Djävulsbibeln, Kungl. biblioteket via Wikimedia

På Kungl Biblioteket finns en av världens märkligaste böcker – ibland kallad Världens åttonde underverk. Djävulsbibeln skrevs någon gång mellan år 1204 och 1230 av munkar i kungariket Böhmen – numera västra delen av Tjeckien. Handskriften omfattar 310 pergamentblad, antagligen gjorda av kalvskinn, och den är världens största samlade textverk från medeltiden. Den kallas även Codex Gigas (»stor bok«), väger 75 kilo och är nästan en meter hög och en halvmeter bred.

Och det sägs att djävulen själv medverkat vid dess uppkomst…

Polisstation 1906, av P F Röding (CC BY 4.0) via Wikimedia

I Nya Stockholm skriver Claës Lundin stolt om 1890 års moderniserade polis: Inget annat ämbetsverk måste allmänheten besöka av så skilda anledningar som Stockholms polisverk. Här står man till svars för brott, får upprättelse, lämnar upplysningar. Eller anmäler en konsert eller föreläsning, anhålls för lösdriveri, fylleri eller slagsmål, söker sig in på arbetshuset…

Ännu i mitten av 1880-talet måste den som infann sig i ett administrativt ärende trängas med brottslingar, fridstörare och andra »poliskunder». Den osunda och vämjeliga lukt som uppkom av denna sammanblandning steg upp i huset och spred sig till alla ämbetslokaler.

Men nu har detta ändrats.

En artikel på DNs förstasida rapporterar i mitten av juni 1914 att en 13-årig gosse i Gustaf Vasa folkskola stämt sin överlärare. Den stora frågan var:

Är hans skador följden av aga eller av gossens våldsamma motstånd?

Uno Jansson, son till en änkefru i Vasastaden, ska ha blivit så strängt agad av skolans överlärare, hr J J Dalström, och en annan lärare, hr K Eklund, att han enligt läkare torde få men för livet.

Överbild: Danvikens hospital 1915,
Nacka digitala bildarkiv (PD) via Wikimedia Commons

I en skrift från 1889 berättar “en svensk medborgare” om sina två år på hospitalet, vars namn en tid var synonymt med “dårhus”. (Nedan på moderniserad svenska – och utan frakturstil):

En tid var Danviken samtidigt med hospital ett slags “asyl” för brottslingar, sjuka och konvalescenter. Därpå blev det en “inrättning” för s k hederligt folk som inte kunde betala för sig, alltså ett slags fattighus. Samma disciplin som under hospitaltiden tillämpades, inklusive prygelstraff – “patienterna” var rättslösa fångar.

I det gamla Stockholm levde människorna i ständig skräck för att elden skulle komma lös. Husen var oftast byggda i trä och stod tätt, och man behövde eld för både värme och belysning. Lite slarv eller otur – och katastrofen var ett faktum. En hel stadsdel kunde brinna ner, med dödsoffer och hemlösa som följd.

I de medeltida stadslagarna fanns föreskrifter för att stoppa bränder. År 1661 fick Stockholm sin första brandordning: Vid brand måste husets värd ”låta giva skri”. Då började kyrkklockorna ringa, Brunkebergsåsens vårdtorn signalerade med klockklang, lurblåsning, flaggor och lyktor, och Skeppsholmens brandsalutbatterier larmade med ett visst antal kanonskott om i vilken stadsdel det brann.

I slutet av 1600-talet började Sverige importera kaffe och de första kaffehusen öppnades i Stockholm i början av 1700-talet. På 1800-talet blev kaféerna allt populärare. Där serverades även alkohol (öl, vin och sprit var mycket billigare än kaffe). På 1880-talet fanns mer än 800 kaféer i Stockholm som serverade alkohol – och ett trettiotal där man bara kunde dricka kaffe.

I Nya Stockholm skriver Claes Lundin 1890 om Stockholms många kaféer.

Ovan: fd Helvetesgränd, Larssons Ateljé 1902 (CC-BY)
Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan.

