebyggande åtgärder, men pantsystemet avhjälper bekymren för ögonblicken medan betungande räntor hindrar människor från att någonsin avskaka sig fattigdomens ok. Dessutom kommer de belånade kläderna från de fattigaste hemmen, där det ofta finns smittosamma sjukdomar och ohyra.
Vad kostar detta de skattdragande i onödiga sjukvårdsutgifter?

På lyx- och överflödsartiklar tyckte fröken Hedin att man gärna kunde fortsätta att låna, “de har också den lägsta räntan, ända ner till 12%.”

I mitten på december 1963 ägde ett spektakulärt inbrott rum i Stockholms Pantaktiebolags varubelåning och lager på Västmannagatan. Tidningen beskriver det som en tredubbel Rififi-kupp och bytet var det dittills största någonsin i Sverige: 1,3 Mkr, varav 30 000 i kontanter. (Rififikupp kallas (efter en fransk film) inbrott då förövare tar sig in genom taket till lokaler eller affärsutrymmen med syfte att stjäla eller råna.)

Det bedömdes vara experter som borrat sig ner genom tak och två golv till ett “guldrum” som man trott vara tjuvsäkert. Rånarna hade hållit på hela helgen och måste ha haft god lokalkännedom. För att undvika larmen gick man in genom porten vid Karlbergsvägen 24, tog sig upp på vinden och ut genom ett takfönster. Efter ett tiotal meters takpromenad var man på den del av fastigheten som vetter mot Västmannagatan. Det taket saknade takluckor, så man sågade upp ett hål och tog sig sedan ner genom trossbotten till sjätte våningen och en numera oanvänd varuhiss.

Genom hisschaktet hissade man sig ner till första våningen, alldeles ovanför guldrummet, och lyckades sedan få ner sig själva och utrustningen utan att starta vibrationslarmet i guldrummet, som utlöses vid en viss bullernivå. På några timmar öppnade man och tömde kassaskåpen – sen bar det av samma väg tillbaka: “Guldväskorna drogs upp i rep genom hisstrumman” skriver tidningen. I mars 1964 dömdes två personer för inbrottet.

1971 skriver DN att det inte längre var en skam att gå till pantbanken: Förr gick man till “farbror” med överrocken för att få mat för dagen, nu lämnar man in stereoapparater och “extra-TV” inför semestern: “Pälsen in, båtmotorn ut.” Det behövde inte (bara) handla om semesterpengar, man fick också en säker plats för sina värdesaker medan man var bortrest. Om man bara lånade en hundralapp kostade en trygg sommarförvaring bara 3 kr/mån. Och det var bara 7 procent som inte kom igen till hösten och hämtade ut semesterpanten.

På Stora Gråmunkegränd 7 i Gamla Stan byggdes på 1960-talet en gammal panthandel om till jazz- och visklubben Stampen. “En pub präglad av ett stilla vanvett” skrev tidningarna om det nya nöjesstället vid premiären den 17 mars 1968.