I det exklusiva Mälarbadet fanns 1906 Skandinaviens största simhall med vatten som hämtats i Mälaren och genomgått tre olika reningsprocesser. Upp till 600 åskådare kunde se simtävlingar och uppvisningar och här fanns moderniteter som varmluftsbad, självfrotterande borstar och specialduschar. Småningom kunde man även sol- och luftbada på taket och sen åka rutschbana ända ner i bassängen.

Mälarrestaurangen var Kungsholmens första guldkrog, med restaurang, klubbrum och festvåningar.

Men redan 1912 gick badet mot sin andra(!) konkurs – för att 1918 till slut stängas för gott. Och restaurangen blev aldrig ens två år.

Den 17 mars 1906 öppnades Mälarbadet, med bland annat uppvisning av Stockholms kappsimningsklubb, följt av “splendid dejeuner” för inbjudna gäster i Mälarrestaurangens festvåning.

Här fanns möjlighet till 2500 bad per dag i en bassäng som var hela 23 m lång, 11 m bred och 1-3 meter djup. I simhallen fanns en stilig fontän, 84 hytter och två större klubbhytter för simklubbar, två varmbadsstugor, dubbla trampoliner med svikt samt romerska ringar och trapetser. Vattnet togs från Mälaren, genomgick tre olika reningsprocedurer och byttes en gång dagligen. Två gånger i veckan tömdes bassängen dessutom för rengöring.

I dusch- och fottvagningsrummen fanns för svenska förhållanden ovanligt många duschar, bland dem en cirkeldusch, som duschade varje punkt på kroppen. På damavdelningen fanns specialduschar för den som inte ville blöta ner sitt långa hårsvall.

I tredje klassens simhall serverades folkbad för 25 öre. I vestibulen kunde väntande kunder roa sig med kraftmätare och tittskåp. Sedan väntade en simbassäng och 71 avklädningsplatser, och i tillhörande varm- och tvättstuga en nyhet för Sverige: självfrotterande borstar, där man bara lutade sig mot maskinborsten för att på några minuter bli ren. Den roterande borsten matades med tvållut från en stor behållare, och borstarna hade varsin desinficeringsångdusch, som rengjorde dem på ett ögonblick.

4 trappor upp fanns massageavdelningen, där det till sommaren skulle bli sol- och luftbad med fullständig Kneippbehandling.

Man räknade med att badet skulle bli konkurrenskraftigt. Med eget vattenlednings- och reningsverk borde man kunna hålla ända till 30 procent lägre priset än övriga badinrättningar.

Den 23 juni 1909 skrev DN: “Vår nyaste rutschbana är i Mälarbadet och där åker man på bara skinnet.” På taket hade man då öppnat en sol- och ljusbadavdelning med inte bara dusch, utan även en lång finslipad träränna, för att minska friktionen på skinnet ständigt överspolad med vatten. Den gick ända ner till bassängen, där man landade en meter under vattenytan. Tidningen sammanfattar:

Stockholmarna erbjuds här en idealisk kombination av luft-, sol- och simbad.

Möjligen fanns även helt andra planer för badet. Emil Norlander berättar i Rännstensungar och storborgare om hur Stockholm 1907 var på vippen att där få en revyteater. Bassängbotten skulle bli en utmärkt sluttande parkett och avklädningshytterna en självskriven rad. Endast scenen återstod och en del övriga förändringar, till en beräknad totalkostnad av 75 000 kronor.

Norlander skulle själv svara för revyerna, och bildade bolag tillsammans med musikern Nalle Halldén och Fredrik Svanberg, källarmästare vid Rådhusrestaurangen. Man hade många överläggningar med Mälarbadets styrelse, och en dag skulle kontraktet undertecknas.

Då blev Norlander lite orolig. Han skriver: “Vi hade försiktigt hört oss för hos brand- och polismyndigheter, utan att få vare sig ja eller nej. Och – som Strindberg låter sin Karl XII säga: “Sverige är svårigheternas land”….”

Kontraktet skulle skrivas på Mälarbadets kontor kl. elva, men trion samlades på Rådhusrestaurangen en halvtimme innan – och kom efter diskussion överens om att inte underteckna kontraktet utan garanti från badhusstyrelsen att man verkligen skulle få spela teater i bassängen. Norlander fortsätter:

Det var som att tända eld på krut. Styrelsen hyrde bara ut lokalen och sen fick vi spela var och hur tusan vi behagade – på avklädningshyllan eller i själva plurret. Det blev ingen underskrift, och långt senare fick vi veta att det heller aldrig skulle ha blivit något tillstånd från myndigheterna.

Där skulle alltså Nalle, Figge och lilla jag ha stått med en lokal där vi kunde välja mellan att spela badare eller gå och dränka oss.
Idén var dock absolut både god och utförbar.

De storstilade simuppvisningarna fortsatte dock. I april 1906 var det de svenska simmarna som skulle till Olympiska spelen i Atén som visade upp sig för bland annat kronprinsen-regenten och hertigparet av Skåne: “Simmarna gjorde sin sak förträffligt och bifallet var stort.”

