Vid 1800-talets slut fanns i Stockholm två stora tillverkare av mekaniska verk till torn- och byggnadsur: G.W. Linderoth och F.W. Tornberg. Tornberg är mest känd för “Tornbergs klocka” vid Nybroplan – klassisk mötesplats för stockholmarna under många år. (Fast det fanns flera klockor som kallades så.) Vid Linderoths unika kalenderur, numera vid Norrmalmstorg, samlades man vid nyår för att se årtalsskylten bytas ut.

Samma urmakare hade även ansvaret för att alla Stockholms kyrktornsur en gång i veckan drogs upp och justerades – ett inte ofarligt uppdrag.

Från januari 1892 och över 70 år framåt satt på fasaden till Drottninggatan 28 en märklig klocka, som stockholmarna samlades kring vid årsskiftet för att se det nya årtalet ersätta det gamla.

Linderoths kalenderur visade sekund, dag, veckodag, månad och år. Allt utom årtalet uppdaterades automatiskt, men för varje år målades en ny årtalsskiva som vid tolvslaget sattes in manuellt – under högtidliga former och applåder från publiken.

I huset låg G.W. Linderoths urfabrik och urhandel. Linderoth kom 13 år gammal till Stockholm för att bli urmakare, blev några år efter gesällprovet försteman hos urmakare Malmström och övertog vid hans död verksamheten som han drev vidare med sin familj.

Husmoderns presentbok “Etikett och god ton” innehåller regler för livets alla(?) skiften. Ett kapitel handlar om rökning. Boken utkom i två delar och ingick i Husmoderns bibliotek. Husmodern var en veckotidning “för de svenska hemmen” som gavs ut mellan 1917 och 1988.

Det skulle ta lång tid innan rökningens farlighet var officiellt fastslagen. Enligt en annons från 1930 skyddade Lucky Strike till och med mot halsirritation och hosta, eftersom “tobaken rostades i stället för att soltorkas” som för andra märken.

Många regler för rökare fanns det i boken. Nedan några av dem.

SvDs årsbok 1924 skrev om årets mode: Den modärna kvinnosilhuetten övergick 1924 mer och mer till den absolut linjal-raka, under höstsäsongen fullt ut genomfört i såväl kappor som klänningar, även stora aftontoaletter. Promenaddräkten har alltmera ersatts av s k “ensemble”, klänning med tillhörande kappa, som skulle nå mellan en tredjedel och en decimeter ovanför kjolens kant.

Kjolens längd var under våren moderat för att på hösten plötsligt övergå till att bli “outrerat kort” (det vill säga strax under knäet).

På femtiotalet visste alla barn att om man åt äppelkart kunde man få BARNFÖRLAMNING – liksom (kanske) om man lekte i lövhögar. Särskilt skrämmande var förstås att man inte visste orsaken och att det inte gick att förutse vem som skulle bli sjuk. Bara att det var mest barn, och de flesta kände någon drabbad.

Barnförlamning, eller polio, har funnits länge, men i slutet av 1800-talet blev viruset aggressivare, sjukdomen började gå i epidemier och i motsats till andra infektionssjukdomar ökade polion under det framväxande välfärdssamhället.

När det nya materialet NYLON dök upp i USA fanns i Sverige viss misstro. Bland annat gick rykten om att kvinnor i nylonklänning blev nakna på fotografier…

Efter att ha tjänat stora pengar i första världskriget ville den amerikanske kemijätten Du Pont, världens största tillverkare av krut, dynamit och TNT, förbättra sin image. 1939 resulterade tio års forskning i NYLON!

Den banbrytande uppfinningen trollband publiken på världsutställningen i New York och beskrevs vid IVAs högtidssammankomst i Stockholm som “silkesfibrer med lika stor draghållfasthet som stål”.

Ovanför huvudingången på gården till Wollmar Yxkullsgatan 27B kan man fortfarande i guldbokstäver läsa: ”Stockholms stads barnbördshus”. Idag ligger här Mariamottagningarna, men när huset 1907 var nytt fanns här Sveriges största förlossningsanstalt. Innan det lades ner i september 1969 hade en kvarts miljon stockholmare fötts där.

Södra BB kom till som ett provisoriskt barnbördshus i mitten av 1800-talet. Stockholms dittills enda barnbördshus, Allmänna BB, hade stora problem med sjukdomar, framför allt barnsängsfeber. Av då okända skäl var risken för den fruktade febern betydligt större på sjukhus än vid hemförlossningar.

Bild: Matteus arbetsstuga 1908 – 1912,
fotograf okänd (CC-BY), Stadsmuseet via Stockholmskällan.

1962 skrev DN under rubriken “Än behövs arbetsstugan”:
Idag driver inga fattiga barn omkring tiggande på gatorna, men den gamla arbetsstugan behövs ändå, eftersom många mammor är dubbelarbetande och arbetsstugan liksom eftermiddagshemmet blir en fristad för skolbarnen.

Den första arbetsstugan var Adolf Fredriks, följd av Katarina, där Maud Westin (på bilden nedan) sedan 1945 är “fritidsmamma” för femtiotalet barn om året. Hennes mor och mormor hörde till de damer som engagerade sig i arbetsstugornas verksamhet i början av 1900-talet.

Redan 1904 hade dansken Jørgen Peter Müller publicerat “Mitt System”, som småningom trycktes i 1.500.000 exemplar på 25 språk – och skapade Müller-feber även i Stockholm. Även feta herrar med punschnacke och mage samt korpulenta damer trodde sig här ha funnit Columbi ägg för hälsa och spänstighet: “Sun, water and air”.

Müller hade som barn varit svag och sjuklig, och blev med tiden en entusiastisk ivrare för gymnastik och friluftsliv, mest känd just för “Mitt system”: Gymnastiska övningar att varje dag utföras i hemmet vid öppet fönster av människor med så lite kläder som möjligt, och avslutas med kalldusch.