Ända sen antiken har människor världen över firat den efterlängtade vårens ankomst med en stor fest. I den kalla Norden gällde det att efter vintern dricka “märg i benen“ inför den kommande sommarens hårda arbete. Fast i boken Gamla Stockholm (1882) kallas det “dricka märg UR benen”, när en del fyllebråk kom av sig för att kämparna inte ens orkade stå upp…

Traditionen att utse Majgreve kom till Sverige med tyska hantverkare. Ordet är belagt sedan 1400-talet, och kommer av “Mai”, det tyska ordet för grönt, isynnerhet vårgrönt – samma ord som i “majstång”. Det var en ära att bli utsedd till sommarens förkämpe – men en dyrköpt sådan, eftersom Majgreven förväntades bjuda alla på så mycket öl de ville.

Några svenska seder som utomlands kan uppfattas som särskilt märkliga är surströmmingskalaset och kräftskivan. Surströmming har ätits i Sverige i århundraden, och beskrivs som “en delikatess som har gjort en klassresa från att vara fattig vardagsmat till att bli festmat.”

Kräftor var från 1500-talet festmat för kungligheter, men seden att i samband med kräftfisket ställa till med fest och äta kräftorna hela och kalla, började med ”kräftsupen” – ett festligt sätt att ta farväl av sommaren och välkomna den annalkande hösten, och spreds sedan alltmera under början av 1900-talet.

Ur “Gamla Stockholm” av Claës Lundin och August Strindberg: På det tredje årtiondet efter Bellmans bortgång 1795 började man tänka på någon synlig minnesgärd helgad åt “den som i toner och ord så mästerligt skildrat en för det svenska, synnerligen det stockholmska lynnet egendomlig del av vårt folkliv och som så hänförande sjungit om stockholmstraktens, särdeles Djurgårdens sköna natur”.

1823 startades en insamling för upprättandet av en minnesstod åt Bellman. Den skulle givetvis ligga på Djurgården, och konung Karl Johan upplät genast en plats på Rosendals ägor i Djurgårdsparken samt skänkte själv 200 rdr banko, medan kronprinsen bidrog med 100 rdr.

Stockholmarnas kärlek till sommarnöjen uppstod inte (bara) för att de ville tillbaka till naturen. Främst ville de bort från den lortiga stan. Ända tills vattenledningarna anlades på 1860-talet var Stockholm en av Europas snuskigaste städer, och värst blev det förstås på sommaren. I Nationaencyklopedin läser vi:

Sommarsjuka, sommardiarré, i allmänt språkbruk benämning på akuta magbesvär med kräkningar.

Myriader av flugor steg i moln från ”flugmötet” vid nuvarande T-banestationen i Gamla Stan där man tömde dassen i ett plankomgärdat område i vattnet. Sopor och orenhet hälldes direkt i vattnet kring stadens alla öar. Är det då konstigt att man längtar bort nån gång?

Idén med små odlingslotter i städerna kom från Tyskland, där de kallades “Schrebergärten”. Läkaren Daniel Schreber hade egentligen velat skapa lekplatser för arbetarbarn, men när den första anläggningen stod klar 1865 började den snart användas för odling av grönsaker och frukt. Till Sverige kom odlingslotterna vid sekelskiftet 1800/1900, kallades koloniträdgårdar och blev snabbt en succé.

Stockholmspolitikern Anna Lindhagen engagerade sig i många frågor: kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering, barns rättigheter – och koloniträdgårdar, som hon såg som en möjlighet för stadens arbetare att få “leva lite lantliv och dryga ut sin försörjning genom att själva odla nyttiga livsmedel”.

Den 30 september 1875 skrev DN under rubriken “Hemlighetsfullt mord”: “När den 12-åriga tjänsteflickan kom för att städa hittade hon sin matmor mördad i sin imperialsäng, endast iklädd ett mycket kort linne. Ansiktet var nedborrat i kudden, i vänster tinning hade blodet runnit från ett svårt sår, och hon hade blivit strypt.”

Några dagar senare hade femtio personer förhörts utan att man visste så mycket mer än att offret inte hade försökt försvara sig, utan troligen sovit när hon blev anfallen: först strypt med ett segelgarnssnöre, som fortfarande var hårt åtdraget om halsen, därefter slagen i vänstra tinningen med en yxa eller hammare.

