Stenläggning 1898

Stockholms mödosamma väg mot storstad – med riktiga gator och trottoarer!

I sin bok “Ur det försvunna” skriver Per Anders Fogelström att det från början inte verkade vara någon ordning alls på Stockholms gatunamn och -nummer. Exempelvis var 1494 den officiella benämningen på Götgatan “Allmänningsvägen som löper från yttre södra port och upp till korset och kapellet och näst östan reparbanan.” Inte särskilt användbart för den som ville hitta dit.

Men det verkade heller inte vara meningen, för när ett förslag kom 1723 att sätta upp namnskyltar på husen och göra en förteckning över husen varnade många för att en främmande då snabbt “kunde räkna ut hur många hus som fanns i staden”. Vilket ansågs olämpligt ur försvarssynpunkt.

Det var inte förrän 1832 som numreringen började följa gatorna istället för att gå runt kvarteren, men 1763 beslöts i alla fall att stadens gatunamn skulle sättas upp på husen, för att hjälpa besökare att hitta rätt “på lika sätt som uti stora städer utomlands brukligt är.” Alltså för att bli en riktig storstad.

I Ny svensk historia 1857 listas under rubriken “Från småstad till storstad” ett antal tecken på att Stockholm faktiskt höll på att bli en storstad. För första gången hade man då över 100 000 invånare (närmare bestämt 100 040), mycket beroende på den stora inflyttningen från landsorten. Och den 28 december kungjorde Överståthållareämbetet att ordet “gränd” skulle bytas mot “gata”, i de fall “grändens bredd motsvarar anspråken på en gata.”

Samma år lät Stockholms Gatuläggningskommitté lägga tuktad sten ((kanthuggen, med jämna ytor) på Lilla Nygatan, som dessutom försågs med trottoarer. Den invändning man haft mot att använda tuktad sten var att kreaturen kunde halka på den släta ytan, men för att förhindra det skulle man nu hugga en smal ränna mellan varje stenrad. Man räknade med att investeringen skulle löna sig, eftersom dragdjuren borde kunna klara tyngre lass på en så jämn yta. Dessutom skulle både fordon och skor skonas från onödigt slitage.

Det hade aldrig varit lätt att bygga en stad bland Stockholms alla vattendrag, backar och sankmarker. Från början var nivåskillnaderna ännu större än idag. Brunkebergstorg till exempel låg tjugotvå meter högre än den gör idag, och Brunkebergsåsen är den enda höjd som redan i äldre tider blev nämnvärt reducerad.

Bilden visar nedre Norrmalm och Brunkebergsåsen med sitt vårdtorn 1642, (Public domain) via Wikimedia. Till vänster syns Klara kyrka.

Vårdtornet var under 1600- och 1700-talen ett observations- och varningstorn. Därifrån hade man god utsikt över staden och kunde se om någon eldsvåda brutit ut. På dagen signalerades med klockklang, lurblåsning och flaggor, på natten med lyktor. Vakten lär ha ropat ut timmarna så här:

Väktarerop! Klockan är 00 slagen.
Gud bevare staden
Ladugårdslandena,
Brunkebergena med!
Klockan är 00 slagen.

Det ständiga grävandet efter grus underminerade småningom byggnaden, 1769 flyttades signalverksamheten till Klara kyrkas torn och det gamla vakttornet revs.

I “Sveriges hufvudstad skildrad med anledning af allmänna konst- och industriutställningen 1897” kan man läsa att Södermalm var särskilt backigt och besvärligt, eftersom den delen av malmen som vette in emot stan var en bergshöjd med brant sluttande sidor, samtidigt som det var stadsdelens tätast bebyggda område. En annan svårighet var att Södermalms enda förbindelse med den inre staden var smalt näs på mitten.

Bilden nedan visar hörnet Åsögatan/Borgmästargatan i slutet av 1800-talet. På båda sidor om Åsögatan syns pampiga hus med eleganta fasader, till vänster finns till och med trottoar och lyktstolpe. Men huset till höger är omgivet av en långsamt sönderfallande lada uppe på en bergknalle och en skranglig trätrappa upp till mindre kåkar.

Ur Wirströms vykortssamling

När Alfred Nobel 1866 uppfunnit dynamiten kunde man spränga bort vad som småningom blev stora delar av det ursprungliga Stockholm. Sprängstenen och jorden användes som utfyllnadsmaterial när man fortsatte att bygga staden och fylla en del av dess träsk, exempelvis träsket på Eriksbergs ägor, Bomsjön vid Karlberg, Bellevue träsk, Starrbäcksängen norr vid artillerikasernen samt Laboratoriekärret i västra kanten av Ladugårdsgärdet. Man beräknar att om man hade kunnat samla utfyllnadsmassorna från 1877-95 på en plats av Kungsträdgårdens storlek skulle högen ha nått något högre än korset på Jakobskyrktorn.

I början av Stockholms historia hade gatorna haft ler-, jord- eller trästocksbeläggning. Sen kom gatstenen – stenar som läggs intill varandra och bildar en slitstark ytbeläggning på gata eller väg. Om stenarna är naturligt rundade bildas en kullerstensgata, men småningom tog den huggna gatstenen över, eftersom den gav bättre anpassning och slätare vägyta.

