Bland DN-notiserna om aktuella rättsfall i slutet av augusti 1923 fanns “Ett dyrbart Stockholmsbesök för Norrlandsbonden” (som blev av med 400 kr till en av stans tjänsteflickor) och “Kontorsbesök i damsällskap med efterspel”.

Och så var det den häktade kontorschefen som JO-anmälde sin domare, eftersom han var missnöjd med dennes förhörsmetod. Tidningen kommenterar:

Det är inte precis en alldaglig händelse att en häktad anmäler sin domare, men detta är just vad den för mened häktade f kontorschefen hos aktiebolaget Radius gjort.

Anledningen var domarens “bristande taktkänsla” vid förhören.

DN firade med stort bildreportage: När våra pappor roade sig på Gröna Lund. I Bellmanshuset på Djurgården var fyra gubbar på besök, som representanter från en förgången tids nöjesliv. Där fanns svärdslukaren Ludvig Rosaschco, Jean Nissen, “impressario för folk med abnormiteter”, Thiodalf Lütze som ägde ett vaxkabinett, och så Kasper på Skansen, som hette Alfred Horst och året därpå skulle fylla 80 år.

Alla var de i ungdomen tivoliattraktioner och skulle under jubileumsveckan hjälpa till att skapa en bild av dåtidens Gröna Lund. Andra attraktioner var en ormtjuserska samt “tatuerade damen”.

Nere vid Årsta äng (nuvarande Fredsborgstorget) hade på 1890-talet fru Kristina Lovisa Hammarström en mataffär. Fast enligt ett protestbrev från (en del av) grannarna var det mest öl hon sålde, och hon hade flera gånger blivit åtalad för olaglig handel med maltdrycker. Detta skapade enligt brevet oreda och stök i området – kanske allra värst var att “både män och qvinnor, som i flera år åtnjutit understöd av kommunen, nedlagt sina slantar där för öl”.

Enligt 1893 års “tiolitersförordning” fick lanthandeln inte utan särskilt tillstånd sälja mindre kvantitet än tio liter vid varje försäljningstillfälle. Men den regeln verkar inte följas här, enligt grannarna.

På DNs förstasida söndagen den 12 augusti 1923 fanns den stora nyheten att Stockholm före årets slut skulle ha tretusen AUTOMATISKA telefonapparater, där samtalen inte längre kopplades av telefonister, utan man själv fick slå numret till den man ville kontakta.

Automatiseringen började i Vasastan, där redan ett stort antal abonnenter fått en av de “karakteristiska automatiska apparaterna med tio siffror i krets på framsidan” för att vänja sig vid anblicken av dem. De hade också fått en liten tavla med instruktioner om hur man själv kopplar sina samtal.

 Av gamla vykort kan man lära sig mycket. Det första man lägger märke till är att all text klämdes in på samma sida som bilden, medan baksidan förblev tom, förutom adressen. Det kunde bli som på vykortet med Katarinahissen från 1903 nedan. (Observera den käcka hälsningen: ”Tjenis! Jag kommer på tisdag med båten…”)

Ända till maj 1905 var man faktiskt tvungen att göra så, för både Världspostföreningen och svenska Postverket hade bestämt att ingenting fick stå på samma sida som adressen. Då kunde nämligen både sorterare och brevbärare bli förvirrade, så att posten riskerade att hamna fel.

Bild: Bostadsbrist, O A Andersson 1898 (CC-BY), Sth Stadsmuseum

Den 19 februari 1907 var invånarna i fastigheten Sofielund i Årsta skog (nuvarande Sjöviksbacken 38) så oroliga för sin sjuka granne att de skrev ett gemensamt brev till Länsstyrelsen. Brevet börjar:

Härmed anmäles av oss unisont ett största elände som inpå själva huvudstadens närmsta område passerar. På Liljeholmen, Årstaskogen N:o 9, finnes ett kråkslott som uthyres till mänsklig beboing av en Hyresvärd vid namn Lindgren. I ett av dess hål bor en Skräddare Zetterlund med sin hustru som sedan förliden höst legat sängliggande sjuk och utan läkarevård.