När det blev paus på 1700-talets teater beskrev någon hur publiken åt och drack – och så “togs pottor fram, och herrarna gick ut på gatan och urinerade”. Hade man ingen toalett på teatern? Och varför behövde man då pottorna? Bara i “rusningstid”? Var “satte man sig” i så fall med dem – för att få vara ostörd? Frågor, frågor…

Toalettbesök har inte alltid varit så privata.
I Magnus Erikssons stadslag från 1300-talet fanns instruktioner om hur man skulle bygga avträden och hantera avföring – ett försök att sätta få folk att sluta att uträtta sina behov lite varstans. Ändå kunde det ända in på 1900-talet finnas byar som inte hade några avträden: Man gick helt enkelt ut i skogen och satte sig under ett träd.

Innan elektriciteten fanns gjorde vaxljus, oljelampor och gas att de flesta teatrar förr eller senare brann ner. Två undantag är Drottningholms Slottsteater, som fortfarande står kvar, och Kungliga teatern i Stockholm, byggd 1782, som istället revs (och ersattes av Oscarianska operahuset) på 1890-talet, då byggnaden var sliten, liten och brandfarlig.

Den som vill veta hur Gamla Operan såg ut kan titta på kopian mittemot – Arvfurstens palats eller UD – som utformades för att torget skulle bli symmetriskt. En skillnad var dock att teaterns tak var högre på sidan närmast Strömmen, för att man skulle få plats att dra och lyfta upp kulisser och fonder.

Mitt bland de fashionabla husen mellan Karlaplan och Valhallavägen låg ända in på 1970-talet en kåkstad. Kvarteret hette Fältöversten, men kallades Gropen och där fanns småfirmor av olika slag – verkstäder, garage, bilskrotar, brädgårdar.

Ungarna som bodde i närheten minns det väl. Dougald växte upp på Östermalm och i början av 60-talet var bilskroten (“Skrot”) hans favoritlekplats: I skrotbilarna, med rutor täckta av tidningar, bodde lodisarna, svordomar och alkoholdunster slog emot oss när vi ryckte upp dörrarna bara för att djävlas. Det var här jag lärde mig köra bil. Vi hackade oss fram på batterierna i svarta Citroëner från 40-talet.

På DNs förstasida (Stockholmsupplagan) fanns i juni 1910 ovanstående bild från skolavslutningen på Katarina barnbespisnings hushållsskola. Till höger om flickorna står en kagge, som visar sig vara en så kallad koklåda. Efter examen fick flickorna nämligen inte bara betyg, en kokbok samt fem guldtior i premier, utan även en koklåda, “särskilt avsedd för mindre bemedlade hem.”

Pengarna fick alla hushållsskolans elever som ersättning för den ekonomiska uppoffring det inneburit för föräldrarna att låta dem gå i skolan istället för att arbeta och tjäna pengar. Men när de nu som 14-åringar tog examen hade de flesta redan platser som tjänarinnor, medan några få skulle till Färsna hushållsskola för att ytterligare utbilda sig i konsten att sköta ett hem.

Djävulsbibeln, Kungl. biblioteket via Wikimedia

På Kungl Biblioteket finns en av världens märkligaste böcker – ibland kallad Världens åttonde underverk. Djävulsbibeln skrevs någon gång mellan år 1204 och 1230 av munkar i kungariket Böhmen – numera västra delen av Tjeckien. Handskriften omfattar 310 pergamentblad, antagligen gjorda av kalvskinn, och den är världens största samlade textverk från medeltiden. Den kallas även Codex Gigas (»stor bok«), väger 75 kilo och är nästan en meter hög och en halvmeter bred.

Och det sägs att djävulen själv medverkat vid dess uppkomst…

Polisstation 1906, av P F Röding (CC BY 4.0) via Wikimedia

I Nya Stockholm skriver Claës Lundin stolt om 1890 års moderniserade polis: Inget annat ämbetsverk måste allmänheten besöka av så skilda anledningar som Stockholms polisverk. Här står man till svars för brott, får upprättelse, lämnar upplysningar. Eller anmäler en konsert eller föreläsning, anhålls för lösdriveri, fylleri eller slagsmål, söker sig in på arbetshuset…

Ännu i mitten av 1880-talet måste den som infann sig i ett administrativt ärende trängas med brottslingar, fridstörare och andra »poliskunder». Den osunda och vämjeliga lukt som uppkom av denna sammanblandning steg upp i huset och spred sig till alla ämbetslokaler.

Men nu har detta ändrats.

En artikel på DNs förstasida rapporterar i mitten av juni 1914 att en 13-årig gosse i Gustaf Vasa folkskola stämt sin överlärare. Den stora frågan var:

Är hans skador följden av aga eller av gossens våldsamma motstånd?

Uno Jansson, son till en änkefru i Vasastaden, ska ha blivit så strängt agad av skolans överlärare, hr J J Dalström, och en annan lärare, hr K Eklund, att han enligt läkare torde få men för livet.