I Fogelbergs bok ”Ur det försvunna” kan man läsa om gamla gatunamn som under årens lopp ”snyggats till”: Dy- eller Sumpgränden ersattes med det mer storstadsmässiga namnet Biblioteksgatan, och där Träsket legat och Träskrännilen runnit fram anlades Jarlaplan och Birger Jarlsgatan. Katthavet (där kattor dränktes) blev Berzelii park och där Eldkvarn brann speglar sig nu Stadshuset i den forna Lortfjärdens renade vatten. På samma sätt blev Fyllbacken på Söder en del av Götgatan och Helvetesgränd i Gamla Stan försvann 1885 in i Prästgatan.

Men hur hade en gata kunnat få namnet Helvetesgränd, speciellt som den var en fortsättning av Prästgatan?

Helgeandsholmen 1867 ur Sv Familjejournalen
(PD) via Wikimedia Commons

Helgeandsholmen fick sitt namn av stadens första inrättning för fattiga och sjuka, som från slutet av 1200-talet till början av 1600-talet fanns på den plats där Riksdagshuset senare kom att ligga.
Helgeandshuset – Helige andes hus – var både sjukstuga och ålderdomshem för två grupper av människor. Förmögna åldringar betalade en engångssumma motsvarande värdet av ett stenhus för att få kost, logi och omvårdnad till sin död. Fattiga och sjuka lämnade sina eventuella tillgångar till Helgeandshuset och vårdades sedan där till sin död.

Filmen ”Historien om Roslagsbanan” (2019) är fylld av möjligen onyttigt vetande, bland annat att smalspåriga järnvägar även kallas ”Swedish three-foot gauge”, eftersom det bara är i Sverige de funnits. Och den enda som fortfarande är i reguljär drift är just Roslagsbanan – det som finns kvar av den.

För banan har varit längre och mera vittförgrenad. I många år gick den dessutom ända in till Engelbrektsplan – och för att få gå in till stan blev den elektrifierad redan ungefär 30 år tidigare än övriga svenska järnvägslinjer.

Men historien började redan i slutet av 1800-talet.

I DNs söndagsbilaga den 4 januari 1925 skriver signaturen Eth K (dvs journalisten Elisabeth Krey-Lange) om Elsas nya lägenhet. Bara ett år tidigare bodde hon i en mörk lägenhet med sotande, glödhet järnkamin samt en trogen Tilda, som enväldigt skötte hushållet. Onsdagar och lördagar bakade Tilda, och bara då fylldes varmvattenbehållaren så att det fanns varmvatten. Tilda tvättade blusar och spetsar i köket, och varannan månad bykte hon med hjälp av fru Andersson i husets gammalmodiga tvättstuga. Det var Tilda som styrde och ställde i hushållet, “Elsa var som en vante i hennes händer”. Men nu var allt annorlunda.

Det svenska samhället har varit mer reglerat än nu – åtminstone vad gäller flyttdagar. För att resa inom Sverige var man fram till 1860 tvungen att ha ett inrikespass och flytta en speciell dag: “Fardagen” var den dag på året då anställnings-, hyresavtal och arrenden upphörde att gälla.

Länge var fardagen Mickelmäss (29 september), eftersom flera arbeten i det gamla bondesamhället avslutades då, men då den slutat vara helgdag flyttades fardagen till den 24 oktober. Sen hade man en vecka på sig att genomföra flytten – ett slags semester utan lön, den så kallade ”slankveckan”.

I det gamla Stockholm fanns mycket spöken och skrock – inte så konstigt i en så gammal stad. I de nya förorterna är det mera oväntat – framför allt i dess supermoderna, vardagliga tunnelbana.

Ändå finns där en spökstation och ett spöktåg (minst). När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet planerades en ny stadsdel söder om Kista, med främst myndighetskontor. Mellan Hallonbergen och Kista började man därför bygga stationen Kymlinge. Men planerna ändrades och bygget blev stående. Tunnelbanor i trafik dundrar förbi den övergivna perrongen utan att behöva sakta in.