Ordet Kungsan dyker upp i tidningen 1956 i Hagge Geigerts “Varieté Kungsan – Kungsträdgårdsprogrammet som även skulle ut till några landsortsstäder”. Och i juni 1957 radar Kar de Mumma upp exempel på hur allt blir allt sämre (redan då!), bland dem att Kungsträdgården har blivit Kungsan.

1953 var det dags för Stockholms pampiga 700-årsjubileum. Det inföll egentligen året innan, eftersom den äldsta kända källan som nämner “Stockholm” är från 1252, men firandet sköts upp ett år för att inte krocka med Helsingfors sommar-OS 1953.

Bilden ovan ur DN visar torsdagskvällens generalrepetition: Molins fontän i jubileumsbelysning och två Stockholmsflickor under de lysande lampgloberna i stråket utanför. Nedan publikbild från den välbesökta invigningen.

Den 8 maj – 13 september 1953 förvandlades Kungsträdgården till ett centrum för folklivet, precis som på Gustav IIIs tid. En stor satsning gjordes på fontäner, kiosker och scener varav en del blev permanenta. Vid Karl XIIs staty byggdes Tehuset, och närmast Hamngatan restaurangpaviljongen Sju sekel (i folkmun stundom kallad Sju Äckel), vars provisoriska bygglov successivt kom att förlängas i 33 år. Först på 1980-talet ersattes provisoriet av nuvarande restaurangbyggnad. (Fortsättning följer nedan.)

Man beräknar att över 100 000 människor samlades vid invigningen, och en del av de speciellt inbjudna kunde aldrig ta sig in. Många svimmade i trängseln, nio personer fick föras till sjukhus och ett tjugotal kördes hem i ambulans. Bilden nedan på den sprängda poliskedjan är ur DN.

1959 kåserar signaturen Barbara i DN om hur det unga Stockholm som vill synas flanerar längs Sommar-Stockholms mest trafikerade flanörstråk – lindallén mellan Kungsan o Kungsträdgårdsgatan:

Om man är karl kan man komma lite som man är, men flickorna är antingen Brigitte Bardot-kopior med frisyrer som garnnystan och trutande munnar, eller “existentiella” med otvättat hår och iklädda svart och urtvättat. Bardotkopiorna går gärna barfota, de svartklädda sitter stundom på gräsmattan.

Tehuset och Sju Sekel är nästan alltid fullsatta, med en blandad publik. Och i allén blandas alla. På kvällen tänds lyktorna och raggarsvansar hissas på en del bilars radiomaster.

1970 skriver signaturen Oscar III om “Kungsan – i Sverige? Frågetecknet beror på de många utländska turisterna och de nytillkomna exotiska växterna. Men “golvet” var svenskt – lättskött grus. Och överallt myllrar det. Kungsan är inte längre ett flanörstråk, det är en lekhage: Unga människor leker, äldre tittar på.

Vid fötterna av Karl XII slumrar hippies – motsvarigheten till 1800-talets oönskade drängar och lakejer. Turisttrafikförbundet skulle gärna vilja rensa från skägg och gitarrer – “enär de utländska turisterna kunde få en skev bild av Sverige”. Raggare fanns det också, som synes på bilden från DN.

1971 var det dags för den stora Almstriden. Enligt planerna skulle tunnelbanans nya station få en uppgång i Kungsträdgården, med biljetthall, butik och toaletter. Därför måste inte bara Tehuset utan även de tretton hundraåriga almarna försvinna, och Stockholms stadsträdgårdsmästare Holger Blom hade intygat att de var sjuka (vilket visade sig inte stämma).

När stadsplanen för tunnelbaneuppgången sommaren 1970 visades för allmänheten började Aktionsgruppen Alternativ stad samla in namn mot förslaget. Almstriden fick starkt stöd från många stockholmare eftersom det redan fanns ett missnöje med de många rivningarna i stan. Aktionen fick internationell uppmärksamhet och ses som en symbol för den växande miljörörelsen.

Observera på bilden nedan hängmattorna i träden där almarnas beskyddare kunde övernatta medan de höll vakt.

På kvällen den 11 maj 1971 fick Alternativ stad information om att träden skulle fällas samma natt och telefonkedjan drogs igång. Det här var före mobiltelefonerna, men på natten var ju de flesta hemma, alltså vid sina telefoner. Vid midnatt hade uppåt tusen stockholmare samlats kring almarna och arbetarna anlände med motorsågar, eskorterade och skyddade av polis.

