Redan i slutet av 1800-talet hade Stockholm hunnit bli en av Europas telefontätaste städer, trots att Kgl Telegrafstyrelsen så sent som 1877 ansåg att den nya apparaten inte hade någon framtid, främst för att den inte kunde skapa skrivna meddelanden, och aldrig skulle kunna konkurrera med telegram och brev. Det nya påfundet slog dock snabbt igenom, och 1923 automatiserades samtalen så att man själv slog numret till den man ville kontakta istället för att kopplas av telefonist.

Men det kunde vara svårt att komma fram till de populäraste numren. I maj 1924 skrev DN (avundsjukt?) att man i Köpenhamn redan för flera år sedan löst detta problem: I ”noteringen” kunde abonnenterna anmäla sig för att i tur och ordning kopplas fram till ett upptaget nummer.

Och redan i början av 1925 kunde DN meddela att Stockholm snart inte skulle vara sämre.

Natten till den 21 januari 1925 föll/tvingades/knuffades en kvinna ut genom ett köksfönster på tredje våningen och dog ögonblickligen när hon slog i den cementerade gården. Hon hette Selma och hade nyligen flyttat från Gävle till Gotlandsgatan 74 tillsammans med sin make Erik Holm och en 14-årig fosterson. Paret hade just haft ytterligare ett stormigt uppträde där hustrun misshandlats, och tio minuter efter att polisen larmats fördes konsertsångare Holm till Katarina polisstation som skäligen misstänkt för vållande till sin hustrus död.

DN skrev: ”Gick i döden för att undgå misshandeln” och SvD ställde frågan:

Var hoppet frivilligt?

Den 18 januari 1925, några veckor efter den högtidliga invigningen av Radiotjänsts rundradio, gjorde DN en ambitiös ”enquête” med både stockholmare och landsortsbor om hur sändningarna fungerade och vad de tyckte om programmen. Alla verkade överens om att programmen blivit bättre och mera omväxlande sedan Radiotjänst tog över vid årsskiftet. Däremot var man på landsorten så gott som enhälligt missnöjd med Stockholmsstationens sändareffekt, särskilt i de delar av södra och mellersta Sverige där man bara i sällsynta undantagsfall kunde höra sändningarna från Stockholm.

Värmlänningarna övervägde till och med att vägra lösa ut postförskotten på licensavgiften, eftersom de inte hade någon glädje av den. Utlandsstationerna var mycket lättare att få in än de svenska.

SvD rapporterade om ett nytt inslag i nyårsfirandet 1924/25: Nyårsvaka per rundradio, vilket beskrevs som mycket uppskattat. I årets sista timme kunde man lyssna till den av Svenska Dagbladet anordnade radioutsändningen, där Sven Kjellström spelade violin, Ragnar Hultén sjöng och Guido Valentin uppläste den nyskrivna nyårsdikten: ”Vid årsskiftet”. Efter tolvslaget bringades SvDs läsare/lyssnare en första hälsning på det nya året, och till slut spelade hr Kjellström Bachs trio.

Dagen efter skulle rundradioverksamheten dra igång på allvar, med nybildade Radiotjänst.

Den 21 december 1924 hade Dagens Nyheter hela 66 sidor, inklusive en Jultidning. Artiklarna ger en bild av julen för 100 år sen.

Det var kolossalt gott om julgranar det året. Man trodde dock inte att kommersen skulle komma igång riktigt förrän i början av julveckan, så granförsäljarna hade gott om tid att sätta fötter på sina granar. Priserna varierade så pass mycket att det kunde löna sig att se sig om.

DN rapporterar: Igår kunde priset för en gran på halvannan till två meter variera mellan 3 och 5 kr. Och det innebär inte nödvändigtvis att de är dyrare på Östermalm än Norrmalm, utan det kan skilja mellan två försäljare som står sida vid sida på samma gata.