  • Till vänster: grova kullerstenar på Borgargården till Stockholms stadshus, av Frankie Fouganthin (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons.
  • Till höger: gränd i Gamla Stan, av Bengt Nyman, (CC BY 2.0) via Wikimedia Commons.

År 1664 bestämdes i ett kungligt brev att “gatorna skola allestädes vara jämnade och stensättas med rätt och tillbörligt avlopp för vatten och orenlighet”. 1725 kom mer detaljerade bestämmelser, enligt vilka den högsta uppsikten över »gators och gränders stenläggning och jämnande» skulle åligga magistraten, som i sin tur skulle se till att stadsingenjören gjorde sin plikt. Men eftersom det fortfarande var husägarens skyldighet att stenlägga och underhålla “sin” bit av gatan agerade stadsingenjören och hans gatuläggare först om en husägare bad honom eller inte skötte sin gata, trots tillsägelse av byggningskollegium.

Enligt samma förordning måste gatorna läggas med “jämna stenar, men inga små eller kullriga”. Rännstenarna skulle “där så var möjligt” läggas med huggen sandsten, och de rännstenar som gick tvärs över gatorna måste vara av breda gatustenar och nedlagda på ett sätt så att kärror och vagnar utan problem kunde ta sig över dem. 1763 blev skyldigheten att lägga rännsten av huggen sandsten ovillkorlig för ägare av nya hus, och husägarens ansvar skärptes.

Men ännu långt in på 1800-talet var gatorna i ett särdeles otillfredsställande skick. Det var därför Stockholms roddarmadammer länge var en viktig del av lokaltrafiken, främst till och från Gamla stan.

1827 skriver den kände läkaren professor P. G. Cederschiöld i företalet till skriften “Om sundhetstillståndet i Stockholm och medlen till dess förbättrande”:

Liksom exempelvis i Köpenhamn borde gatorna inrättas med något upphöjda gångvägar eller så kallade trottoarer vid sidorna, så att de gående slipper vada i smutsen och trängas ibland hästar och åkdon, med ej obetydlig fara att bli skadade eller till och med överkörda.

Dr C. E. Hagdahl skriver i sina minnen: Före 1840-talet var Stockholms gator i ett ömkligt skick, lagda med fältsten av allehanda storlek. Varje husägare hade skyldighet (och rättighet) att själv stenlägga sin gata, och det gjordes efter tycke och smak, med små eller stora stenar – ibland inte alls.

Men de ständigt trasiga åkdonen gjorde detta till en härlig tid för smeder och vagnmakare, och skomakarna klagade icke heller.

Både herrar och fruntimmer måste klä sig i bottiner, och när tomma vedkärror – alla promenerandes skräck! – kom i vild fart, alltid tre efter varandra med den hojtande körsvennen stående mellan de skramlande kärrstegarna, räddade man sig upp på huslisten och klamrade sig fast i fönsterluckorna tills faran var överstånden. Renhållningen av stadens gator verkställdes endast onsdagar och lördagar, då hyresgästerna skulle turas om att sopa gatan.

Trots segt motstånd mot nymodigheten övertog staden 1845 ansvaret för att underhålla gatorna, och man tog in tyska stensättare som stensatte gatan från Jakobstorg till Blasieholmen. Denna vackra provsträcka var lagd med sorterad fältsten av jämn storlek, och de svenska stensättarna kunde lära sig hur de skulle sortera och lägga ut stenen.

Det blev allt flera som ville använda tuktad sten till gatubeläggningen och slutligen enades man om att lägga en provbit framför gamla posthuset på lilla Nygatan – och anhängare bad Stockholms droskkuskar att ta den vägen så ofta som möjligt, i testsyfte.

1844 fick Stockholm sin första trottoar, vid ett nyuppfört hus vid Jakobsgatan. Fast en del ville ha det främmande namnet utbytt till “gångbana” i motsats till “körbana“. Försöket utföll till belåtenhet, men när man ville fortsätta att lägga trottoar även på Regeringsgatan uppstod svårigheter: Vid varje körport stod husägaren och förbjöd alla dylika upptåg, eftersom det kunde hindra vattentunnans och vedkärrans fria passage.

Trots allt motstånd blev till slut Regeringsgatan den första gatan som i sin helhet kunde ståta med en trottoar. Och i överståthållareämbetets femårsberättelse för perioden 1876—1880 står:

Den tid, då Stockholms gator var beryktade för sin dåliga beskaffenhet, kan nu anses vara försvunnen. Den s. k. fältstenen, som i synnerhet bidrog till det ofördelaktiga omdömet, förekommer nu endast undantagsvis på trottoarer, och även på de flesta förnämligare körbanor har den ersatts med tuktad sten eller makadam. Den jämnare ytan underlättar renhållningen så att huvudstadens gator nu i allmänhet ser snygga och prydliga ut.

Bilden överst: Stenläggning av Birger Jarlsgatan 1898
(CC-BY), Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.