Grubbens 1901, Blomberg, Anton (CC-BY)
Stadsmuseet via Stockholmskällan

I Boken om Stockholm från 1904 läser man att antalet fattiga understödda av kommunen stadigt minskat sen 1894, trots att folkmängden ökat. Fattigvårdskostnaden däremot hade stigit – på grund av allmänna prisstegringen, men också för att de dyraste understödstagarna hade blivit flera: de utackorderade, i fattigvårdsanstalter intagna och fullt försörjda.

Två av stadens mest välkända fattigvårdsanstalter var Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning, gemenligen kallad “Grubbens“, och Stockholms stads arbetsinrättning – “Dihlströmska“.

Grubbens öppnade sin verksamhet på Fleminggatan 1860 och fick sitt smeknamn efter platsens tidigare ägare. Man var även huvudleverantör av lik till Karolinska sjukhuset för forskning och undervisning. 1895 var stockholmsoriginalet “Trasfröken” en av 140 döda som det året hamnade på Karolinska, och hennes skalle slutade i en rasforskares kraniesamling.

För Kungsholmsborna var de så kallade Grubbensgubbarna och -gummorna en välkänd syn: gamla och skröpliga såg man dem på stadens gator, ofta stödda på kryckor och sällan utan något paket, som de fått eller tiggt ihop under sina permissioner. Förutom åldringar bodde på inrättningen lytta, sinnessjuka, lama och blinda. Om de blev sjuka fick de (i mån av plats) komma till sjukavdelningen, där de ofta hade det bättre.

För att komma in på Grubbens måste man ha remiss från sin församlings fattigvårdsstyrelse eller av överståthållareämbetet för polisärenden. Dessutom krävdes prästbetyg, bevis från roteman att man saknade egna medel samt ett läkarintyg på orsaken till att man saknade förmåga att klara sig själv. Om hjonets tillstånd förbättrades under vistelsen skulle sysslomannen se till att någon mera behövande fick överta platsen.

På sina permissioner kunde hjonen skaffa vad de ville för de pengar de tjänat eller fått, men vid hemkomsten visiterades de noggrant och måste lämna ifrån sig allt förbjudet. Tobak och snus var tillåtet, men inte rökning – även om det röktes tappert i smyg. Brännvin o. d. var naturligtvis strängeligen förbjudet, men de intagna hittade på många sätt att kringgå förbudet: Sprit smugglades in i ihåliga käppar, man försökte gräva under planket och ryggade inte ens tillbaka för att använda de likkistor från Karolinska, som hämtade avlidna. Allt sådant bestraffades självklart med permissionsförbud och inspärrning.

Det var alltid mycket trångt på Grubbens och man sov i logementen, fullproppade av så många våningssängar som fick plats. Under sängarna trängdes pottorna och ventilation och renlighet lämnade mycket övrigt att önska, men kläderna var så varma att de intagna åtminstone slapp frysa. Dessvärre fortsatte antalet hjon att i oroväckande grad öka, i takt med att Stockholm snabbt utvecklades till en storstad. De uteliggare, som polisen anträffade fördes först till Maria sjukasyl, men efter tre dagar behövdes de platserna för andra, och då hamnade de på Grubbens.

I Boken om Stockholm berättas om några enskilda hjon. En man var sedan femton lam i höger sida efter ett slaganfall, och hade dessutom spasmodiska ryckningar i vänstra armen. Dag efter dag satt han på sin säng, vilande den krampakigt ryckande armen i den lama högerhanden.

En blek fallandesotspatient (epileptiker) hade pannan ständigt täckt av blånader och sår efter fall, som inte gick att förhindra. Och i ett hörn satt en gammal kvinna hopkrupen och frågade alla: “Har han kommit?”. Ingen visste vem denna “han” var, som hon väntade på.

Men här fanns också en 90-årig skomakare, som långsamt men väl dagligen beckade sin tråd vid sitt skomakarebord. De darrande händerna kunde ännu föra sylen, och den av ålder skumma blicken ännu finna hålen för pliggarna.

Dihlströmska arbetsinrättningen låg vid Nytorgsgatan 2/Stora Glasbruksgatan där Stockholms stad 1844 köpt en gammal klädesfabrik av fabrikör Dihlström – därav smeknamnet. Anstalten kallades ibland även “Stockholms Stads Strykinrättning” på grund av den brutala behandling de intagna “Dillströmmarna” kunde få utstå.

På Dihlströmska var alla arbetsföra, men det fanns både frivilligt intagna och tvångsarbetare. För de frivilliga fordrades remiss från överståthållareämbetet för polisärenden, fullständigt prästbetyg och läkarbetyg, utfärdat av andre stadsläkaren. Till skillnad från på Grubbens skrevs ett kontrakt på tre månader med en månads uppsägningstid. Sysslomannen kunde dock medge utskrivning utan föregående uppsägning om hjonet kunde bevisa att ett arbete väntade omedelbart efter utsläppandet.