Och i oktober 1907 var det dags för säsongens första inomhus simfest – simuppvisning av Simklubben Neptun, givetvis i Mälarbadet.

1908 hände en hemsk olycka i tredjeklassens bastuavdelning, där några unga män slog volter över ett duschräcke – och 22-årige arbetaren Teodor Ekström plötsligt tappade taget om räcket och slog huvudet i det cementerade golvet. Han fördes omedelbart till Serafimerlasarettet, där han på aftonen avled av sina skador.

Inför Olympiska spelen i Stockholm 1912 tränade även utländska deltagare i Mälarbadet. De australiska simmarna tyckte dock att det var för trångt. De var ju vana vid att ha ett helt hav till sitt förfogade och övergick snart till att träna i olympiska simstadion i Djurgårdsbrunnsviken, “huttrande och frysande, men vid gott humör”.

1912 gick Mälarbadet under klubban – och drevs vidare. DN undrade varför “detta med så stora förhoppningar emotsedda företag” nu för andra gången gått till konkurs:

Ståtligt inrett, med ett vackert läge vid Norr Mälarstrand, blivande Kungsholmens Strandväg, med förstklassiga bad i en hastigt växande stadsdel utan stora badinrättningar.

Auditör John Tjerneld, mångårig styrelseledamot i Stockholms badhusaktiebolag, gav sin syn på saken:

Vid rekonstruktionen 1906 var utgångspunkten att välskötta badinrättningar en god affär. Detta stämmer inte. Dessutom förser tekniken numera förstklassiga hus med verkligt brukbara badrum. Den enda möjligheten att få badhus lönsamma är att höja avgifterna.

I februari 1913 var det dags för Nordiska spelen, som vanligt i Mälarbadet. Men simkommitténs ordförande var bekymrad över att man där bara fick plats med 600 personer, vilket var för få för att få ekonomisk lönsamhet.

Simklubbarna var stamkunder, eftersom de behövde Mälarbadets bassänger och trampoliner. Men 1916 låg kappsimningsklubben Hellas sen en tid i öppen fejd med arrendatorn av badet, hr Andersson.

Enligt simmarna förnyades vattnet endast var 14e dag, och när bassängen på måndagar fyllts på var det oftast bara till hälften, vilket man ansåg vara den troliga anledningen till flera olyckor. Dessutom fungerade bara en av duscharna och bekvämlighetsinrättningarna var i ett sådant skick att de borde granskas av sundhetspolisen.

Att man nu gick ut i tidningen berodde på att det inte hjälpt att klaga hos arrendatorn. Nästa dag svarade hr Andersson att olyckorna oftast berodde på simmarnas oskicklighet och att det var de själva som lekte sönder duscharna och smutsade ner toaletterna. En gammal simmare, som numera lämnat Stockholm, intygade att simhallen aldrig varit oklanderligt skött, men att den numera var både kall och ohygienisk.

1918 tvingades badet slutligen att stänga. Besöksantalet minskade alltmer och efter ett ägarbyte 1914 hade misskötseln ökat. Dessutom fylldes Kungsholmen nu av allt flera påkostade bostäder med egna moderna badrum.

Det gamla badpalatset förvandlades till lagerlokal för potatis. Tidningen sammanfattar:

För stockholmarna finns det tillräckligt med bad, men simmarna kommer att sakna Mälarbadets simhall – den största i Stockholm.

Mälarrestaurangen blev ännu mera kortlivad. I början av februari 1906 skrev tidningarna om den nya guldkrogen: “Kungsholmen har hittills fått nöja sig med gamla Piperska muren. Men nu rycker man upp sig.”

I det stora huskomplexet Norr Mälarstrand 12 och Hantverkaregatan 11 finns förutom det luxuösa Mälarbadet också den nya Mälarrestaurangen, som upptar hela det vid Norr Mälarstrand liggande femvåningshuset.

Den eleganta restaurangen hade japanska tapeter i grönt och guld. Två trappor upp låg festvåningen med plats för över 100 sittande gäster, samt två eleganta salonger och ett herrum. Festvåningen var mycket smakfullt inredd och pryddes med oljemålning av både konungen och kronprinsen.

Våning tre och fyra innehöll vardera sex mindre rum, varav ett redan vid öppningen var abonnerat av Automobilklubben. I souterrain-våningen åt gatan låg en liten lunchlokal och ett bier-kafé i nästan direkt förbindelse med badhusets finska bastu. I källaren fanns kägelbanor.

Denna Kungsholmens första guldkrog erbjöd smörgåsbord dignande av läckerheter och ett exotiskt kapell som spelade muntra melodier. Men det allra bästa var nog ändå den magnifika utsikten över Skinnarviksbergen, Långholmen och hela Mälarinloppet från Essingen till Riddarholmen och Staden mellan broarna – med Mälarens otaliga segelskutor kryssande på fjärden.

Men det stolta nöjestemplets saga blev kort. Efter flera försök till rekonstruktion meddelades i augusti 1907 att Mälarrestaurangens saga var all.