Fortsätt läsa “Oroliga grannar slår larm – en bild från bostadsnödens Stockholm 1907”

Den 27 juli bör man kolla in vädret extra noga. Om det regnar då kommer det nämligen att fortsätta regna sju veckor framöver. Åtminstone enligt gammal svensk folktro gällande Sjusovardagen, som fram till 1901 var en helgondag i den svenska kalendern.

Historien om Sju sovares dag börjar på 200-talet när romarna bedrev klappjakt på alla kristna. Den finns i flera versioner med något skiftande namn, platser, årtal och andra detaljer, och en liknande berättelse finns i Koranen.

Träsnittet på de sju sovarna ovan är från 1500-talet, och vid samma tid nedtecknades en svensk version av legenden.

Ända sen antiken har människor världen över firat den efterlängtade vårens ankomst med en stor fest. I den kalla Norden gällde det att efter vintern dricka “märg i benen“ inför den kommande sommarens hårda arbete. Fast i boken Gamla Stockholm (1882) kallas det “dricka märg UR benen”, när en del fyllebråk kom av sig för att kämparna inte ens orkade stå upp…

Traditionen att utse Majgreve kom till Sverige med tyska hantverkare. Ordet är belagt sedan 1400-talet, och kommer av “Mai”, det tyska ordet för grönt, isynnerhet vårgrönt – samma ord som i “majstång”. Det var en ära att bli utsedd till sommarens förkämpe – men en dyrköpt sådan, eftersom Majgreven förväntades bjuda alla på så mycket öl de ville.

Några svenska seder som utomlands kan uppfattas som särskilt märkliga är surströmmingskalaset och kräftskivan. Surströmming har ätits i Sverige i århundraden, och beskrivs som “en delikatess som har gjort en klassresa från att vara fattig vardagsmat till att bli festmat.”

Kräftor var från 1500-talet festmat för kungligheter, men seden att i samband med kräftfisket ställa till med fest och äta kräftorna hela och kalla, började med ”kräftsupen” – ett festligt sätt att ta farväl av sommaren och välkomna den annalkande hösten, och spreds sedan alltmera under början av 1900-talet.

Bild: Årstafruns dagbok, Nordiska museet (CC BY-NC-ND 4.0)

Årstafrun Märta Helena Reenstierna är av eftervärlden mest känd för de dagböcker hon skrev varje dag i nästan femtio år, mellan 1793 och 1839. Hon riktade sig ibland direkt till ”den gunstige läsaren” och verkar ha räknat med att eftervärlden genom böckerna skulle få veta sanningen, bland annat om alla hon var arg på. Och det blev med åren många.

Hon beskrev i målande ordalag inte bara tjänstefolk, utan även vänner och bekanta som fallit i onåd, däribland sin ende bror. Och hon får ju sista ordet, eftersom vi inte har tillgång till de andras dagböcker.

Det var nära att vi inte hade denna heller.

I juli 1957 skrev SvD: Längre in i viken bakom stora Flatenbadet ligger barnbadet, som är avstängt för allmänheten mellan kl nio på morgonen och två på eftermiddagen. Då kan barn mellan fem och fjorton år lära sig simma, men även spela teater och leka. I genomsnitt 2000 barn kommer varje dag med bussar från 35 uppsamlingsställen i Stockholm. 110 ledare vakar över dem och vid varje brygga finns 12 badvakter. 18 simlärare lär barnen simma, och de som avlagt järnmärket får vara på djupare vatten.

Halv tolv störtar alla iväg för att komma först i kön till bullar och mjölk, och klockan två är det samling hos ledarna för hemfärd. Initiativet till barnbadet kom 1934 från Simfrämjandet och Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse.

Ur “Gamla Stockholm” av Claës Lundin och August Strindberg: På det tredje årtiondet efter Bellmans bortgång 1795 började man tänka på någon synlig minnesgärd helgad åt “den som i toner och ord så mästerligt skildrat en för det svenska, synnerligen det stockholmska lynnet egendomlig del av vårt folkliv och som så hänförande sjungit om stockholmstraktens, särdeles Djurgårdens sköna natur”.

1823 startades en insamling för upprättandet av en minnesstod åt Bellman. Den skulle givetvis ligga på Djurgården, och konung Karl Johan upplät genast en plats på Rosendals ägor i Djurgårdsparken samt skänkte själv 200 rdr banko, medan kronprinsen bidrog med 100 rdr.