Tvångsarbetarna hade av poliskammaren dömts till att arbeta av sin skuld till den allmänna fattigvården. Först fanns här en hel del prostituerade lösdriverskor, senare var det mest män som dömts att betala barnuppfostringsbidrag, men istället låtit sina barn belasta fattigvården, kvinnor, som fött oäkta barn som fattigvården måst taga hand om, eller föräldrar, som varit oförmögna att själva försörja sina barn. Tvångsarbetet här kunde bli långvarigt. En kvinna, vars barn dött, blev kvar i hela två år därefter för att tjäna av den skuld hon ådragit sig för barnet.

De yrkeskunniga hjonen arbetade i första hand inom sitt fack. Bageriet gjorde bröd även till Rosenlunds ålderdomshem, och här fanns skomakeri, skrädderi och smedja. Icke yrkeskunniga sysselsattes med diversearbeten som gatusopning, latrintömning, stenhuggeri, repning av drev, säcklagning och vedsågning. Här såldes mycket huggen och sågad ved, man piskade mattor och tvättade inte bara den egna tvätten utan även kunders.

Och när Mariahissen i maj 1886 skulle invigas, skickades först Dillströmmare ut på gångbron från Tavastgatan för att kontrollera om den höll.

Hjonen på Dihlströmska hade bättre kläder än de på Grubbens, och dessutom bar man kalsonger – en okänd lyx vid Grubbens. Mathållningen var ungefär likvärdig och ohyran lika hemmastadd på båda ställena, trots omsorgsfulla desinfektioner.

Arbetet pågick från kl. 8 på morgonen till 6 om aftonen med middagspaus mellan 12 och 2, och hjonen belönades med s. k. flitpenningar, vanligen mellan 5 och 10 öre om dagen, beroende på arbetets art.

De som arbetade utanför anstalten med bland annat flyttningshjälp och andra tillfälliga uppdrag fick inga flitpengar, men arbetet var ändå populärt. Kunden var nämligen villig att ge dricks, i synnerhet till dem han kände igen och anlitat tidigare. Dessutom vankades det oftast mat som var bättre än inrättningens – och kanske till och med en sup eller två.

Arbetskraften var ju billig, och det blev en vana för Söderborna att “ta hand om” sina Dillströmmare, som ofta visade sig både villiga, glada, språksamma och arbetsföra. Medan Grubbensgubbarna och -gummorna ofta utstrålade missbelåtenhet och vantrivsel kunde det ibland verka som om den som en gång provat på den “fria” Dillströmmarens liv sedan inte trivdes riktigt bra på annat håll.

En man hade en ganska god anställning på landet – tills han en dag snörde sin ränsel och försvann. Vid flyttningstiden påföljande höst sågs han på Götgatan i sitt anletes svett dragandes på en flyttkärra. Iklädd Dillströmmarens typiska dräkt av gråmelerat kläde valkade han sin tobaksbuss, glad som en speleman och utstrålande: “Jag är nöjd som jag har det och hela världen bryr mig förresten inte ett dugg.”

Gubben S hade i ungdomen varit vad man kallar en studerad karl och blev på gamla dar en uppskattad kund i hökarbutikerna där hans tokprat ofta lönades med en bit gammal ost eller någon annan matbit. Han kunde vältaligt lägga ut texten om förnäma middagar och fina bekanta:

I går åt jag middag på Hasselbacken med grefve W. och baron Z. Det var en fin middag. Till smörgåsbordet fick vi bräckta rottingkäppar och halstrade mattstumpar, sedan stuvade galoscher med grevliga initialer, kafferepad drev och griljerade flyttningslass.

Under Smånyheter kunde man i DN 1866 läsa om två “hedersknyfflar från Dihlströmska” som råkat i bråk på Stortorget. De började kapprulla över torget, så att åkardrängarna nös av det uppvirvlade dammet. Till slut hämtades männen av polisen, och på vaktkontoret presenterade den ena sig som Pettersson, “dillströmmare till professionen”. Han sa också att den andre hade samma yrke, men intet namn, samt vistades utan tillstånd i Guds fria natur, eftersom han fått portförbud vid inrättningen, men tydligen i hemlighet skubbat sig ut. Båda herrarna blev förda tillbaka till inrättningen – och anmälde sitt missnöje över att de inte hunnit uträtta sina ärenden i staden.

August Stenberg kallade Dihlströmska för Stockholms stads strykinrättning och har beskrivit dess berusade portvakter och brutala vaktmästare. En ung man som ångrat att han skrivit kontrakt med inrättningen och ville ha det annullerat blev exempelvis misshandlad av sysslomannen som dessutom bussade sin stora hund på honom. Dagen efter skrev en annan intagen en rapport till översyningsmannen – som genast skickade den vidare till sysslomannen.

Resultatet blev att rapportören dömdes till straffarbete i Barnängsberget vid Bondegatans slut – “Dillströmmarnas” speciella stenbrott.

Bilder ur Boken om Stockholm (1904)