I Nya Stockholm (1890) beskriver Claës Lundin en söndagsafton i stan. Mycket folk är i rörelse, en del på väg till Operan, andra till några av de övriga teatrarna. Kaféerna är överfyllda och man trängs vid ingångarna till variétéföreställningarna.

Men långt upp på Regeringsgatan drar sig en klunga män nedåt backsluttningen av David Bagares gata, mitt över Brunkebergstunneln. Det är ruskiga karlar i usla kläder som genom en halvöppnad port i planket tränger sig in på en mörk och otrevlig gård. Där finns också en poliskonstapel och en man med lykta. Karlarna ställer upp på led, mannen med lyktan lyser på dem, en i taget, medan poliskonstapeln gör sitt urval.

Det gäller vem som ska få tak över huvudet till nästa morgon, ty de är alla husvilla.

I Härbärget för husvilla män kommer man från gården direkt in i ett rum med sex sängar, och i rummet intill står några bord, upplysta av fotogenlampor. Där samlas redan klockan sex de karlar som hjälper till med vedsågning, för de får förutom husrum även mat. Men både måltid och disk ska vara avklarat före klockan sju, för då kommer halvpensionärerna.

Inga berusade tas emot, och den som gör sig skyldig till ett störande eller opassande uppförande körs genast ut. Man får ägna sig åt stillsamma samtal eller läsning av de böcker som finns – mestadels religiösa. Vid större helgdagar är det ofta någon människovän som bespisar alla gästerna, inte bara vedsågarna. Ganska ofta håller någon from man eller kvinna uppbyggelsestunder och Frälsningsarmén brukar också hälsa på.

I rummet på motsatta sidan om ingångsrummet står 13 sängar, och går man uppför vindeltrappan i hörnet finns en sovsal med 31 – säng vid säng, var och en med halmmadrass, huvudkudde och (numera) även lakan. Vid behov kan man även ordna 10 liggplatser i sällskapsrummet.

Tidigt på morgonen bjuds alla på ett fyraöres skrädt rågbröd och uppkokt svagdricka med sirap. »Mycket bra för bröstet!» försäkrar de tacksamma gästerna. Och sedan bär det ut i staden för att söka arbetsförtjänst – eller gå omkring och tigga.

Ett annat natthärbärge för husvilla män har staden inrett vid Karlbergsvägen 16. Här fanns från 1750 värdshuset “Lorentzberg” – uppkallat efter ägaren och den oländiga terrängen. 1777 blev det Adolf Fredriks församlings kyrkoherdehus, fortfarande beläget i en lantlig trakt, med vacker åbyggnad och utrymme till plantage.

Men det gamla huset förföll alltmera, såldes 1856 och användes från 1888 till rivningen 1902 som natthärbärge för alkoholiserade uteliggare.

Här kan man den kalla årstiden få en nattlig tillflykt redan tidigt på eftermiddagen och ända till 10 på kvällen – om plats finns. Ingen förtäring bjuds, men gästerna får äta medhavd mat, dock tillåts ingen annan dryck än vatten.

Man behöver inte betala, men så sover man också utan sängkläder direkt på hårda tvåvånings träbritsar. I ett rum kan det ligga sextio personer, i ett annat femtio. Att hålla ordning på alla dessa oftast mindre ordningsälskande karlar är väl icke så lätt, men föreståndaren, poliskonstapeln (och f d gardisten) C. F. Carlsson tycks lyckas bra med en blandning av fasthet som vänlighet.

Gästerna här kan dock ibland få ett varmt bad – fast inte i grannskapet. För att bli rena och fria från ohyra måste de gå ända bort till “Hem för elända” på Hornsgatan 73.

På gården till Hem för elända, Hornsgatan 73, är en skara fattiga karlar sysslelsatta med vedsågning och vedforsling. Det påminner om härbärget vid David Bagares gata, men flertalet av männen här är dömda brottslingar som efter avtjänat fängelsestraff tagits om hand av den stiftelse som skapat detta hem.

Till en början var här bara natthärbärge, men nu erbjuds mera fullständig vård och sysselsättning, och att döma av samtal med skyddslingar har anstalten lyckats rädda åtminstone en del av de avsigkomna åt samhället. Och härbärgets badinrättning och desinfektionsugn används som sagt även för männen i stadens härbärge vid Karlbergsvägen.

Nattasylet för kvinnor på Riddaregatan 9 är den direkta motsatsen till de ruskiga rummen vid David Bagares gata och de hårda träbritsarna vid Karlbergsvägen. Det är öppet varje kväll mellan halv sju och halv tio, och alla nattlägersökande måste först av allt ta ett ordentligt bad – åtminstone om det är första gången man är där.

Det händer att någon kvinna vägrar, och hellre avstår från en måltid och en god säng, men de övriga lämnar lydigt sina kläder till desinfektionsugnen, badar och duschar. Därefter får de rent linne och underkjol, tofflor och en fotsid yllenattrock samt en ren duk att knyta kring huvudet. I matsalen väntar sedan en vällagad havregryns-, någon gång även risgrynsgröt med bröd.

Hela asylet är utmärkt snyggt och väl underhållet. Där finns sex rum och kök, och tolv järnsängar utrustade med krollsplintmadrass, halmmadrass, huvudkudde, lakan och vit yllefilt.

Klockan tio ska alla gästerna vara i säng, efter gemensam aftonbön. Klockan halv sju på morgonen stiger alla upp, var och bäddar sin säng och hjälper till med städningen. Efter att ha bytt till egna kläder samlas man därefter till gemensam morgonbön och frukost, bestående av kaffe med grädde samt franskt bröd. Hårt bröd förtärs efter behag. Klockan nio på morgonen bör alla ha lämnat härbärget.

Under de tre första nätterna behöver man inte betala, även om en slant alltid är välkommen. Därefter kostar det 25 öre per natt, men om nöden är stor är detta kanske inte alldeles oeftergivligt. Ursprungligen fick ingen stanna längre än tre nätter i följd, men denna regel verkar något ha luckrats upp.

Asylet kan även skaffa tillfälligt arbete åt behövande och har visat sig i många fall kunna förekomma brott och nöd.

Barn tar man endast emot om de kommer i sina mödrars sällskap, och aldrig gossebarn över fem år. Förestånderskan, en välvillig f d diakonissa, berättar att det inte är alldeles ovanligt att även unga välklädda kvinnor anhåller om natthärbärge. Det rör sig då om tjänstflickor som tillfälligtvis är utan anställning och inte har medel att skaffa sig annat tak över huvudet.

1922 gjorde signaturen M–m ett “undercover” reportage i Stockholms Dagblad med den talande rubriken Bland “avgrundens folk” – en studiefärd på ungkarlshotell och natthärbärgen. I “en proletärs skapelse” inspekterade han flera härbärgen – och tillbringade en ohygglig natt i en “svinstia”.

Natthärbärgenas förlovade land var då Gamla stan, särskilt Österlånggatan. Efterfrågan var stor, särskilt på Frälsningsarméns boenden, trots att de inte var de bästa, däremot de billigaste. Slutligen tillbringade signaturen en ohygglig natt på hotell Uppsala, Österlånggatan 4:

Sign. ryggade till, då han såg sängens smutsiga lakan. De var fulla med så kallad loppsmuts. Då han lyfte på överlakanet, slog en vidrig stank emot honom. Underlakanet bar fläckar av exkrementer.