Vid 3-tiden började man såga. Demonstranterna rusade fram till almarna, satte sig kring träden eller klättrade upp i dem. Några demonstranter skadades av polishundar och batonger innan sågningen efter en kort stund avbröts av säkerhetsskäl. Då hade fyra almar redan fått allvarliga sågskador, som de dock överlevde – vilket tyder på att de var i gott skick.

Efterspel: Almarna står fortfarande kvar och mår bra, särskilt efter växtbäddsrenoveringen som trafikkontoret genomförde 2018. T-baneuppgången öppnades först 1987, och då i ett hus vid Arsenalsgatan. Stationen dekoreras bland annat av en stubbe som symboliserar almstriden. Eftersom även slottet Makalös låg här innan de brann 1825, lät man som minne sätta upp skulpturavgjutningar vid tunnelbanestationens södra del, alltså delvis under den gamla Makalös-tomten.

Redan dagen efter segern, den 12 maj 1971, inleddes ett veckolångt firande på platsen, kända artister uppträdde och hundratusentals personer kom dit. Och man har fortsatt att fira minnet av almstriden.

Vid 40-årsjubileet döpte “August Strindberg” (spelad av Johannes Brost) om Karl XII:s torg till Almtorget. På bilden till höger visar Marika Lagercrantz (den tillfälligt ändrade) gatuskylten. Foto av Frankie Fouganthin, (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons.

Vid 50-årsminnet 2021 anordnades en utställning i Kungsträdgården. En av de ”sex vaccinerade veteranerna” som framträdde vid utställningen berättar i DN hur det var:

Det vi tonåringar gjorde var att fylla på material och hämta fler telefonlistor till Alternativ Stads lilla bokbord utanför planket som hade rests runt almarna.

Men jag tror inte att jag ska berätta hur vi lyckades få veta att sågarna skulle komma 24 timmar innan det var sagt, så att telefonkedjan kunde rulla igång i tid…

Kungsan-kravallerna: I mitten av 1980-talet började förortsungdomen att träffas inne i stan. Det var gratis att vara där, och alla kom in – även de yngsta. Man var i fred för vuxna, kunde stanna hela kvällarna och började tävla om att vara tuffast. I Sveriges Radios “Bölden som sprack” berättar de som var med om det som tidningarna började kalla Kungsan-kravallerna eller slaget om City. När kravallerna kulminerade grep polisen skolungdomar av båda könen i åldrarna 15-17 år. Efter förhör släpptes dock de flesta, och polisen fick kritik för att ha provocerat ungdomarna.

Vem var det som tidningarna kallade Kungen av Kungsan? Han var nog flera. Polisen uppger att 4-5 ledargestalter i 15-18 år följdes av 10-20 beundrare, och så hängde 500, ibland flera tusen på, de yngsta kunde vara 12 år. En av dem som utpekats som kung var Paolo Roberto, möjligen för att han spelade sig själv i filmen Stockholmsnatt, som ingick i Televerkets kampanj för att stoppa vandaliseringen av telefonkiosker: “Stoppa sabbet”.

Men Kungsan var full av själv- eller pressutnämnda “kungar”, en annan var Roger Ticoalu, som senare gick vidare till Non Fighting Generation Stockholm, Fryshuset och brottsförebyggande verksamhet.

I augusti 1988 skrev DN att man inte längre slogs i Kungsan, det var Fryshuset som gällde, där det alltid var nåt på gång. Fast 15-årige Oskar trodde inte att det minskade bråket beror på Fryshuset:

Det är helt enkelt ute att slåss numera. Alla är emot det nu.

Historien om fd Sju sekel fortsätter in på 2000-talet. Den provisoriska paviljongen från 1953 ersattes på 80-talet med nuvarande restaurangbyggnad. 1986 fick Handelskammare tomträtten med permanent bygglov, och 2015 sålde man tomt och byggnad till Apple, som ville bygga en “flaggskeppsbutik” för försäljning, föreläsningar och evenemang. Projektet stötte på hård kritik från olika håll och efter valet 2018 stoppades byggplanerna slutgiltigt. Sen har inget mer hänt, utan parterna verkar ha hamnat i ett dödläge.

Men Kungsträdgårdens vackra körsbärsträd blommar varje år, och lockar många besökare.

Den som vill läsa mer om Kungsträdgårdens tidigare historia, exempelvis slottet Makalös brand och kravallerna 1868, när Karl IIs staty skulle invigas, kan göra det här:
När folket släpptes in i kungens köksträdgård.