I DNs söndagsbilaga den 4 januari 1925 skriver signaturen Eth K (dvs journalisten Elisabeth Krey-Lange) om Elsas nya lägenhet. Bara ett år tidigare bodde hon i en mörk lägenhet med sotande, glödhet järnkamin samt en trogen Tilda, som enväldigt skötte hushållet. Onsdagar och lördagar bakade Tilda, och bara då fylldes varmvattenbehållaren så att det fanns varmvatten. Tilda tvättade blusar och spetsar i köket, och varannan månad bykte hon med hjälp av fru Andersson i husets gammalmodiga tvättstuga. Det var Tilda som styrde och ställde i hushållet, “Elsa var som en vante i hennes händer”. Men nu var allt annorlunda.

Ett år senare syns ingen Tilda till: Elsa har stigit ur änkestånd och våning och in i nytt äktenskap och ny våning, fylld av de senaste hemuppfinningarna. I det vitkaklade köket står den elektriska vitlackerade Seversspisen, som herrskapet kallar “fru Makalös”, och som gör att Elsa klarar sig själv (med bara lite hjälp av Lydia).

Elsa förevisar stolt både spisen och sina egna nyvunna färdigheter: “Jag brynte orren tio minuter på kokplattan ovanpå spisen, spädde den och satte in den i ugnen att steka färdigt. De små formarna i vattenbad är fruktpudding som till efterrätt ska serveras varm med vaniljsås, som lagades igår.”

Spisfakta: De första svenska elspisarna kom på 1920-talet, den ena från Elektro-Helios, den andra från Stockholms Gas- och Elektricitetsverk – den så kallade SEVES-spisen (Svenska elektricitetsverkens värmeackumulerande elektriska spis). Men det var först på 1950-talet som elspisen började slå igenom på allvar: 1954 hade 35 procent av de svenska hushållen elspis, tio år senare 70 procent.

Elsa berättar även om sin bakugn (som syns på bilden högst upp på sidan): “Om jag behöver starkare värme, för att steka gås eller rostbiff, använder jag min nya elektriska bakugn, som kan kopplas in i vilken stickkkontakt som helst och ger 200-300 grader. I förrgår gräddade vi på 50 minuter fyra plåtar kaffebröd. För ett hushåll med vanlig strömtaxa kostar den 14 öre per timme, men vi som har hushållssystem behöver inte betala mer än 2,7 öre per timme.

Den fina spisen har dessutom en vattenbehållare som levererar 15 liter 60-gradigt vatten per dygn. Man måste förstås fylla den, men det är ju bara att sätta en gummislang i vattenledningskranen. Skulle jag glömma att ge fru Makalös vatten kopplar hon själv av strömmen, så det kan aldrig bli någon torrkokning.

Det är inte många människor som har maken till det kylskåp, som vi har på prov. Det är en alldeles ny uppfinning av ett par unga svenska ingenjörer. Det inre är klätt av vitemaljerad plåt och isoleringen gjord av tjocka korkskivor. Man bara vrider på strömbrytaren så är avkylningen inkopplad. När skåpet är inkopplat dröjer det en stund innan temperaturen sjunkit till önskad grad, men den goda isoleringen gör att temperaturen håller sig låg ganska länge, även utan ström. Under natten då skåpet ju inte öppnas kan man lugnt koppla av det. Det kan också frysa små isbitar.”

Och Elsa ställde in en behållare med vatten för att ge gästen en isbit som minne, att gömma till sommaren, för att vara oberoende av höga ispriser.

Nedan: kylskåpet i Hallwylska palatset, tillverkat av General Motors och inköpt 1929 hos AB Celer i Stockholm av Wilhelmina von Hallwyl.

Kylskåpsfakta: De tidigaste kylskåpen var olämpliga för privat bruk – stora och klumpiga, ofta läckande, och köldmedlen var giftiga. ´Därför använde hushållen istället isskåp som kyldes av naturlig is.

En annan teknik fanns redan, och vidareutvecklades av von Platen och Munters, två svenska ingenjörsstudenter som experimenterade på nätterna i sin studentlägenhet (och ibland skolkade och sov på dagarna). 1922 kunde de som examensarbete presentera ett självcirkulerande kylsystem utan rörliga delar. Absorptionskylskåpet drevs med värme och behövde inte el, utan kunde använda gas som betydligt fler hushåll hade tillgång till. Det blev en stor framgång, och 1925 köpte Electrolux rättigheterna och gjorde skåpen mindre och behändigare för att passa in i små kök.

Amerikansk reklamfilm “Buy an electric refrigerator” 1926:

Det fanns flera moderna finesser i Elsas nya hem: Det automatiska strykjärnet som Elsa glömt på strykbrädan slog automatiskt av strömmen vid 225 grader – så strykbrädan blev bara lite brun, inte förkolnad. Dammsugare och elektrisk golvbonare fanns förstås, liksom percolator för kaffet samt elektrisk brödrost.

I sovrummet fanns Elsas hårtångsvärmare och torkapparat för vått hår, samt en liten apparat för violetta strålar att använda mot huvudvärk och neuralgier – eller trötthet. Och en doppvärmare gav kokande vatten i ett glas på två och en halv minut – utan att glaset sprack.

I sängkammaren stod också Elsas lilla nätta symaskinsmotor och ett resestrykjärn avsett för olika spänningar, som även kunde användas till hårtångsvärmare och kokplatta.

I husets tvättstuga fanns elektrisk tvättmaskin, där kläderna tvättades och vattnet sedan drevs ur dem genom centrifugering. Därefter lyftes hela bottnen upp ur maskinen – och så var kläderna befriade från vatten och alldeles torra. I tvättstugan fanns också elektrisk mangel med varmvalsar.

Någon elektrisk diskmaskin fanns dock inte, den fick Lydia ersätta. “Men den kommer nog”, sa Elsa. “Och kära du, om tio år kommer vi att tycka att den här våningen med alla sina apparater är så omodern och obekväm att vi inte kan förstå hur någon av våra bekanta vill göra sig så löjlig att bo i den.”

Diskmaskinsfakta: I mitten av 1800-talet fanns handdrivna diskmaskiner med vev, mycket olika dagens. Josephine Cochrane, som anses vara diskmaskinens uppfinnare, tog 1886 patent i USA på en diskmaskin, där en pump sprutade hett vatten med diskmedel som spolade disken ren under tryck. De första elektriska diskmaskinerna började tillverkas 1929, men slog igenom i USA och Europa först efter andra världskriget.

Artikeln om Elsa hade inletts med drömmen om den elektriska ensamjungfrun: Husmödrar med tjänarinnebekymmer talade ofta längtansfullt om den framtid då ingen avlönad hemhjälp ska behövas, tack var de nya uppfinningarna. Och i den nya lägenheten tycker Elsa att hon redan klarar sig utan hjälp. Åtminstone nästan:

Lydia kommer ju bara två eller tre timmar om dagen och diskar, städar och tvättar. Allt det andra gör jag själv, till och med syr kläder åt barnen.