Den 3 september 1967 klockan 06.00 gick Sverige över till högertrafik. Fast egentligen hade vi redan haft högertrafik: I §24 av Karl XIIs 1718 utfärdade ”Kongl. Maj:ts Förordning angående Postväsendets och Gästgifweriernes sammanfogande” står att två postvagnar som möts: ”hålla halfwa vägen hwardera til höger”. Men 1734 kom en ny förordning (enligt en uppgift för att ingen ändå höll till höger): ”Resande och farande i städer och på landet ska hålla till vänster.”

Bilarnas rattar satt dock hela tiden till vänster och inte till höger som i exempelvis vänstertrafikens England. Och Slussen var redan vid invigningen 1935 byggd för att fungera även vid högertrafik.

Som om vi hela tiden inväntade högertrafik.

Kort historik: Från början hade man inga regler om höger/vänstertrafik, däremot fanns en praxis, så att åtminstone alla ox-/åsne-/hästekipage kunde mötas på ett förutsebart sätt. Under 1900-talet övergick många länder i Europa till högertrafik, och i Sverige återkom parlamentariska diskussioner om att lägga om till högertrafik, för att harmonisera med omgivningen. Under 1950- och 1960-talet ökade antalet bilar i Sverige och fler började åka mellan olika länder. 1955 genomfördes en rådgivande folkomröstning, där 53% röstade, varav 82,9% mot högertrafik.

1963 överlämnade regeringen en ny proposition om övergång till högertrafik, som denna gång godkändes av riksdagen, och 1967 infördes högertrafik. I området kring byn Björkvattnet i nordvästra Jämtland fanns då redan en sträcka med högertrafik: En bit av vägen mellan Kvelia och Tunnsjø i Nord-Trøndelag hade dragits över svensk mark, och för att norrmännen skulle slippa köra vänstertrafik den korta sträckan hade vägen och några stickvägar fått dispens för högertrafik.

Trafiktrubbel och diskussioner

I början av 1920-talet, när vägtrafiken blev alltmer viktig och omfattande, började högertrafikanhängarna agitera för en trafikreform. Frågan dök upp i olika sammanhang.

I november 1924 hade DN ett stort bildreportage från en trafikfilm bekostad av Ford och med regi av kapten Ragnar Ring, chef för Hasse W. Tullbergs filmindustri. Filmen var avsedd att ge amerikanerna ett begrepp om Stockholms trafikkultur – och ”amerikanerna kommer säkert gapa och tycka att vi bär oss synnerligen bakvänt åt, för det stora landet i väster har högertrafik.”

Bilden nedan från Norrbro i svängen nedanför Lejonbacken, en synnerligen livligt trafikerad och ganska riskabel punkt av vår stad, visar vikten av att de snabbaste fordonen håller sig ytterst i en gatusväng.

Ragnar Ring berättade för tidningen att en av trafikfilmens bästa ”skådespelare” aldrig hann vara med om dess avslutning – han dog i en bilolycka på Uppsalavägen: ”Det var en mycket sorglig historia, ty direktör Kallenberg var känd för sin försiktiga och omsorgsfulla körning.”

Ett år senare var det dags för DN att ge tips till alla fotgängare: Hur ska man gå för att slippa bli överkörd?

Av gammal vana går vi oftast på vänster trottoar i samma riktning som de framrusande automobilerna. Ett ofrivilligt steg ner på körbanan – och vi är dödens! Föraren har ingen skuld. Senast i våras gick en person Drottninggatan fram på vänster trottoar, steg ur vägen för en flicka som sköljde trottoaren – och blev ögonblickligen överkörd av en omnibus som åkte i samma riktning omedelbart bakom mannen. Det var omöjligt för chauffören att stanna eller ens ana att mannen skulle stiga ut på gatan. En sådan olycka är otänkbar där fotgängarna vant sig vid höger trottoar.