Den 10 september 1944 skulle »Gripsholm» lämna Göteborg, och senast vid midnatt natten innan måste besättningen vara ombord, bland dem den 26-åriga stockholmsflickan Jane Horney som hade mönstrat på som köksbiträde tillsammans med ett par svenska societetsflickor. Men på kvällen såg väninnorna hur Jane fördes iland, upplöst i tårar. Hon sa att det blivit något missförstånd med passet.

Den 29 september samma år greps Jane Horney av svensk säkerhetspolis efter påtryckningar från den danska motståndsrörelsen, som var övertygad om att hon var tysk spion. Den 14 oktober släpptes hon fri, sedan man efter grundliga förhör och undersökningar funnit anklagelserna ogrundade. Hon varnades för att umgås med utlänningar och fick passet indraget, då det inte ansågs önskvärt att hon åkte utomlands. Fyra månader senare försvann Jane för gott.

I februari 1924 sände både DN och SvD ut reportrar till avlägsna Tuna by vid Ljungan söder om Sundsvall. SvD-reportern kallar sig ”en vid innesittande van stockholmare” och beklagar sig över kölden när de måste åka släde – om än med bjällror – för att ta sig ända till det lilla torpet där polisen belägrade en ”vild torpare”. Som belöning skulle journalisterna under de följande dagarna få vara med om både polisförhör och skottlossning.

På förstasidan i DNs stockholmsupplaga kunde man söndagen den 10 februari 1924 läsa om den vilde torparens krig mot polisen: I två dygn hade polisen belägrat torpet för att försöka gripa torparen Hallén i Tunbyn, misstänkt för sedlighetsbrott mot grannfamiljens 13-åriga dotter.

I början av 1925 rapporterade Stockholms frisörmästareförening att cirka 50 damer varje dag offrade sina ”mer eller mindre vackra flätor” i herrfrisersalongerna. Det var ju herrfrisörerna som kunde klippa kort, damfrisörerna var vana vid att skapa eleganta frisyrer av långt hår och tvingades nu skaffa shingelexperter.

De första som hade klippt av sig håret hade varit unga flickor, men nu var de flesta ”patienterna” fruar i 30-årsåldern. Fast en hel del av dem garderade sig genom att vid mera högtidliga tillfällen använda chinjonger. Sådana hade blivit populära redan på 1850-talet, då man byggde stora konstruktioner med löshår.

I början av tjugotalet växte radiointresset snabbt och efterfrågan var enorm på både apparater och material. En stor del av de nyblivna radioentusiasterna byggde nämligen själva sina enkla kristallmottagare, enligt beskrivningar i dagstidningar och veckotidningar. Iförda hörlurar trevade de sedan med en metallspets i en en liten dosa på en kristall tills de plötsligt fick in en sändning.

Det var framför allt skolungdomen som greps av radiofebern och lärare klagade högljutt över att pojkarna försummade skolarbetet för att ägna sig helt åt den nya sporten. Många ungdomar lyckades experimentera sig fram till riktigt välfungerande apparater, och från dem spred sig intresset ganska snart till den övriga familjen.

I september 1924 fick en stockholmsfamilj äntligen egen lägenhet – efter ett år i nödbostad. Kvinnan firade med att skriva ett brev till DN och berätta om hur vardagen där såg ut. Hon hade tillsammans med man och 5 barn bott i ett rum (snarare avbalkning) som var 7 meter långt, 4 meter brett och väldigt högt i tak. Familjen verkar välbeställd, hade med sig en del möbler – till och med ett piano – och berättar att de magasinerat resten. Dessutom hade de möjlighet att sommartid tillbringa 2,5 månader ”på landet”.

Ändå hamnade de i nödbostad i bostadsbristens Stockholm. De var inte ensamma: bilden ovan visar inkvarterade barn på tjugotalet, av okänd fotograf (CC-BY) Stadsmuseet via Stockholmskällan. Här kan man läsa mera om Stockholms nödbostäder.