Några svenska seder som utomlands kan uppfattas som särskilt märkliga är surströmmingskalaset och kräftskivan. Surströmming har ätits i Sverige i århundraden, och beskrivs som “en delikatess som har gjort en klassresa från att vara fattig vardagsmat till att bli festmat.”

Kräftor var från 1500-talet festmat för kungligheter, men seden att i samband med kräftfisket ställa till med fest och äta kräftorna hela och kalla, började med ”kräftsupen” – ett festligt sätt att ta farväl av sommaren och välkomna den annalkande hösten, och spreds sedan alltmera under början av 1900-talet.

Första gången ordet ”kräftskiva” förekommer i Dagens Nyheter är den 7 augusti 1913 då man skriver att det på en friluftskonsert på Skeppsbron “högljutt planerades för en “kräftskiva” på kvällskröken”.

Men när Strindberg 1913 i “Giftas – Äktenskapshistorier” detaljerat beskriver konsten att äta kräftor på rätt sätt är det vinter. Och det är så långt ifrån en uppsluppen kräftskiva som man kan komma.

Den som äter kräftor är ungkarlen magister Blom, 32 år. På slaget halv nio om vinterkvällen står han i dörren till källarens glasveranda. Rejners är hans hem, ty i sin kammare på Ladugårdslandet, där sover han endast.

Magistern går direkt till sitt vanliga bord, där kyparen redan sopat undan smulorna, vänt ut och in på servetten(!) och hämtat en flaska Medhamra.

Med kniven stryker han några geometriska smörfigurer på ankarstocken (brödet), skär en rektangel av schweizerosten, slår i supen till tre fjärdedelar och för den i höjd med munnen. Där gör han en paus, som om han tvekade inför ett medikament, kastar huvudet bakåt och säger: HUH!

Så har han gjort i tolv år och så kommer han att göra till döddar.

Servetten sticks med ena hörnet under löskragen, två smörgåsar med ost ställs i beredskap bredvid tallriken och han slår i ett glas öl och en halva. Därpå tar han den lilla kräftkniven och börjar slakten av de sex honkräftorna.

Han anser att det inte finns någon mer än han som kan äta kräftor i Sverige, och när han ser någon ändå göra det säger han: “Du kan inte äta kräftor!”

Först gör han ett snitt omkring kräftans huvud och suger. Det är det finaste, säger han. Sedan lossar han bröstkorgen från underredet – “ristar blodörn” som han kallar det – sätter tänderna i skrovet och suger; därpå släpar han de små benen som sparris. Därefter äter han en nypa dill, dricker en mun öl och biter i smörgåsen. Efter att noga ha skalat klorna och sugit ur de finaste kalkrören, äter han köttet och övergår till stjärten.

När han ätit tre kräftor, tar han en halva och läser utnämningarna i Posttidningen.

Så har han gjort i tolv år och så kommer han alltid att göra.

På kräftskivor går det lite annorlunda till. Nedan en mera stillsam variant hos “kräftkungen” Olle Hartwig på Häringe slott.

Att kräftpremiären ligger i början av augusti har förstås att göra med att kräftan är redo att fiskas just då. Den ökande konsumtionen i slutet av 1800-talet ledde till en utfiskning som gjorde att kräftfisket måste begränsas: Det förbjöds mellan första november och sjunde augusti. Sedan 1994 är förbudet borttaget men gäller ändå formellt på många ställen, för att kräftorna ska hinna växa till sig. Genom import kan vi nu dessutom äta kräftor året runt.

Ändå är det augusti som är kräftskivornas tid.

Det som verkar skilja oss från övriga européer är hur vi suger musten ur kräftornas undersida och, framför allt, tillbehören: Gärna lustiga haklappar, små papphattar och kulörta lyktor – och så förstås snaps och snapsvisor.

Med snaps och snapsvisor firar vi förstås de flesta högtider, bara maten på bordet kan skilja. När operettkompositören Franz Lehár (han med ”Den glada änkan”) var i Sverige 1936 lär han ha trott att ”Helan går” var Sveriges nationalsång, eftersom den alltid sjöngs som första sång vid middagsfesterna.

Helan går.
Sjung hopp faderallan lallan lej.
Helan går.
Sjung hopp faderallan lej.
Och den som inte helan tar,
han heller inte halvan får.
Helan (lyft glaset) g-å-å-å-å-r (ta första snapsen)
sjung hopp faderallan lej!

Det kanske är lika bra om utsocknes inte förstår texten, eller vad tycks om följande litterära alster:

Tänk, om man hade lilla nubben
uppå ett snöre i halsen :/:
och kunde dra den upp och ner
så att den kändes som många fler.
Tänk om man hade lilla nubben
uppå ett snöre i halsen.

Snapsen till kräftan var så självklar att kräftan blev ansiktet utåt för nejsidan vid folkomröstningen om rusdryckesförbud 1922. Albert Engström gjorde den klassiska valaffischen : “Kräftor Kräva Dessa Drycker!”.

Folkomröstningen genomfördes den 27 augusti 1922. Resultatet blev mycket jämnt, men det blev inget förbud, eftersom 50,8 % röstade nej. Som en kompromiss fortsatte det så kallade Brattsystemet med motbok i syfte att minska svenskarnas alkoholkonsumtion ända till 1955.