Mansmode1940, KW Gullers
(CC BY 4.0) Nordiska museet via Wikimedia

Att vara swingpjatt i början av 1940-talet innebar en protest mot vuxenvärldens regler – den generationens tonårsuppror. Pjattarna hade hattar med mycket breda brätten, i stil med dem som amerikanska gangsters hade, och långa, säckliknande kavajer som räckte ända ner till knäna. De stora kavajerna sågs som särskilt provocerande eftersom det rådde tygransonering på grund av kriget. Byxorna skulle vara smala nertill och vida upptill, och håret långt och slätkammat.

Nalensnajdaren gick, som namnet antyder ofta på Nalen. Han hade kortklippt hår, kort kavaj, smala hattbrätten och vida byxor. “Snajdare” är ett äldre ord för välklädd man.

Båda dansade den nya dansen jitterbugg, som 1939 presenterades i DN på följande sätt:

“Den senaste amerikanska “sällskaps”-dansen lär vara något som kallas “jitterbug” och vars originalitet består i att de dansande slänger benen i vädret så högt de kan, dock helst utan att tappa balansen.”

(Bilden är från presskonferensen där den nya dansen demonstrerades.)

Bang på diskussion: Vem var värst – pjatt eller snajdare?

1941 rapporterade signaturen Bang från en livlig diskussion arrangerad av Norra Latins gymnasieförbund Concordia. Det handlade om de tre typerna: swingpjatten, nalensnajdaren och plugghästen, och tusentalet ungdomar var djupt engagerade. Minst hälften i den kokande publikgrytan var flickor – det var på det hela taget Concordias största kväll i mannaminne.

Den stackars plugghästen kom helt i skymundan. Även om han sades vara den enda av de tre som ägde “ett s k själsliv” handlade kvällen mest om pjatten och snajdaren:

Vilken av dem var benrötan i det svenska samhällets ryggrad?

Om nalensnajdaren vet man att han går på Nalen. På det oftast snaggade huvudet har han en liten kanna och byxorna är vida. Han är som regel arbetare och betalar själv sina nöjen, till skillnad från swingpjatten.

Swingpjatten kallades här även “Skansengosse” och hans klädsel beskrevs noggrant, inklusive mockaskor med klackjärn, vita strumpor med smärre rand, företrädesvis röd, långa kavajsnibbar, liten slipsknut samt en hatt med mycket stora brätten, och stuk. (Av denna grundmodell fanns dessutom ett 50-tal olika variationer).

Enligt pjattens motståndare var han en egendomlig individ med “hatt som regnskyddet på Stureplan och kavaj med stjärtlapp”, en blivande käring i karlkostym, en utväxt på samhällskroppen.

Anhängarna däremot såg i honom en person som kämpade den ensammes tappra kamp mot standardkostym och tristess – medan unga nalensnajdare drar genom gatorna och spelar berusade? “Tacka vet jag swingpjatten: När han verkar full, så är han full!”(?!)

Förresten är pjatten också ofta en hårt arbetande person. Och för den delen kan både pjattar och snajdare vara lejon och slå ut tänder på motståndare.

Slutligen steg en ung herre från Stockholms högskola upp och sa:

Det är varken swingpjatten eller nalensnajdaren som är den stora faran för det svenska samhället. Det är plugghästen.

Då gick Bang.

Namn och Nytts modejournal kunde tipsa om att det för tillfället tongivande ytterplagget i alla fall var mycket enkelt att skaffa. Den långa vepan (upptill till vänster på bilden) kan helt enkelt klippas av. När man kapat så mycket att fickorna riskerar att bli bottenlösa är den nya ytterrocken klar. Gemenligen kallas detta “Paletå-fimp”, och bör bäras till allt smalare byxor.

Nalen-ynglingen som länge gått och betraktat det löjliga nya plagget, konstaterade:

Fösst skrattade man, men sen åkte man dit.

Sådant är modet.

1940 sjöng Alice Babs in “En jitterbug från söder”. Jitterbuggen var som störst i Sverige under 1940- och 1950-talen, och återskapades på 1980-talet under namnet bugg.

Några nalensnajdarminnen 50 år senare

I en DN-artikel från 1995 berättar några nalensnajdare att de fortfarande dansade när de träffades, om än inte lika akrobatiskt som på den gamla goda tiden. Men nyktra var de fortfarande. På Topsys (Lindblom) tid blev den som var berusad portförbjuden – han var ju idrottsman och journalist på Idrottsbladet.

En del säger att jitterbuggen kom till Stockholm 1943 med en dansk flykting. På Skansen blev han förbjuden att kasta upp flickorna så att deras trosor syntes, men på Nalen var gossarna inte sena att ta efter hans stil: “Vi limmade gummidäck under sulorna för att få bättre studs”.

Arbetarklassens nalensnajdare hade mittbena samt collegetröja, bättre mans swingpjatt hade långt hår, bred hatt samt stor kavaj. Båda hade vita strumpor och korta byxor. På Nalen fanns alla kategorier, det var där dåtidens ungdomsuppror ägde rum.

Småningom trängde sig knuttarna och rocken in, Nalenstilen urartade, Topsy dog och hans danspalats stängde 1967. Men många hade roligt där och minnena sitter kvar i benen hos en del.

Hur fördärvligt var det att gå på Nalen – egentligen?

Sveriges folkskollärare verkade inte ha några höga tankar om nalenbesökarna. I december 1941 samlades förbundsstyrelsen till årsmöte i Stockholm. Under tre dagar diskuterade man många frågor, viktigast var lärarnas önskan att göra en insats för ungdomens fostran till arbetsdugliga och ansvarsmedvetna medborgare. Man ville ta sig an tonåringarna i brytningsåren, de som just lämnar pulpeter och klassrum, och då gällde det: Ingen pjatt eller “nalen”!

Men i oktober 1947 var det under rubriken “Snajdaren med böna bättre än sitt rykte” som konsulent Oscar Strandberg kåserade kring ungdomsproblemet: En tredjedel av Nalens manliga stamkunder och en fjärdedel av de kvinnliga går på kurser för att lära sig ett yrke eller språk. 22 procent av pojkarna och 27 procent av flickorna läser just inget, men övriga läser böcker – och bra böcker! Och nalenungdomarna lade mera pengar på tandvård än på nöjen. Swingen och jitterbuggen var alltså ingen kulturfara – även om det fanns bus i församlingen.

Uppgifterna kom från en undersökning, där nalensnajdare med flickor besvarat omfattande frågeformulär. Fast de som istället knöcklat ihop papperet och gått sin väg var ofta de som hade det intressantaste att komma med: dystra vittnesmål om tristess och trångboddhet.

Det hade tidningen gärna velat veta mera om. Och så ogillade man formuleringen att på Nalen gick mest kontorsflickor, inte “hembiträden och andra lägre yrkeskategorier”.