Här i landet har vi ju vänstertrafik! invänder kanske läsaren. Javisst, och just därför skall fotgängarna gå på höger gångbana, där de möts till vänster. Då har man de farliga fordonen framför sig och ryggen fri! I den segslitna diskussionen om trafiksäkerhet på gatorna kräver både fotgängare och automobilister fullständig frihet och alla förnuftiga inlägg krossas på omedgörligheten hos båda parter.

Nedan: En arrangerad ”olycka” visar hur lätt man kan bli överkörd bakifrån om man icke håller ryggen fri.

Se på Lidingöbron! När den öppnades för ett halvår sedan var trottoarerna så smala att knappast mer än två personer kunde gå i bredd, och vägbanan så smal att spårvagnar och automobiler gick kant i kant med trottoarerna. Det var tydligt att gångbanorna måste vara enkelriktade, frågan var bara om de skulle vara höger- eller vänsterriktade.

En medlem av brostyrelsen visste besked, men tilläts endast verka på egen bekostnad och på avstånd. Han tryckte upprop över förslaget, men fick endast utdela dem på ömse sidor om bron. Tydliga bilder illustrerade faran av att gå på vänster trottoar och tryggheten på den högra.

Låt de lyckade experimenten från Lidingöbron komma till nytta i Stockholm, men utan lagar och böter. Det blir trevligare så.

Man måste väl få gå som man vill?! På Drottninggatan exempelvis finns ju affärer på båda sidor!
Men även i gångtrafik uppstår alltid en viss ”fjärrtrafik”, och Drottninggatan har alltid mycket markerade vänsterströmmar, även på trottoarerna. Det är dessa som borde läggas om till högerströmmar.

En vida förnuftigare fråga är varför inte körtrafiken lägges om till högertrafik. Chaufförerna vore lätta att lära om, de är vana att lyda förordningar och kan enkelt bötfällas, och förutom Sverige är det endast England, Österrike och Ungern som har vänstertrafik.

Det första skälet mot en allmän trafikomläggning är att den skulle kosta för mycket. Dessutom vet man inte om högertrafik i allmänhet är bättre än vänstertrafik. Vid en internationell kongress i Paris för ett tiotal år sedan kom man fram till att för att nå enhetlighet i världen vore det bättre att lägga om högertrafik till vänstertrafik. Somliga påstår dock att man vid Parismötet hade för mycket ”hästsynpunkter” kvar: ”Vänstertrafiken är dikterad av hästarna och kuskarna, inte av motormännen. Och Sverige, England, Österrike och Ungern är alla typiska hästländer.”

När man i Norge ville ha högertrafik i hela Norden hävdade en spårvägssakkunnig att vänstertrafik vore bättre för alla, eftersom man som högerhänt har lättare att ta sig upp och av tåg och spårvagnar med ingång från vänster sida.

Artikeln avslutas: Det kommer nog att dröja med en trafikomläggning, om den ens någonsin kommer. Men hur det än blir gäller att gångtrafiken alltid måste gå emot körtrafiken, för att hålla ryggen fri och se faran i ansiktet: Man måste mötas tilll vänster på höger trottoar!

Äntligen: Dagen H

Men till slut kom ändå Dagen H: Den 3 september 1967 klockan 04.50 flyttades alla bilar i Sverige över nya vita heldragna spärrlinjer till höger körfält. Direkt engagerade i övergången till högertrafik var 8000 polismän och militärpoliser. Dessutom medverkade 100 000 vägledare från föreningar och skolor.

Bilden högst upp på sidan visar hur det gick till på Kungsgatan. (Foto: Jan Collsiöö (PD) via Wikimedia Commons. )

Och prick kl 05.00 fick man börja köra – nu till höger! Fast i början gällde skärpta hastighetsbestämmelser – tills alla vant sig.

Många fruktade kaos på vägarna med många trafikolyckor, men ett halvår efter trafikomläggningen hade trafikolyckorna istället minskat, vilket troligen hade flera orsaker: Sverige införde samtidigt nya trafikregler, avskaffade fri fart på landsvägar, och den intensiva informationskampanjen inför trafikomläggningen gjorde att människor i allmänhet blev bättre bilförare.