Gunnar föddes 3 februari 1942 på Kronobergsgatan i Stockholm. Pappa hade egen smidesverkstad och kom från Dalarna, mamma var fiskarflicka från Bohuslän. I Stockholm bodde familjen längst ner i huset, där solen tittade in bara när den reflekterades från fönstret tvärs över gatan. Där fanns ingen centralvärme och det var mörkt och fuktigt, med stora råttor i källaren. Så kunde det se ut i Stockholms innerstad ännu på 50-talet.

Men i maj 1952 flyttade familjen Edander till Årsta, där de fick både badkar och kylskåp, och 1962 tog Gunnar studenten i Enskede läroverk. På bilden nedan spelar han på flygeln i Stora aulan.

För musikintresset fanns där från början.

Gunnar berättar:
Mina musikaliska rötter har jag nog i släktgården i Gagnef, som gått i arv sen 1500-talet. Pappa sjöng och spelade många instrument och mamma sjöng hela dagarna. Hos min mormor i Bohuslän fanns en tramporgel som tillhört min mormorsfar som var organist. Varje sommar spelade jag på den och hittade på melodier.

Den orgeln betydde mycket för mig och den har jag fått ärva och står nu i mitt hem. Här finns historien om mormorsfars tramporgel.

Min vackra goss-sopran gjorde att min lärarinna i Kungsholmens skola sökte till Adolf Fredriks musikskola för mig – utan att mina föräldrar visste om det! Jag blev antagen, och när mina föräldrar fått förklarat för sig att vi inte bara skulle lära oss musik där, utan även vanliga ämnen, kunde alla glädjas över att jag kommit in.

Intresset för teater väcktes nog när jag 1959 i Paris träffade en flicka som bara var 15 år. Hon hette Lottie Ejebrant och sa så självsäkert att hon skulle bli skådespelerska! Jag som knappt visste vad teater var undrade: Skulle hon inte ha ett riktigt arbete??? Vi bildade så småningom en av Sveriges första fria teatergrupper, Fickteatern, tillsammans med Suzanne Osten och Leif Sundberg.

1970 var Fickteatern på besök i en skola och pratade om rädslan för att göra bort sig. Bilden visar ”Peppar” (Lottie Ejebrant med peruk) som gillar killen som spelar (Edander) och är rädd att göra bort sig, eftersom hon inte vet om han gillar henne.

Vivica Bandler anställde 1971 Suzanne Osten och mig på Stockholms stadsteater för att dra igång barn- och ungdomsteater vid den nybyggda Klarateatern i Kulturhuset och vi bildade 1975 Unga Klara. Unga Klara finns fortfarande kvar, och utsågs 2018 till nationell scen för barn och unga.

När jag berättar att jag skrivit musiken till de kända kvinnokampssångerna ”Ååå tjejer” och ”Kan vi, vill vi, törs vi?” (egentligen ”Vi måste höja våra röster” och ”Befrielsen är nära”) blir folk ofta förvånade: ”Oj, är det en MAN som komponerat musiken?”

Det har hänt en hel del med könsrollerna sen början av 1970-talet då musiken skrevs. Då var det helt naturligt att det var en man som skrev all musik, precis som det var helt naturligt att det var män som var musiker och spelade den.

I början av 1970-talet var det ytterst få kvinnor som komponerade. Märkligt nog har det alltid varit ett typiskt manligt yrke att vara kompositör. Man kan undra varför? Men trots allt har det funnits ytterst kompetenta kvinnliga kompositörer genom tiderna. T.ex. Felix Mendelssohns syster Fanny Mendelssohn Hensel, som ibland gömde sig bakom sin mer berömde bror och gav ut sin musik under hans namn.

Robert Schumanns hustru Clara var en mycket begåvad kompositör och en så berömd pianist att när Robert följde med på hennes konsertturnéer, så kunde han få höra: ”Sysslar herr Schumann också med musik?”

Sveriges mest berömda seriösa kvinnliga kompositör Elfrida Andrée blev internationellt belönad för sina symfonier och sin kammarmusik. Hon blev även Sveriges första kvinnliga organist. Men när hon tog sin organistexamen 1857, fick hon vänta i fyra år på att lagen skulle ändras, så att även kvinnor fick inneha organisttjänst.

Och så har vi förstås kompositören Alice Tegnér, men hon räknas väl inte, hon sysslade ju mest med barnvisor, och det vet vi väl alla att om man sysslar med barn har man en mycket låg status. Varför valdes aldrig t. ex. Astrid Lindgren in i Svenska Akademien?

När regissören Suzanne Osten och jag började på Stockholms Stadsteater 1971 var vår första produktion ”Tjejsnack” för ungdomsgårdar. Margareta Garpe, som var medförfattare, Suzanne och jag arbetade då en tid med ungdomar på gårdarna för att få uppslag till pjäsen. Det vi fann var att flickorna var så tysta. Det var killarna som dominerade och tog sig ton.

Därför skrev Suzanne och Margareta sången ”Vi måste höja våra röster för att höras” och jag komponerade musiken med en refräng som skulle vara lätt att komma ihåg och sjunga med i. Sången blev så populär att den blev utgångspunkten för den Grammisbelönade LP:n ”Sånger om kvinnor”.

Några år senare skrev Suzanne och Margareta kvinnokampspjäsen ”Jösses flickor” med sången ”Befrielsen är nära” och eftersom jag var deras ”huskompositör” var det naturligt att jag komponerade musiken.

Det var en fantastisk upplevelse att få höra våra sånger sjungas på gator och torg, nu när sångerna tillhörde ALLA!
/Gunnar Edander,