Stockholmarnas kärlek till sommarnöjen uppstod inte (bara) för att de ville tillbaka till naturen. Främst ville de bort från den lortiga stan. Ända tills vattenledningarna anlades på 1860-talet var Stockholm en av Europas snuskigaste städer, och värst blev det förstås på sommaren. I Nationaencyklopedin läser vi:

Sommarsjuka, sommardiarré, i allmänt språkbruk benämning på akuta magbesvär med kräkningar.

Myriader av flugor steg i moln från ”flugmötet” vid nuvarande T-banestationen i Gamla Stan där man tömde dassen i ett plankomgärdat område i vattnet. Sopor och orenhet hälldes direkt i vattnet kring stadens alla öar. Är det då konstigt att man längtar bort nån gång?

Idén med små odlingslotter i städerna kom från Tyskland, där de kallades “Schrebergärten”. Läkaren Daniel Schreber hade egentligen velat skapa lekplatser för arbetarbarn, men när den första anläggningen stod klar 1865 började den snart användas för odling av grönsaker och frukt. Till Sverige kom odlingslotterna vid sekelskiftet 1800/1900, kallades koloniträdgårdar och blev snabbt en succé.

Stockholmspolitikern Anna Lindhagen engagerade sig i många frågor: kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering, barns rättigheter – och koloniträdgårdar, som hon såg som en möjlighet för stadens arbetare att få “leva lite lantliv och dryga ut sin försörjning genom att själva odla nyttiga livsmedel”.

Redan i de medeltida rimkrönikorna fanns gatumusikanterna med som “pipare och trummare som strövade omkring och uppträdde på bröllop och andra fester.” De flesta är anonyma, en del vet man mera om.

Blinde Collingen beskrivs av Bellman i rollistan till Fredmans epistlar som ”den ännu levande blinde virtuosen Colling”. Han hette Lars Colling, bodde i Maria församling och spelade inte bara flöjt utan skrev också visor, som spreds i skillingtryck. Enligt en muntlig tradition levde hans namn länge vidare i stockholmskans ”en riktig Colling”, och möjligen har det inspirerat till namnet på Albert Engströms kändaste figur, Kolingen.

Under nära sjuttio år var Nummerlotteriets dragningar ett av Stockholms stora folknöjen. “Alla” tänkte på den närmast förestående dragningen, talade och drömde om den – och var tredje onsdag, när tiden äntligen var inne, ilade man till Slottsbacken för att icke försumma någon del av högtidligheten.

Så beskrivs Det Kungliga nummerlotteriet i “Gamla Stockholm – Anteckningar ur tryckta och otryckta källor 1882″.

Bilden ovan visar dragningen i Nummerlotteriet vid Indebetouska huset 1819, av C.J Lundgren (PD) Digitala stadsmuseet via Wikimedia.

Den 30 september 1875 skrev DN under rubriken “Hemlighetsfullt mord”: “När den 12-åriga tjänsteflickan kom för att städa hittade hon sin matmor mördad i sin imperialsäng, endast iklädd ett mycket kort linne. Ansiktet var nedborrat i kudden, i vänster tinning hade blodet runnit från ett svårt sår, och hon hade blivit strypt.”

Några dagar senare hade femtio personer förhörts utan att man visste så mycket mer än att offret inte hade försökt försvara sig, utan troligen sovit när hon blev anfallen: först strypt med ett segelgarnssnöre, som fortfarande var hårt åtdraget om halsen, därefter slagen i vänstra tinningen med en yxa eller hammare.

När det blev paus på 1700-talets teater beskrev någon hur publiken åt och drack – och så “togs pottor fram, och herrarna gick ut på gatan och urinerade”. Hade man ingen toalett på teatern? Och varför behövde man då pottorna? Bara i “rusningstid”? Var “satte man sig” i så fall med dem – för att få vara ostörd? Frågor, frågor…

Toalettbesök har inte alltid varit så privata.
I Magnus Erikssons stadslag från 1300-talet fanns instruktioner om hur man skulle bygga avträden och hantera avföring – ett försök att sätta få folk att sluta att uträtta sina behov lite varstans. Ändå kunde det ända in på 1900-talet finnas byar som inte hade några avträden: Man gick helt enkelt ut i skogen och satte sig under ett träd.