1878 när Carl Wilhelm var 12 år skrev han ett brev till Allmänna barnhuset för att fråga efter sin biologiska mor Carolina Rosina, som han inte haft någon kontakt med sen han var två. Han blev intagen på Allmänna barnhuset i Stockholm när han var 11 dagar gammal, som “ambarn”: Istället för att betala tog hans mamma 8 månaders anställning som amma för sitt eget barn och ytterligare ett. Dessutom skötte ammorna diverse sysslor på hemmet, och troligen blev modern kvar där när sonen redan efter fyra månader flyttade för att bli fosterbarn hos torparen Fredrik Carlsson och hans hustru på gården Götheborg i Frötuna, nära Norrtälje.

Josabeth Fredrica Paulina Sjöberg var en obemärkt ensamstående kvinna med begränsade medel som levde i olika uthyrningsrum på Södermalm. Tolv rum blev det under 40 år, enklare ju närmare ålderdomen och den absoluta ensamheten hon kom. Hon försörjde sig som musiklärarinna, och hade egna möbler att inreda sina rum med: pinnsoffa med lapptäcke, runt bord, högt skåp och byrå med spegel, samt gitarr och klavikord, senare utbytt mot taffelpiano.

Allt känner man igen från hennes akvareller. För på fritiden tecknade och målade hon sin omgivning – fast inte alltid precis som den såg ut under hennes tid, utan som hon föreställde sig “den gamla goda tiden”.

1915 startade Gustav Pettersson en tapetserarverkstad, som tio år senare flyttade till Nytorgsgatan. Där ligger den ännu kvar, fast sen 1980 på andra sidan gatan, i ett gult stenhus med tjocka väggar och små fönster. Utsikten över Stockholms inlopp syns i en liten glugg mellan Stockholms minsta hus och en stor gammal klädfabrik.

Gustavs son hette Bengt och hans mamma tyckte att han skulle bli optiker, men det kände han inte för. Optikern fanns dessutom i “fel” del av stan, för Bengt var och förblev en riktig söderkis. Så direkt efter att ha gått ut Katarina Norra började han som lärling i pappans verkstad och småningom fick han mästarbrev.

“Jag har många mammor, men någon riktig mamma har jag ändå inte” skrev ett trettonårigt barnhusbarn som bad att få reda på vem hon egentligen var, efter att ha måst byta fosterhem många gånger. I Allmänna barnhusets väldiga arkiv finns förseglade konvolut med livsberättelser om barnen som föddes av “okända” föräldrar.

Att en far kunde vara okänd är ju inte så konstigt, men mellan 1778 och 1917 hade ogifta mödrar enligt det så kallade ”Barnamordsbrevet” rätt att få sitt barn inskrivet i kyrkoboken som ”fött av okänd mor”. På så sätt ville man minska antalet mord på utomäktenskapliga barn. Modern kunde föda anonymt på annan ort och sedan lämna barnen till en institution för att kunna fortsätta sitt liv.

Vid porten på Fjällgatan 34 finns en blå kulturhusskylt om “Stigbergets Borgarrum” samt skylten “ANNA LINDHAGENS MUSEUM”. Det var hon som skapade det lilla museet högst upp i huset som visar hur en tjänstemannafamilj bodde omkring 1860. Det är öppet på söndagar och för grupper. (Bilder: Ingemar Lindmark)

Anna Lindhagen (1870–1941) är nog mest känd för att ha startat koloniträdgårdsrörelsen i Sverige, och hon arbetade för att bevara Stockholms gamla miljöer, med små stugor och täppor. Hon var också djupt engagerad i bland annat kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering och barns rättigheter. Hennes far Albert Lindhagen ledde projektet att förvandla småstaden Stockholm till en storstad.

När Allmänna barnhuset istället för att vara barnhem blev en genomgångsanläggning för barn på väg till fosterföräldrar flyttades alla barn som bodde där ut i landet. Den största gruppen, 126 barn, hade 1785 rest till fosterföräldrar i Ljusdal, och masstransporterna fortsatte en bit in på 1790-talet.

I oktober 1787 flyttades 49 barn till olika församlingar i Hälsingland för vidare placering i olika fosterhem. I sällskap med prästen och magistern Anders Bergmark samt två sköterskor färdades barnen en vecka i höstrusket, på leriga vägar och med ihållande regn och blåst. Sedan skrev magistern en utförlig rapport till Barnhusets direktion.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset grundades 1633, då kronan skänkte mark och pengar till det första barnhuset i Sverige. Vid 350-årsjubileet 1983 intervjuade SvD den forne barnhuspojken Sven Axel Grönlund, som då var 78 år och hade levande barndomsminnen.

Sven Axel föddes i maj 1906 i Katarina församling och togs redan den 6 augusti “mot 500 kronor” in på Allmänna Barnhuset vid Norrtullsgatan. Den första fostermodern fick han efter fyra månader, men änkan Lång i Nygård lämnade tillbaka honom redan tre månader senare, trots att han var frisk och kry. Så fortsatte det: Under de första sex åren hade han sju olika fosterhem.

Strax före jul 1816 försvann en bonddräng mystiskt under en resa till Stockholm, där han skulle sälja varor åt sin husbonde. Man visste att han fått skjuts av tre bonddrängar, och vid Stora Nygatan hade någon sett dem gräla om priset. Efter det hade ingen sett drängen – varken död eller levande – men polismästare Wannqvist var ändå säker på att de tre vännerna hade lurat iväg och rånmördat honom, och grep dem raskt.

I februari 1818 hade fortfarande ingen kropp hittats, och den unge stridbare litteratören Carl Gustaf Walberg polisanmälde polismästare Wannqvist för olaga arrestering och våld mot oskyldiga.

Carl-Oscar visste inte vad han ville bli när han 1936 blev konfirmationskamrat med sonen till en postkontrollör, som rekommenderade statens “lilla, men säkra kaka” och erbjöd sig att försöka hitta ett jobb åt den unge konfirmanden. Två dagar senare började Carl-Oscar i brevbäringen på Stockholm 1, och han blev kvar på Posten fram till pensioneringen 1983. På Postmuseum finns hela hans berättelse: Från »pinne « till »ux«. Nedan en del av minnena, samt blandade bilder från Postmuseum.

Efter några dagar fick jag gå själv, utan handledare. I ett kvarter med nästan bara gamla hus utan hiss blev jag “pinne” som man kallade brevbärare som inte alternerade med de andra i laget. Varje dag bar jag ut posten på morgonen, och ibland ytterligare någon gång.

Gustaf Albert var bara 4 veckor gammal när han 1861 lämnades in på Allmänna barnhuset. Så gjorde många ogifta mödrar som såg små möjligheter att kunna försörja sina barn. Men det kostade ganska mycket att lämna ett barn till Allmänna barnhuset. 1903 betalade Nils Gotthards mamma exempelvis 500 kronor för att få sin son intagen.

Ibland kunde man få hjälp från fattigvårdsnämnden, men det fanns också en möjlighet att “amma in” barnet. Så gjorde Gustaf Alberts mamma Carolina Länngren. Det innebar att mamman anställdes som amma på barnhuset för att under 8 månader amma sitt eget och andra barn. Ammornas barn blev inte kvar lika länge – Gustaf Albert lämnades efter fyra månader till en fosterfamilj.